Postpandemilaxfiske

 Efter två års frånvaro kan vi äntligen återse den vackraste nacke jag någonsin fiskat lax från. Jag hoppas att veckan i Orkla ska ge mig den energi såväl kropp som själ behöver återfå efter den intensiva tid och det tunga ansvar pandemiåren har inneburit. Att ha det högsta  ansvaret för länets sjukvård under delar av pandemin har varit mycket intressant och givande samtidigt som det har inneburit ett ständigt stresspåslag. Har rätt beslut fattats vid rätt tillfälle och därmed minskat död och lidande? Har vi kunnat ge personalen bättre förutsättningar? Har vi utifrån den kunskap som fanns vid varje enskilt tillfälle kunnat fatta andra beslut? Det är svårt att säga, men jag vet att alla på olika sätt gjort sitt yttersta under pandemin och mer kan man inte begära. Jag vet också att lärdomarna pandemin gett är viktiga att ta med sig in i framtiden.

Det var därför med en blandning av lättnad och förväntan jag satte mig i bilen mot Orkla och Øyas vackra nacke. Trots att andra pooler på vår sträcka sträcka gett mig fler laxar under de år jag fiskat Orkla är det Øyas nacke jag längtar till. Tomas och Peter hämtade upp mig denna gång. Hoppas att resan upp är den omställning från vardagen jag behöver för att komma in i rätt stämning. Den stämning som är förutsättning för att komma in i den laxfiskelunk som är ett av skälen till att jag fiskar lax. En lunk som gör att livet går på sparlåga samtidigt som man balanserar på en knivsegg. Förväntningar byts till hopp som övergår i förtvivlan och till sist i missmod. En vecka som bryter ner och bygger upp.

Øyas vackra nacke

Laxfiske kan inte jämföras med något annat fiske jag känner till. Att jaga harr och öring är något helt annat. Det är ett mer stillsamt och romantiskt fiske. Vakande fisk, små fina vattendrag. Kokkaffe, törvedsbrasa, motljus och meditation. Laxfiske är hårt arbete som sliter på kropp och själ. Du vet redan innan att du med lite tur kan få en eller två fiskar under veckan under förutsättning att du är beredd att utmana hopplösheten att fiska i en tom älv, att ha pannben som Charlotte Kalla, att aldrig ge upp. Att gå runda efter runda med vetskapen att laxen kan hugga i nästa kast. Eller nästa år. Eller nästa efter det. Laxfiske är som att vara dömd till hårt straffarbete. Drömmen om att rymma från fångenskapen är det som håller dig uppe. Ibland uppenbarar sig möjligheten och du tar tillfället i akt och rymmer. Du gör det trots att du vet att du snart blir infångad och är tillbaka i bojorna och dina rundor. 

Jag har längtat så intensivt efter att få utsätta mig för detta!

Drömmar om storfisk utan prestationskrav. En omöjlig kombination?

Fick en kommentar om min text om fisket och tankar från Harmångersån. Jag skriver där att jag tröttnat på tävlingsmomentet och jakten på storfisk, vilket är en av anledningarna till att jag idag nästa enbart fiskar med fluga och flugspö.

”Lite intressant dock att du motsätter dig jakten på stor fisk och prestationskrav, men har som målsättning att ta en fisk över 70 cm 😉”

En i mina ögon mycket klok reflektion. Det finns en motsättning i att och ena sidan vilja lämna storfiskhetsen och och andra sidan har som mål att fånga en riktigt stor fisk. Den motsättningen är så pass intressant att den kräver ett lite djupare resonemang, vilket denna text är ett försök till.

Låt mig börja med en tillbakablick över mitt liv som sportfiskare. 

Som så många andra i min generation började mitt fiske med ett metspö i bambu och ett rödvitt flöte. I mitt fall från bryggan vid den sommarstuga vi hade i Lillrösten. Det började tidigare än vad jag egentligen minns. Därför kan man säga att min passion för fiske alltid har funnits. När ett rödvitt flöte guppar till och sedan dyker händer något i mitt inre. Det liksom bubblar till av förväntning. Blandningen av förväntan och ångest när jag lyfter spöt för mothugg är densamma idag fast jag idag håller i ett flugspö. Är det drömfisken?

Efter några år fick jag ett kastspö och fick även på egen hand börja göra fisketurer. Minns inte hur gammal jag var men kanske runt 6-7 år. Det var till Björktjäratjärn jag åkte. På den tiden släppte man i öring och regnbåge där efter att tjärnen rotenonbehandlats. Där fick jag min första drömfisk, en öring som var 25 cm lång, vilket var minimimåttet på den tiden.

Vi flyttade till Röste, vilket närde nya fiskedrömmar. I Lillpölen som jag och min kompis Magnus kallade den lilla vattensamlingen på vänstra sidan vägen vid Dönje kraftverk fick jag min första gädda. Jag minns också den drömgädda på drygt fem kilo Magnus fick, en fisk som gjorde att vi hamnade i tidningen. En femkilos gädda var på den tiden en drömfisk om man var 10-12 år.

När jag fyllde tretton fick jag mitt första flugspö och började fiska i Galvån på allvar. Det stod inte på förrän jag fångat min första harr. Några år senare slog tonåren till med allt vad det innebar med ångest och vilsenhet. Jag fiskade inte så mycket under dessa år. Det var en av mina bästa vänner från den tiden Lars, eller Krulle som han kallades som hjälpte mig att hitta tillbaks till fisket.

Jag fiskade allt. Det var angling, lakpimpel, mete vid Ankdammen (Vågen), regnbåge och även en del flugfiske. Efter några år skaffade jag en båt som jag hade i Växsjön. Båten växte i storlek och i takt med den både fisken och mängden beten. Jag började tävla i trollingfiske, blev så pass duktig att vårt lag vann några trollingtävlingar. Gäddfiske flyttade fokus från drömfisken till tävlingshets.

En dag vid Ljungan hände något som förändrade mig och min syn på fiske. 

Det blev nästan som en livskris. Jag stod som vanligt utvadad i Viforsen och drog harr med ett slags tjecknymffiske, ett fiske som är mycket effektivt. Det har ju utvecklats ur tävlingsflugfiske. Ett kort uppströmskast och när den tunga nymfen nått rätt djup i gropen lät jag den stanna upp för att sedan stiga till ytan. Napp näsan varje gång. Var harren under 40 cm blev jag besviken. När jag tappat räkningen på hur många över 40 cm jag under kort tid fångat och släppt tillbaka fick jag en jäkla smäll. ”Vad fan håller du på med” minns jag att jag tänkte innan jag vadade i land, satte mig på en stock, hällde upp en kopp kaffe och började fundera. Där och då var det mycket nära att jag slutat med fiske. Det hade tappat sin mening. De känslor och de drömmar som föddes av ett rödvitt flötes lockande guppande hade bytts ut av en hets som lett till en slags prestationsångest.

Man kan säga att jag återföddes som flugfiskare den eftermiddagen. Numera handlar meningen med mitt fiske om att söka i mitt inre efter de känslor som väcktes på bryggan vid Lillrösten. Jag drömmer fortfarande om att fånga stora fiskar, men inte till vilket pris som helst. Det ska ske på mina och på naturens villkor. Jag vill inte tränga mig på fisken, utan söka upp den och närma mig den med respekt, på fiskens villkor. Det begränsar mig i val av utrustning. Borta är tjeknymferna, borta är trollingbåten, ekoloden, alla gäddbeten som var optimerade för att fånga storfisk och vinna tävlingar. Tävlingshetsen är utbytt mot tålamodet.

Vägvisare i mitt sökande efter drömfisken

Idag begränsar jag mig i mitt fiske på ett sätt som gör att det är svårt att nå mina mål. Det innebär att jag samtidigt vidgat min syn på vad som är en lyckad fiskedag. Det kan vara så mycket mer än fånga stor fisk. En lyckad dag handlar om helheten. Det kan vara ett samtal med någon man träffar efter ån, en naturupplevelse, att känna harmoni i kasten, att se fisk vaka mm. Men utan drömmen om en storfisk förloras meningen med fisket. Då kan jag lika gärna lämna flugspöt hemma och enbart ta med kameran.

Jag har för närvarande två riktigt starka drömmar. En är en blank havsöring på 70 cm eller mer och en handlar om att fånga en Lidmanöring. Blanköringen på 70 cm kommer jag förr eller senare att fånga i Harmångersån. Den är långt ifrån ouppnåelig. Det handlar om en kombination av tålamod och tur. Drömmen om en Lidmanöring är knepigare. En Lidmanöring är en öring på minst åtta hekto, fångad med en klassisk våt eller torrfluga i någon av Hälsinglands bortglömda åar. En öring som kanske inte ens finns.

March Brown. En fluga värdig en Lidmanöring.

Min ambition är att ha drömmar och mål som gör resan minst lika intressant som att nå målen och förverkliga mina drömmar, där det egentliga fokuset ligger på resan.

Harmångersån 2022. Tankar och grubblerier

Det sägs att man blir mer morgonpigg ju äldre man blir. Det känns inte så när jag vaknar av klockradions ilskna siren halvfyra. Det tar en stund att skaka av sig nattsömnen och vakna till. Fruckostmackor fixades kvällen innan och äts tillsammans med kaffet i bilen. Åldern gör att jag sedan något år är beroende av blodtrycks och blodfettsmedicin. Det är för tidigt att ta dagens dos, därför får tabletterna följa med och intas efter ån. Upp till Arbrå för att hämta Gurkan, innan bilen styrs mot Strömsbruk.

Bilen parkeras och utrustningen sätts ihop. Jag hejar på bekanta och obekanta ansikten. Stämningen är förväntansfull. Hoppas att jag kan börja på någon av mina favoritplatser.

Premiärmorgon

Jag kan ibland känna avundsjuka gentemot de som som har större bredd i sitt sportfiske. Något jag inte längre fixar. Även jag fiskade en gång i stort sätt allt, brukade samtliga metoder utom specimenmete. Säsongerna flöt in i varandra. Till slut blev det för mycket. Det var flera skäl till att jag tappade lusten, men det viktigaste är nog att de flesta sportfiskemetoder handlar till störst del om att fånga så stor fisk som möjligt med mer och mer sofistikerade metoder, med ett tydligt prestationskrav. Det blev helt enkelt för krångligt och det tog för mycket av min tid. Dessutom blev prestationskravet en stressfaktor. En gäddtur sågs exempelvis som misslyckad om man inte fångade en fisk på metern. 

Flugfiske är i mina ögon så mycket mer. Det är för det första i grunden ett enkelt fiske. Ett spö, en lina, en rulle och en fluga. Mer behövs inte. Det går sedan att variera detta fiske i det oändliga utan att enkelheten tappas bort. Med det sagt menar jag inte att det är enkelt att fånga fisk med fluga, tvärtom. Själva grejen med sportfiske är ju att göra det svårare än vad det behöver vara att fånga fisken. Sporten ligger att inom givna ramar hitta den bästa metoden att fånga fisken. Även om jag självklart vill fånga stora fiskar kan jag ha ett jättefint fiske efter sillstor öring i någon av Hälsinglands skogsåar. Det är det enkla i flugfisket tillsammans med flugfiskelitteraturen fascinerar. Övrigt fiske känns krångligt och kräver en massa olika grejor. Båtar, ekolod, kilovis med beten av olika modeller, beten som är svåra att tillverka själv. Put & takefiske efter fångstfärdig fisk där krav på stora fiska har gått över styr. När jag var liten var en röding på sju hekto från Bolletjärn en troféfisk. Idag ska den inplanterade fiske helst väga över två kilo för att räknas. 

Jag skakar av mig känslan av avundsjuka. Valet att begränsa mig till att enbart fiska med fluga är mitt eget och jag ångrar inte en dag att jag slutat fiska gädda, gös, abborre mm och att jag numera endast sporadiskt besöker p/t-vatten. Den inre splittring jag kunde känna förr är borta. Jag är mer harmonisk idag.

Tillbaka till Harmångersån

Planeringen för säsongen började när förra säsongen slutade. Nya erfarenheter läggs till gamla och omvandlas till planer och strategier till nästa säsong. Fjolåret började bra, med fint flyt i fisket fram till dess min drömöring klev av en morgon med blåst och snöglopp. Därefter tog det stopp. Jag hamnade i ett bakvatten där jag blev kvar hela säsongen. En lax i Vefsna var undantaget. 

Jag har under några år testat att fiska med varianter av klassiska flugmönster. Ullsocken har gått bra, men också en variant av Hans Lidmans favoritfluga Tippet & Silver. Till denna säsong kommer jag att att fortsätta på det spåret. Klassiska mönster bundna för att passa förhållandena i Harmångersån. Nackdelen med de flugor jag bundit hittills är att de är bundna för de mer strömmande delarna av ån. Till denna säsong har jag även bundit upp flugor i mjukare material som simmar fint i de mer lugnflytande delarna av ån. Wolly Buggers på lätt streamerkrok, kaninhårsstreamers, steelheadflugan Popsicle, ett mönster jag fann i en gammal Flugfiske i Norden, men även moderna flugor som intruders och liknande. Förutom att flugorna ska simma fint vill jag även att de ska vara lättkastade. Skönhet och harmoni viktiga komponenter i mitt flugfiske. Kasten ska vara harmoniska och välbalanserade. Jag har inte lärt mig att utföra harmoniska kast med tunga flugor. Det blir slängigt, obalanserat utan harmoni.

Posicle. En nyhet i min flugask inför denna säsong

Har i vinter även byggt ihop ett nytt spö. Ett elvafots switchspö i klass 7. Det var inte planerat. Suget efter att bygga ihop ett spö slog till och jag hittade en klinga hos Pär Palm som kändes rätt. Egentligen ett onödigt köp, men eftersom vårfisket i Harmångersån tillhör mina favoritfisken är det viktigt med prylar som funkar. Jag har nu sex spön i längderna 9.6-12 fot enbart till detta fiske. Förhoppningsvis blir mitt nya Harmångersån switch # 7 ett favoritspö för kommande vårar. 

En id i troféstorlek (55 cm och full i rom) blev dagens bästa fisk 

Även om fisket brukar vara bäst under premiärhelgen trivs jag bäst när premiärnerverna lugnat ner sig och man faller in i en slags vardagslunk. En dag utan fisk behöver inte vara en misslyckad fiskedag, men skulle det aldrig nappa vore det ju meningslöst att ta med sig spöt. Jag vill ju fånga en fisk då och då. Känslan i kroppen när fisken tar flugan är bland de härligaste känslor jag vet. Morgnar är min bästa tid. Nattens väsen lämnar ån och dess omgivning, gryningstimmens stillhet skänker balans i en av vardagsintensitetens höga tempo lätt stressade själ. Jag behöver dessa morgnar. 

Jag tänker lägga ner mer tid på kvällsfiske denna säsong. Vet inte om sen kväll är en bra tid för vårens öringar. Jag har inte lagt ner särskilt mycket tid på kvällsfiske under tidigare säsonger, därför är jag nyfiken på om sent kvällsfiske kan funka.

Målet för säsongen är detsamma som för tidigare säsonger, en stor blänkare. Med stor menar jag en fisk på minst 70 cm.

Premiärgrubbel

 Långfredag brukar innebära säsongspremiär med flugspö. Det är då Harmångersån brukar öppna.  En å där jag trivs ypperligt. Fina platser att fiska, trevliga människor och relativt goda chanser till fin fisk.

I år är premiären framflyttad pga vattenbrist i ån. Snösmältningen är ännu inte igång och kraftverket tar det vatten som finns. Det är i mina ögon mycket märkligt att man 2022 fortfarande tillåter vattenkraft i så små vattendrag som Harmångersån. Det pratas hela tiden om behovet av omställning, men känslan jag har är att i Sverige ställer man inte om energiproduktion. Man bygger istället ut och behåller energiproduktion där skadorna för miljön vida överstiger samhällsnyttan. Småskalig vattenkraft är ett tydligt exempel på det.

Jag åker istället söderut till Testeboån. En å jag aldrig fiskat havsöring i tidigare, men har besökt ån av nyfikenhet utan fiskegrejor för många år sedan. Innan jag åker söker jag efter tips. Jag kollar kartor efter vägar som kan ta mig till på kartan intressanta ställen. Har fiskekompisar som fiskat i ån som också tipsat om ställen som kan vara intressanta.

Parkerar bilen vid en vändplan. Tanken var att jag skulle åka ända upp till E4:an men förra veckans snöfall ligger fortfarande kvar. Jag går därför den sista biten. Har under många år varit nyfiken på sträckorna ovan och nedanför E4-bron. Varje gång jag åkt förbi har jag tänkt att här skulle man fiska. Efter en kvarts promenad står jag nu uppströms bron och spanar ut över ån. Platsen ser onekligen intressant ut, aningen bökig att fiska av eftersom träd hänger ut över ån och försvårar kastningen. Reagerar också över det mörka vattnet. Betydligt mer färgad än både Ljungan och Harmångersån. Jag knyter därför på en orange tubfluga med en del flash. Reglerna säger hullinglös krok eller krok med intryckt hulling. Har förberett ett antal enkelkrokar som egentligen är för karpfiske. Korta svarta krokar som sitter fint på tuben.

Det mörka vattnet gör det också knepigt att vada. Glömde vadarstaven hemma. Jag trasslar mig därför försiktigt ner från iskanten och påbörjar mitt fiske. Strömmens tryck mot låren, kastens närmast meditativa rytm och vårfåglarnas sång gör att bullret från E4:an nästan försvinner. Jag tänker att strömmens tryck mot baksidan av låren nästan känns som en försiktig massage. Ett slags inre harmoni infinner sig. Balansen mellan spö och lina gör att den för linklassen relativt stora flugan ändå flyger ut bra. Den har en så kallad turbokon, något jag egentligen inte gillar, men som sägs bidra till att flugan simmar fint och får en bra volym i vattnet. Utan denna kon kan det mjuka materialet i flugan sjunka ihop i strömmen. Om det stämmer vet jag inte, flugan simmar hur som helst fint.

Efter några rundor ovanför och nedanför bron byter jag plats. Det är lite trasslig att ta sig fram på vissa ställen, men jag har inte bråttom. Trassliga platser betyder ofta färre fiskare, färre fiskare betyder ostörd fisk. Ostörd fisk ger större chans till napp.

Den sista platsen jag fiskar är vacker, nästan parklik och jag fiskar den av det skälet. Den ligger lättillgängligt nära vägen och besöks av många, så här gäller det nog att vara först på plats. Jag träffar Bernt Moberg och vi pratar en stund om ån och hur enkelt det egentligen är att återställa ån. Han berättar om elfisken där det på enstaka lokaler har en riktigt fin täthet av både årsyngel och tvåsomriga stirr av lax och havsöring. Om bara kraftverken i ån kunde försvinna och ån återställas efter flottningen skulle fler sådana platser skapas.  Ån har en enorm potential. Han säger att samtliga kraftverk i Testeboån från källa till hav har samma installerade effekt som ett modernt vindkraftverk. Jag tänker på samhällsnytta i förhållande till miljöskada. All elproduktion innebär en belastning för miljön, men om ett vindkraftverk kan ersätta produktionen från 8-10 mil å så är alternativet i mina ögon självklart. Miljöskadorna i ett helt vattensystem är ofattbart mycket större än miljöpåverkan från ett vindkraftverk. Tyvärr tänker inte lagstiftarna på det sättet. De sitter fast i ett gammaldags tänk, starkt påverkade av en vattenkraftlobby som inte bryr sig särskilt mycket om miljön. Det är den storskaliga vattenkraften som är viktig för landets elproduktion. Den småskaliga kan avvecklas till förmån för livet i och kring vattendragen och enkelt ersättas med el från sol eller vind.

Jag packar ihop. Kropp och själ mår bra efter en dag vid ån. Nya erfarenheter läggs till de gamla. Tips jag snappat upp från fiskare jag träffat ger inspiration till fler besök. Forsärlan, min nya favorit och följeslagare vid detta fiske har gjort mig sällskap under en stor del av dagen. Det är en minst lika stor och hoppfull glädjespridare som sin kusin sädesärlan. Knipan har börjat sina högljudda vårlekar, gräsänderna snattrar och på avstånd hörs tranor ropa.

Våren, och med det en ny fiskesäsong med drömmar och besvikelser är äntligen här!

 

Summering och tankar efter årets säsong

 Ännu en säsong att lägga till handlingarna. 

Med det inleds en period av dysterhet, eller melankoli. Jag får dessutom allt svårare att anpassa mig till övergången till vintertid. Det är brutalt att bli golvad av mörkret sista helgen i oktober. Det vore bättre om vintertiden börjar en månad tidigare. Eftersom jag älskar ljusa sommarkvällar tillhör jag det fåtal som uppskattar systemet med sommartid. Hur som helst är det trots allt skönt att ta en paus från flugfisket och ägna tid åt att summera, drömma och planera om framtida fisken. Det är ju ingen egentlig paus. Det är mer av en vinterfas. 

Samtidigt som jag drömmer och planerar förmörkas himlen av det faktum att det blir färre säsonger kvar ju äldre jag blir. Nu har jag blivit så pass gammal att jag kan skönja slutet. I bästa fall har jag femton till tjugo år kvar som flugfiskare. Drömmarna är lika starka som förr, vilket ibland skapar en känsla av panik. Kommer jag att hinna med allt jag drömmer om? När jag var yngre hade jag inte tid att förverkliga mina drömmar. Nu när jag är äldre och har tid oroas jag trots det över att hinna med att förverkliga mina drömmar.

Trots paniken har det hittills varit ganska skönt att bli äldre. Oron i kroppen minskar, demonerna är lättare att tygla och kroppen klarar fortfarande det jag vill göra. Även om jag börjat skönja visst motstånd. Blodtrycksmedicin och tabletter mot högt kolesterol är tydliga ålderstecken. Läsglasögon som blivit permanenta glasögon är ett annat.

Åldern gör också att bekanta namn börjar dyka upp i lokaltidningens dödsannonser, främst skolkamraters föräldrar. Det gör mig medveten om livets skörhet och hur viktigt det är att ta vara på sina drömmar. Jag är inte rädd för döden. Döden är den eviga vilan och själva målet med livet. Livets stora kamp handlar om kampen för frihet och att samtidigt vara en god medmänniska. Döden är den totala friheten. Det sorgliga med döden är de som lämnas kvar ensamma med sin sorg. Vissa av den dödes demoner finner ibland plats hos de efterlevande. 

Sorg är ett svagt försvar mot demoner.

För den som dör än nog döden vacker och behaglig. Jag tänker mig döden som en tidig höstmorgon efter Ljungan. Jag packar ryggsäcken med sotpannan, mackor, mitt spö och mina flugaskar, tar kanoten och paddlar målmedvetet uppströms in i den vita trygga dimman. 

In i evigheten.

Att få möta evigheten efter en å eller en älv är det slut jag hoppas få. Att dö nyfiken och full av drömmar är en nåd att stilla be om. Att lik min mor tyna bort i demensens dimma där drömmarna sakta men obönhörligt liksom poleras bort av demensens gnagande på själen är något som framkallar ångestliknande känslor. 

Jag vill inte kalla mig kristen. Däremot är jag säker på att det finns någon form av gudsliknande existens. Jag har under många år varit mycket arg på Gud. Arg för att han kanske inte finns. Arg för hans oförmåga att ge människan de verktyg som behövs för att hitta en bot på demens och barncancer. Det finns ingen anledning för Gud att straffa barn och deras familjer. Det finns heller ingen anledning för Gud att straffa människor som min mor med demens. Hon som var den bästa av mödrar, gjorde aldrig något ont, tvärtom. Hon strävade på utan att vara någon till last, utan att göra särskilt stort väsen av sig. 

Om Gud ville straffa hennes familj genom att ge henne demens är Gud ond, vilket jag betvivlar. Det är därför mer sannolikt att han inte finns. Jesus har däremot funnits och hans budskap var ett kärleksbudskap. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och en del andra samfund gör mycket gott och är många människors största hopp i livet.

Samtidigt finns det en bit av mig som trots allt tror att Gud i någon form finns. Jag lyssnade på en radiogudstjänst för ett tag sedan. Temat för gudstjänsten var änglar. Brevskrivare och andra beskrev hur änglar på olika sätt uppenbarat sig för dem. Då slog det mig att en högre makt, kanske Gud en gång placerade en ängel vid min sida. När livet var nattsvart för många år sedan uppenbarade sig denna ängel och har sedan dess aldrig vikit från min sida. Om inte Gud skänkt mig denna ängel hade nog aldrig dessa rader skrivits. För det är jag oändligt tacksam.

Kanske Gud trots mina tvivel finns, men med begränsad makt över människan? Makt att hjälpa människor genom att erbjuda dem änglar, makt eller möjlighet att erbjuda människan vägledning, men utan makt att ge människan verktyg att bota sjukdomar, förhindra krig eller hejda det skenande klimatet. Sånt måste människan fixa på egen hand. Frågan är om Gud erbjuder sina änglar även till de som inte bekänner sig som troende eller kristna? Det verkar vara så eftersom en ängel under mer än trettio år vandrat vid min sida utan några som helst motkrav från Gud.

Tillbaka till flugfisket. 

Drömmen om en äkta Lidmanöring har de senaste åren växt sig allt starkare. En Lidmanöring är en fisk på ”halvannat kilo” fångad i en bortglömd skogså, nödvändigtvis inte i Hälsingland utan i trakter eller i miljöer där Hans Lidman fiskade. Den gångna säsongen har gett mig en del uppslag, men jag hann inte utforska de åar som kan hysa Lidmanöringar. Har lyssnat på en intervju med Lidman där han beskriver att han kunde ägna flera dagar åt att försöka fånga en större öring. Lidman säger i intervjun att han inte längre fiskar i Hälsinglands åar eftersom de stora öringarna är borta. De kanske var borta, men jag är säker på att en och annan är tillbaka av den enkla anledningen att de glömts bort. Tid är nog en del av tricket. När jag väl funnit rätt å, måste jag ge den tid. Det kan ta tid innan en å öppnar sig för en besökare och visar upp sina skatter och tid är det vi kanske har minst av i det moderna högintensiva samhället. Lidman hade den tiden. Att vara på rätt plats i rätt tid när en Lidmanöring lämnar sjön för att vandra till ån och läppja sländor. Kanske kan drömmen om en Lidmanöring gå i uppfyllelse först när jag blivit pensionär och har mer tid?

Hur kan då säsongen summeras? Har jag lärt mig något att ta med till kommande säsonger? Vilka drömmar har säsongen skapat

Vi köpte en ny husvagn, vilket gett mig och familjen bättre förutsättningar för samvaro och fiske. Hustrun är ingen flugfiskare, men trivs i skog och mark. Framför allt så trivs vi i varandras sällskap. Husvagnen. kompletterades med solceller. Det ger frihet att undvika campingar. Jag föredrar fricamping framför campingplatser, förutom Allsta fiskecamp där jag stortrivs.

Våren i Harmångersån var fin. Jag fick inte jättemycket fisk, men hade ett bra fiske. Fiske handlar ju om så mycket mer än att fånga fisk. Stämningen efter ån är vänlig. Jag fick några fiskar, varav två var minnesvärda. Drömmen om en stor vårblänkare lever vidare. Jag hade den krokad i våras och var säker på att den äntligen kunde landas när den klev av. Minst 80 cm enligt Victor som såg fisken när den hoppade. Stora havsöringar är något annat än Lidmanöringar. De är för lätta att fånga.

Försommarfisket i Hälsinglands skogar var sådär. Dåligt med fisk och lite kläckningar. Några minnesvärda kvällar tar jag med mig till framtiden. Jag minns särskilt min jakt på en öring som tog två kvällar att fånga. Den var av ordinär bäcköringstorlek, men omständigheten kring fångsten gör den minnesvärd. Att sitta och vänta in rätt tillfälle att lägga ut flugan är svårt. Det är ofta lättare att knyta på en förtyngd nymf och locka fisken till hugg. Det gör jag sällan numera. Standardflugan är en våt March Brown i storlek 14. Fiskad på eller strax under ytan imiterar den det mesta öringen äter i de åar jag fiskar.

Marsfjällen under sommarens kallaste och blåsigaste vecka gav mersmak. Den knotiga, motsträviga fjällnära skogen och de åar som besöktes kändes som hemma trots dåligt väder och halvtaskigt fiske. Jag har funnit en helt ny värld att utforska! Kanske kan drömmen om en Lidmanöring bli sann i någon av Marsfjällens åar? Hans Lidman fiskade för övrigt i Marsfjällen på 40-talet, vilket man kan läsa om i Fjällfisken hugger.

Det blev en laxvecka i Norge till slut. Fyra dagar i ett regnigt och en flommande Stjørdalsälv. Fina sträckor men ingen fisk. Sedan tre dagar i Vefsna som gav en liten havsöring och en 5-6 kilos laxhona.

Ljunganhösten blev en tillbakagång till en mer normalt svårfiskad älv efter några säsonger med bra flyt i fisket. Mer vatten och färre fisk som steg jämfört med de senaste åren. Kanske står fisken på andra ställen än de jag lärt mig fiska? De jag träffade efter älven har samma erfarenheter. En av ljunganrävarna jag träffade menade att han endast fått en fjärdedel så många öringar som en vanlig säsong. Trots det vill jag inte kalla höstsäsongen misslyckad. Jag trivs efter älven, har mått bra och har lärt mig en hel del om höstfiske och om fiskare. Erfarenheter jag tar med mig till kommande säsonger. 

En sak som slår mig när jag tänker tillbaka på den gångna säsongen är att jag börjar tröttna på alla vackra bilder med tillhörande naturlyriska texter. Detta trots att jag är en naturromantiker av stora mått och aldrig tröttnar på Hans Lidmans naturromantiska fiskenoveller, eller på filmklassikern Där floden flyter fram som är fullproppad med vackra naturlyriska flugfiskebilder. 

I Lidmans texter finns mer än naturlyrik. En svärta, en ton av saknad, av ensamhet som var som ett ok trots att det var i ensamheten Lidman tycktes finnas ro. Naturlyriska bilder och texter måste nog innehålla stänk av annat än längtan för att tilltala mig. Det är något jag eftersträvar i sökandet efter ett eget språk i det jag skriver. Det är svårt. Tipset jag fått är att läsa mycket, gärna litteraturens klassiker. Jag kompletterar det genom att lyssna på Thåström, Freddie Wadling, olika tolkningar av Dan Andersson, Stefan Sundström, Allan Edwall mm. Någonstans där finns orden, språket jag söker.

Det är nytt och lärorikt att ibland stanna upp och blicka tillbaka. 

Sentimental av ingenting

 Jag har en fallenhet för att bli sentimental. Korta ögonblick av längtan. Längtan efter en känsla av tillhörighet. Ögonblick då idealisten i mig inte var besviken. Jag är nog en större idealist än vad jag ibland vill erkänna. Idealist eftersom jag tror och hoppas att flugfiskare är mer eftertänksamma, människoälskande, kloka människor som värnar naturen mer än vad andra kanske gör. Därför blir jag besviken varje gång när jag upptäcker småsinthet, främlingsfientlighet, girighet och liknande hos flugfiskare. Jag vill inte tro att flugfiskare kan sjunka så lågt. Insikten om att flugfiskare är som folk är mest svider. Jag ser mig själv också som en nyfiken person. Nyfiken, samtidigt som jag betraktar mig som introvert. Där ligger nog grunden för min idealism. Det är nog min idealistiska ådra som gör att min flugfiskestig ser ut som den gör. Naturromantik, litteratur, klassiska våt och torrflugor.

När jag läser om synen på sentimentalitet framställs det ofta som en dålig egenskap. Att vara sentimental är något negativt, nästan beklämmande. En halvpackad äldre person som med tårfylld blick tänker tillbaka på tider när hen var ung och odödlig. I ordlistan beskrivs sentimental med ord som gråtmild, jolmig, hjärtnupen och lättrörd. Inte särskilt smickrande. Dessa sidor finns helt klart hos mig. Jag kan vara mycket lättrörd.

Jag ser hur som helst på sentimentalitet lite annorlunda. I rätt portion och rätt förpackat är jag övertygad om att det är nyttigt. Det kan till och med vara en drivkraft. Det är naturligtvis en balansgång. Ungefär som countrymusik. Är man för sentimental blir det bara en kladdig gegga.

Jag är däremot inte särskilt nostalgisk. Jag vill trots att jag gillar klassiska flugor, splitcanespön och Hardyrullar framåt. Trots att hellre läser Hans Lidman än tittar på Youtube. Skillnaden mellan mig och Lidman är att jag ser ljusare på framtiden. Jag är övertygad om att åar och älvar kommer att få tillbaka det liv som en gång fanns där. Den småskaliga vattenkraften har passerat bästföredatum för länge sedan. När fler inser det kommer de att förbjudas på samma sätt som annan miljöfarlig verksamhet förbjudits. 

En av få gånger när jag känner mig nostalgisk är på midsommarafton då jag drömmer mig tillbaka till min barndoms midsommarfiranden hos Sohléns. Det var lekar och fest med läsk och godis. Det var gemenskap. En tid som aldrig återkommer, men som jag varje midsommarafton längtar tillbaka till.

Ordboken beskriver nostalgi som en ve­modig men njutnings­fylld längtan hem eller till­baka till ngt förlorat särskilt om längtan till barn- och ungdomsmiljöer. Där är inte jag. Jag vill framåt. Förutom  på midsommarafton.

Min kärlek till splitcanespön, klassiska flugmönster och rullar med klassiskt utseende är främst estetiskt. Silkeslinan är trots att den kräver ständigt underhåll en bättre lina. Mjuk, följsam och helt utan linminne vilket innebär att den lägger sig spikrak på vattenytan. Dessutom är den helt stum. Utrustningen hjälper mig att komma ner i tempo när jag fiskar. Genom att koka kaffe på plats sänks tempot. Att med en kaffekopp i handen spana ut över en ström eller en sakta rinnande vattenyta är bland det mest avkopplande jag vet. Jag fångar inte särskilt mycket fisk numera. Att spana och i bästa fall upptäcka fisk har blivit viktigare än att till varje pris fånga fisk. Jag är övertygad om att jag fått mer fisk om det funnits guldskallar och andra kraftigt förtyngda nymfer i min flugask som jag kunnat använda när fisken står och trycker i sina gropar. Men jag har lämnat det fisket bakom mig. Idag fiskar jag helst efter fisk som vakar eller visar andra tecken på att de är aktiva. För att upptäcka de ibland försiktiga tecknen på att fisken är aktiv krävs att jag skakat av mig vardagen och anpassat mitt tempo till naturens tempo.

När en fisk tagit min fluga under dessa förhållanden och jag har den i håven kan känslan av sentimentalitet infinna sig. Öringen är sällan större än 30 cm. Det kan vara nära till tårar vid dessa tillfällen. Ganska löjligt egentligen. Men det är sådan jag har blivit.

Man blir sentimental av ingenting sjunger Thåström i Brev till 10 e våningen. 

Varför påhopp och personangrepp? Debatt om c/r som spårat ur

 Jag blockerade en person på Facebook för ett tag sedan eftersom personen i fråga hävdar att jag bryter mot lagen när jag fiskar c/r. Han skrev ett ganska långt inlägg om sin syn på c/r, om hur man riskerar att skada fisken osv. En åsikt jag självklart respekterar. Tyvärr avslutar han inlägget med följande ord:

”Byt stil och bli laglig och samhällsdemokratisk! Otillbörligt djurplågeri är ju straffbart som brott mot "Allmän ordning" enligt gammal svensk lag. Det ska bekämpas. Vi ska väl leva laglydigt, i ett rättssamhälle, eller? C&R är anarkistiskt! Är du för anarkism också? Tolererar du det? Mycket dåligt i så fall!”

Jag svarade honom att jag gärna diskuterar c/r, men om han fortsätter att hävda att jag bryter mot lagen kommer jag att blocka honom. En stund senare har han delat mitt inlägg till en annan c/r-motståndare med följande kommentar:

”Se vilken dålig stil av en anarkistisk sk sossedemokrat, högt förtroendevald och lagolydig, som väl borde uppmärksammas medialt och politiskt.”

Återigen skriver han att jag bryter mot lagen och därmed är klandervärd.

Jag blockade honom omedelbart.

Sedan började jag att fundera över det han skrivit. Han utpekar mig och i andra inlägg andra som brottslingar när vi fiskar c/r. Kan det vara förtal? 

Enligt Wikipedia definieras förtal enligt nedan:

”Med förtal avses att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämna uppgifter som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning. Med "är ägnade" åsyftas att uppgifterna typiskt sett ska räcka för att få den utpekade missaktad. Det behöver inte visas att uppgifterna faktiskt har lett till missaktning. Ej heller behöver det visas att anklagade hade uppsåt att uppgifterna ska leda till missaktning.”

På Åklagarmyndighetens hemsida kan man läsa följande om förtal:

”Förtal, muntligt eller skriftligt, sker när någon utan grund pekar ut en annan person som brottslig eller lämnar nedsättande uppgifter om personen.”

Om det personen i fråga har skrivit om mig är förtal eller inte vet jag inte. Jag tänker inte göra någon anmälan. Det räcker för mig att jag blockerat honom från att läsa och kommentera mina inlägg. Jag blir dock både ledsen och arg över att han inte vill eller kan föra en sansad diskussion om nyttan eller i hans ögon skadan och riskerna med c/r. Det är en viktig diskussion och vi som fiskar c/r har ett mycket stort ansvar att behandla fisken skonsamt. Och att undvika att fiska när vattentemperaturen är för varm.

En sådan debatt utan personangrepp som gränsar till eller kan vara förtal blir så mycket bättre.