Tio år i laxens våld

I år är det tio år sen jag fick min första lax. En händelse som påverkat mig på ett sätt som är svårt att förklara. Egentligen var det min andra lax som gjorde mig till laxfiskare, inte den första. Eller är jag laxfiskare på riktigt? Frågan skaver, känner mig inte alltid bekväm i laxfiskevärlden.

Det började några år tidigare med att jag och en kompis köpte en varsin tvåhandsbyggsats som jag satte ihop. Loop Yellow Line, 12.4 #8-9. Planen var att fiska lax och havsöring i Ljungan. Vi kände oss för nya och färska för att lägga ner pengar på en Norgeresa. Egentligen började det som en dröm många år tidigare, en dröm som blev som en tagg. Den satt under huden och skavde. Till slut måste taggen ut. Kroppen hade blivit infekterad.

Spön byggdes, flugor bands, böcker och artiklar lästes. Laxfiske var något annat än vanligt fiske. Laxfiskare är ett sällskap med hemligheter som de bara delar med sig till de som anses värdiga. Tipsen i böcker och artiklar var bara ytliga, sanningen fanns bortom det skrivna. Det enda tips jag tog till mig var att ha tålamod. Bli inte förvånad om du inte får någon lax, bli förvånad om du får en. Första veckan vid Ljungan var ett stort misslyckande. Enligt de experter vi träffade så var det för tidigt på säsongen, minst en och en halv vecka för tidigt. Linorna vi köpte, som skulle vara väl anpassade till spöna våra var en katastrof att kasta med, trots att den store legenden designat dem. Linorna var nog bra, men vår nybörjarteknik gjorde linorna för avancerade. Idag vet jag att de var för lätta, vi skulle ha behövt skagitklumpar eller tyngre, brutalare klumpar som tålde nybörjarkastning. Men sådana klumpar fanns inte på den tiden. Veckan slutade med att vi fiskade harr. Harrfisket var och är bra är i Ljungan.

Året efter gick jag en kastkurs hos Mattias Drugge. Han berömde mitt spö och visade med ett trettimeterskast att det inte var något fel på varken spö eller lina. En god pedagog som lärde mig en hel del i konsten att kasta med flugspö. Kunskap jag inte lyckats omsätta i praktisk förmåga. Jag fiskade havsöring Ljungan, kämpade med min kastteknik, fick till slut en liten havsöring på en Thunder & Lightning. Norge kändes långt borta.

På den tiden sålde den lokala fiskebutiken flugfiskeutrustning och flugbindningdmsterial. Jag köpte nog det mesta av flugbindningsmaterialet som butiken sålde. Henry som jobbar i butiken hade en Norgeresa på gång, men de var en man kort. Jag blev tillfrågad att följa med. Det var Henry, Sam, Peter och jag. Alla var nybörjare och alla var bättre än mig att hantera ett tvåhandsspö. Fortfarande tror jag ibland att jag saknar motorik för flugfiske. Hur som helst så bar vi iväg. Ramloan i Orkla var målet. Vintern ägnades åt flugbindning och läsning om laxfiske i Orkla. När vi kom dit var vattnet för lågt, för varmt, det fanns ingen nystigen lax i älven. Den som berättade det var den tidens superstjärna, kastfantomen Göran Andersson. Han höll till där vi desinficerade vår utrustning. Den första och viktiga lektionen i laxfiske lärde vi oss den veckan. Det är alltid fel tid, för lite vatten, för mycket vatten, för kallt i vattnet, för varmt i vattnet, "ni skulle varit här förra veckan, då var förhållandena perfekta". Henry fick en grilse. Grilse är en liten lax som egentligen inte räknas.

Vinter. Taggen sitter kvar. Årets laxfiske planeras. Vi får napp på ett nytt ställe i Orkla, Nedre Ekli, v24. Tidigt i juni och chans till stor fisk. Valdet fiskas med sex spön. Det är vi fyra och två grabbar från Gävle. Duktiga killar enligt Pär Palm som förmedlar fisket. Fiska nära land, ytligt med Sunray shadows vid högvatten var tipset. Passade mig utmärkt eftersom jag ännu inte lärt mig att kasta. Jag hade byggt ett nytt spö, ett 14 fots Yellow Line i klass 10. Linorna var fortfarande nästan omöjliga att kasta med.

Väl på plats valde vi att installera oss i hytten innan vi for ner tillälven. En halvdåligt trång stuga, som låg på promenadavstånd från valdet.

Vi tog bilen ner till valdet, det är ju en del utrustning som ska vara där hela veckan. Där möttes vi av Peter från Gävle. Tomas fiskade. Innan vi kommit till vindskyddet hade Tomas en lax på. En jättefisk som lossnade efter en stund. Vilket första intryck av Nedre Ekli! Peter och Tomas kändes rätt, vi blev genast goda vänner. Jag satte ihop min utrustning, satte på en grön fluga med svart övervinge och klev ut i älven. 10 minuter senare hade jag en sexkilos nystigen lax på land. Det var så enkelt så att jag inte fattade vad som hände.

Inget mer hände den kvällen. Lektion två och tre lärdes denna vecka. Laxlunk och laxkoma. Som nybörjare kom laxkoman före laxlunken. Vi hade bra fiske men fattade det inte. En eller två fiskar kom upp de första dagarna. Sen kom laxkoman. Vi tappade tron på fisket, band flugor, drack öl. Och Minttu, den finska tandkrämslikören.

Tisdag kväll, Henry hade åkt till stugan för att sova, vi andra satt i vindskyddet. Ljuset var härligt, himlen var röd, vindstilla. Läge för en Sunray shadow, sa jag. De andra skrattade åt mig. Det är för kallt i vattnet för ytligt fiskade flugor. Tomas och Peter från Gävle visste vad de snackade om. De var erfarna laxfiskare. Sam och Peter hade på fyra dagar blivit minst lika goda experter. Vattnet var stigande och jag tänkte på Pär Palms tips. Jag kliver i nedanför vindskyddet, kastningen går hyfsat. Intermediateklump gör att flugan simmar strax under vattenytan. En lax stiger och i ett delfinvak tar den min fluga. Förvånad höjer jag spöt, laxen drar iväg 80 meter lina i en första rusning. Hjärtat stannar, blodet ersätts av adrenalin, omvärlden försvinner. Jag innesluts i en bubbla, en bubbla där tiden står still. Det är den bubblan jag söker, längtar till i mitt laxfiske, i bubblan finns laxfiskets magi. De andra har sett allt från vindskyddet och rusar ner till älven. Jag får stopp på laxen, goda råd haglar, jag är ju nybörjare. Samma råd har nog kommit även om jag varit expert. Det funkar så när man fiskar lax i grupp. Kampen fortsätter, jag får in laxen till stranden. När den känner botten mot buken gör den ytterligare en 80-metersrusning, denna gång med ryggen ovanför vattenytan. Det är den synen som beseglar mitt öde. Laxen vägde 10 kg och jag var fast i laxfisketräsket.

Tio år senare börjar laxfebern ebba ut. Jag har fiskat lax i Norge varje sommar sedan dess. Orkla, Namsen, Nordfolda, Laerdal. Fått lax nästan varje år. Laxodlingarna i de norska fjordarna är förödande för den vilda laxen och jag har börjat att tveka om jag ska fortsätta med det norska laxfisket. Det tar mycket tid, är dyrt och tränger undan annat flugfiske. Vet heller inte om laxfisket i Sverige lockar. Att hyra en egen sträcka i Norge har gjort mig bortskämd. Att trängas med andra är inte riktigt min grej, alla fall inte vid laxfiske. Går det att finna platser i Sverige där man kan fiska i lugn och ro, på det sätt jag helst fiskar? Flyt eller intermediatelinor, ytligt fiskade flugor. Många fiskare och högt fisketryck trycker ner laxen till botten och man måste använda tunga sjunklinor för att få den att hugga. Inte riktigt mitt fiske. Kanske lägger jag laxfisket åt sidan i några år, fiskar havsöring vår och höst, harr och öring övrig tid. Den som lever får se. Den här sommaren blir det en vecka i Orkla och tre dagar i Gloppen på det norska Vestlandet förutom fisket i Ljungan.

Åren med laxfiske har lärt mig mycket om flugfiske, om livet, om vänskap. Jag har fortfarande inte lärt mig att kasta ordentligt. Jag får ändå mina laxar. Drömmen om en blank ljunganlax lever också.   När den värsta laxfebern släppt ser jag på laxfisket med lite klarare ögon. Jag är trots allt nog ingen riktig laxfiskare. Jag är flugfiskare som också fiskar lax. Framtiden är min.

Orklaveckan

Vecka 26 har sen 2009 varit vår norska laxfiskevecka. Det innebär att vi åker tidigt midsommardagens morgon. Inget midsommarrumlande för vår del med andra ord.

Det har varit en märklig vår. En märklig vinter. Snön kom sent och vårvärmen uteblev. Hur påverkar det laxstegen? Många tankar har farit genom huvudet denna vinter och vår. Ska jag fortsätta med laxfisket i Norge? Är jag laxfiskare eller fiskar jag bara lax? Är det viktigt att vara laxfiskare?

Fisket påbörjas och som vanligt känner vi inget. Vi ser inte heller någon lax. Fiskar med Gurkan den här veckan. Chrille har prioriterat premiärveckan i Gloppen iår. Gloppen ska vara en säkrare älv än Orkla. Större chans till fisk, men också mycket dyrare. Det var fortfarande vintervatten i Gloppen och laxstegen var sena och Chrille blev utan fisk.

Klockan ställs på 05.00. Märkliga drömmar gör att det känns helt rätt att kliva upp trots endast 4 timmars sömn. Vi har Vikabukta på morgonpasset, jag fiskar först. Inget händer. Jag sätter mig i vindskyddet med en kopp kaffe. Hinner inte ens smaka på kaffet förrän Gurkan har fast fisk. En vild lax som simmar runt i hela poolen. Den följer med in två gånger, när den rusar ut andra gången lossnar den. Knuten har gått upp. Har aldrig hänt honom förr. Med lite otur var det här veckans fisk.

Jag kliver i. Fiskar enhands med en T10-spets för att få ned flugan i gropen utanför vindskyddet. När jag tar hem lina för att göra ett nytt kast tar det stopp. En fisk har fastnat. Den drar iväg och jag har ingen chans att stoppa den. Vi syns i nästa pool får jag ur mig när jag springer förbi vindskyddet. Det blir en vådlig färd nerför forsen. En galen lax som drar ut lina från rullen snabbare än vad jag kan springa. Det finns ingen strand att gå på. Jag får springa i vattnet och hoppa på stenar så gått jag kan. Jag kommer ner till nästa pool, Gropen som vi kallar den. Gurkan är på plats med håven, laxen har haft det goda omdömet att simma rakt ner. Linan har inte fastnat runt någon sten. Jag pumpar på med spöt och det känns lite konstigt. Kan fisken vara felkrokad? Har aldrig krokat en lax fel förr. Flugan sitter mellan ryggfena och fettfena. Det var troligen därför den drog nedför forsen. Surt! Felkrokad fisk är inte på riktigt. Är ändå lite glad när den ligger i håven. Ca 85 cm silver. Finns det en finns det flera.

Inget mer händer på söndagen. Laxlunken kommer igång. Vi går våra rundor, dricker vårt kaffe, äter, åker till huset, fyller på våra förråd. Vädergudarna verkar gilla oss. Från måndagen är det mulet, ca 10 grader och svaga vindar. Tyvärr sjunker vattentempen, vilket brukar resultera i mindre aktivitet från laxen. Det blir tisdag, Blomman tappar en lax på Öya. Den lossnar när han ska landa den.

Onsdag. Inget händer, tankarna börjar komma. Är jag egentligen laxfiskare? När alla andra går upp i spölängd går jag ner till enhandsspön. Lätta skagitklumpar och enhandssspön är sköna att fiska med. Kastar kanske inte lika långt som med tvåhands men jag fiskar bättre trots korta kast. Kastlängden är min största begränsning som laxfiskare, min teknik räcker helt enkelt inte till. Trots att jag gått otaliga kastkurser.

Det visar sig lax i Gropen. Inte bara vid laxstenen på andra sidan utanför vindskyddet utan även på fler ställen i poolen. Spänningen ökar.

Fiiiisk! Gurkan har äntligen krokat en.  Måtte denna sitta ordentligt, måtte knutarna hålla. Den stökar på i poolen en stund. Det känns säkert. Då lossnar den. Helt utan anledning. Gurkan deppar, funderar på vad han gör fel. Han gör inga fel. Laxfiske är såhär. Sitter dom så sitter dom, annars så lossnar de förr eller senare. Jag kliver i. En till fisk har visat sig vid laxstenen. Fiskar tvåhands Yellow Line och Bill Drurylina. En perfekt kombination, den långa klumpen och det lite sega spöt jobbar bra tillsammans. Jag behöver bara peka ut riktningen så gör spöt och linan resten. En fisk går upp vid min fluga. Jag inväntar draget i linan. Inget händer!

Inget mer händer under onsdagen för oss. Micke tappar en fisk på Öya.

Torsdag morgon, sovmorgon. Vi kommer till Gropen vid åtta. Lax visar sig i älven.  Inget händer på de första rundorna. Kaffe dricks, vi småpratar lite och Gurkan kliver i. Han fiskar förbi laxstenen går några steg. Fast fisk! En vild fisk som stökar runt i poolen. Det tar en stund innan den ligger i håven. Äntligen fisk på land! En fin hona på 80 cm.











Det blir prat och gratulationer innan jag tittar på klockan. Tjugo i tio. Jag säger till Gurkan att fiska färdigt sin runda så att jag hinner en runda till innan vi byter pool kl 10. Jag byter till enhandsspö och en laxvariant av Royal coachman, bunden på sexans dubbelkrok. Har fått lax på den i Namsen.

Jag når precis över laxstenen med flugan. När flugan simmat över stenen stannar linan upp och jag känner draget som för mig hit varje sommar. En lax har tagit. Nu blir det än spännande resa ropar jag till Gurkan. Enhandsspö och en gammal Record Standard från 50-talet. Knarrbroms och inga möjligheter att bromsa med spolgaveln eftersom spolen sitter i spolhuset. Det blir några spännande minuter. Jag tar den hårt, den ska ju återutsättas om jag får den i håven. Den gör några rusningar och jag gör vad jag kan för att bromsa med fingrarna. Den simmar mellan några stenar, jag blir orolig håller linan spänd. Den trasslar sig ut från stenarna, simmar uppströms. Spöt jobbar fint och jag känner inte att det är för vekt, trots att det är ett 9-fots enhandsspö. Allt går väl och den ligger snart i håven. Helt otroligt! Två laxar på en timme!

Öya två timmar senare. Vi ser en lax plaska till nere vid det heta stället. Det är grunt, vi måste fiska försiktigt. Vi går några rundor utan att fisken visar något intresse för våra flugor. Dags för lunch. Vi tillbringar så gott som all vaken tid vid älven. Lunchen består därför av grillat med potatissallad. Efter lunchen kliver gurkan i för en runda. Jag vilar i vindskyddet. Väcks av att Gurkan hojtar att han har fisk  på. Troligen en liten öring säger han. Samtidigt drar "öringen" ut 10 meter lina. Lax! Gurkan backar upp fisken en bit ovanför nacken för att försöka undvika att den går på fel sida några stenar. Han tar laxen hårt och efter en stund greppar jag stjärtspolen. Tre laxar på en dag! Två av dem har huggit efter det att de visat sig. Sånt händer oss ganska sällan.

Inget mer händer oss under veckan. Våra kompisar tappar några fiskar och när veckan summeras har vi 5 laxar på land, varav två felkrokade, 6 tappade och några hugg. Med andra ord en normal orklavecka. Med lite tur hade vi kunnat ha 11 fiskar på land. Trots det känner jag vemod. Vemod för hur vi människor misshandlar den vilda atlantlaxen. En gång var tillgången på lax i det närmaste oändlig, det var därför engelsmännen en gång kom till de norska laxälvarna och lade grunden till flugfisket efter lax. En värld där ekonomi går före natur och miljövärden är dömd att gå under. Olika intressen kan gå hand i hand om vi bara vågar fatta de nödvändiga besluten. Jag vill fortsätta med mitt laxfiske, men bara om det finns vild lax att fiska. Betongfisket i de svenska kraftverksälvarna är inte min grej, ett konstgjort fiske helt på de villkor som utrotar den vilda laxen.

Det enda man vet om framtiden är att man ingenting vet och att man faktiskt kan påverka sin framtid innan den påverkat en själv. Just nu påverkar vi framtiden genom att prioritera kortsiktiga ekonomiska vinster framför långsiktigt hållbara förhållningssätt. Den odlade laxen är i sådant tänk viktigare än den vilda laxen. Laxodlingsindustri och vattenkraft dödar medvetet och metodiskt. Inte undra på att vi laxfiskare har drag av melankoli

 

Tankar från eldpallkojan

Söndag morgon. Sitter i eldpallkojan vid Lidmans Svartån och väntar på att kaffeelden ska ta sig. Vaknade tidigt av att det slutat regna. Hans Lidman Sällskapet har haft sin årliga vårvandring, denna gång i Lim-Johans fotspår. Torbjörn Lang och Roger Persson från Ovanåker var våra ciceroner under dagen. De är troligen de främsta kännarna av Lim-Johans liv, konst och hantverk. Vi besökte Lim-Johans stuga, gården i Mackskalen där han växte upp, hans mors grav vid Mattsmyra kapell och Lim-Johans grav på Ovanåkers kyrkogård. Innan dess fick vi en liten förevisning av den utställning om Lim-Johan som finns på Edsbyns museum.

Regnet är envist. Jag hade hoppats på sol och kläckande sländor. Planen var att inviga mitt nya flugspö. Ett splitcane i klass 5 byggt av Ulf Löfdal. Det är viktigt att man tänker och känner rätt när ett nytt spö ska invigas. Spöt är ett steg till på min flugfiskestig. Kanske är jag på väg bort från laxfisket. Sånt kan man aldrig veta. Just nu är mitt bästa fiske att smyga efter små åar. Det ensamma stillsamma flugfisket.

Regnet igår gjorde att jag sköt upp invigningen till idag. Det lovades uppehåll. Det regnar fortfarande även om det varit uppehåll en kort stund. Jag gick ut då och kände lite på spöt. Gick upp till Per-Olshöljan och fiskade mig neråt mot eldpallkojan. Det är nog det bästa enhandspö jag någonsin kastat med. Jag rollar knästående obehindrat ut den mängd lina jag behöver, jag lyfter och mendar utan att behöva anstränga mig. Spöt känns som om det skulle kunna bli en förlängning av min arm och mina sinnen.

Vid nacken till Svartåfallet händer det jag drömt om i många år men som jag aldrig trodde kunde bli verklighet. En av Svartåns hemliga öringar tar min fluga! Den är liten och den gula buken syns tydlig när den hoppar. Det ligger en björkstam mitt i ån. I mina försök att tvinga fisken bort från björkstammen lossnar den. Jag suckar djupt, men känner samtidigt stor tacksamhet. Svartån har accepterat mig. Den testar mig om jag är värdig att fånga dess legendariska invånare.




Regnet tilltar, jag avbryter mitt fiske, blåser liv i kaffeelden. Funderar. Samtalen med vännerna i Hans Lidman Sällskapet under gårdagen och gårdagskvällen var mycket givande. Konst, kultur, natur och naturligtvis flugfiske och Hans Lidman. Kom även över en ovanlig Lidmanbok. min samling är snart komplett.

Lyssnar på regnets smatter mot plåttaket. Fågelsången tränger igenom smattret. Flugfiskets väntan är en skön väntan.

Söndag vid Ljungan

En fiskedag är så mycket mer än att fånga fisk.

Bävern simmar förbi vår lägerplats

När bävern hör mig smäller den till med svansen och dyker

För att dyka upp mitt i älven en stund senare



Vårgrönska

Inget napp!

Rapport till de som är hemma

Kåsa och flugask. Sitter rätt fluga på tafsen?

Skraken har kanske bättre fiskelycka än vi?

Fisken vakar. Naturligtvis för långt ut!

Vevar upp och ger upp för dagen. Nästa gång, då biter fisken!

Kojdrömmar

 

Drömmer om en koja i skogen. Dit jag kan fly när omgivningen fräter hål på mitt skinn. Det fanns en tid när jag drömde om att bo enkelt, ägna mitt liv åt flugfiske och poesi. Flugfiske och poesi hör ihop, har alltid vetat, inte alltid förstått. Har tagit steg närmare poesin. Det går sakta. Lär mig viktiga saker sakta.

Min koja ska ha spröjsade fönster, ligga vid en sjö, högst en timmes vandring från en å. Rinnande vatten helar. Tallskog, vitmossa. Min poesi ska innehålla få ord. Blir ibland så trött på ord. Ord utan mening. Två britsar om en främling kommer på besök. I min koja är alla främlingar. Alla är välkomna, en i taget.

Binder mina flugor, ristar mina ord, lappar mitt skinn, återvänder stark men känslig. Mina drömmar är min koja.

Premiärhelg

 Premiärhelg i Älvkarleby är sedan många år en tradition för mig, Svetsarn och Mulle. Ibland följer någon annan med. Fiskar i stort sett bara premiärhelgen. Ljungan är mitt favoritvatten för havsöring. Jag är egentligen ingen vårhavsöringsfiskare, gillar inte att fiska med långa kraftiga spön, tunga sjunklinor och stora tunga flugor. Älvkarleby kräver tung utrustning för att nå framgång. Mycket folk kräver långa kast och snabbsjunkande linor, fisken trycks ut av allt vadande. Jag gillar flyt och intermediatelinor, lite kortare spön, lätta plasttuber eller krokflugor. Ändå är det något som drar. Det finns ett par ställen i Älvkarleby där jag kan fiska med ett lätt spö. Jag använder ett 10.6 fots switchspö i klass 7. Till det har jag en Skagitlina på 375 grains och spetsar upp till T-14 beroende på vattenföring. En kombination som passar mitt fiske.

Det jag glömmer bort mellan Älvkarlebypremiärerna är att det alltid blåser mer eller mindre hårt, oftast från fel håll, vilket försvårar kastningen. Aldrig mer tänker jag efter den sjuttielfte vindknuten. Ändå står jag här varje år. Traditioner är viktiga. Det är också bra att börja säsongen med svåra förhållanden. Det kan ju liksom bara bli bättre då. Lördagen är svår, nordanvind i ansiktet och kallt så att det fryser i spöringarna. Går ner till Kistan, sätter ihop spöt och gör säsongens första runda. Känns bra att äntligen vara igång. Skönt att slippa iskanter i år. Det gör det lättare att fiska där man vill. Vinden rycker och sliter i linan det är svårt att kasta. Spöt laddar inte och jag får tailing loops i var och varannat kast. Ett par vindknutar efter varje runda gör också sitt till.

När jag gått min runda har jag fått sällskap. En flugfiskare sitter vid eldstaden och puffar på en cigarr. Jag börjar nog röka cigarr och pipa när jag blir pensionär. Det doftar gott och verkar avkopplande. Vi pratar om ditt och datt, liksom testar varandra i fiskesnack och flugfiske. Min nyvunne kamrat verkar vara av det rätta virket. Eftertänksam och lugn. Under tiden vi sitter där kommer två yngre grabbar och går en varsin runda. Den ena tappar en fisk, den andra går bom. Det gör inte så mycket säger han, jag fick en högre upp.

Cigarren är färdigrökt och det är dags för fiskekamraten att gå sin runda. Han fiskar snyggt, lugnt och metodiskt, får ganska snart två små öringar. En skicklig fiskare som vet var fisken står och hur flugan ska presenteras. Det vet jag också men får inte till det i den hårda motvinden. Mulle ringer, han har fått en fin öring på insidan av Rabben. Det är en mixad sträcka och så fort han fått sin fisk kom det ett gäng spinnfiskare, vilket omöjliggjorde fortsatt flugfiske. Tråkigt att spinnfiskarna inte kan fiska rörligt på de mixade sträckorna. Ett kast, ett steg nedströms innan nästa kast. Vanlig vettig sportfiskehänsyn kan man tycka, men inte. De flesta växer fast så fort de får ett spinnspö i handen. Det gäller även de som använder både flug och spinnutrustning. Rörligt fiske, hänsynsfullt och rätt. Stillastående fiske, egoistiskt och fel.

Nåväl, det finns fisk i älven och de hugger. Får jag bara till kasten så borde jag kunna lura en.

Jag kämpar på i den besvärliga vinden, men det funkar helt enkelt inte. Lämnar Kistan och söker mig uppströms. Klaras fiskas av spinnfiskare, så jag går förbi. Ibland kan det stå fisk i bakvattnet som bildas där vid vissa vattenstånd. Nedre delen av Haröarna är ett trevligt ställe. Fiskar bra med lätt utrustning, särskilt om det varit ofiskat ett tag. Det kan bli lätt sönderfiskat och då ställer sig fisken längre ut. Nu har ingen fiskat där på ett tag, efter några kast förstår jag varför. Vinden är än omöjligare här än på Kistan. Jag går en runda, knallar sedan upp till Mulle som fiskar övre delen av Haröarna.

Vi tar en kopp kaffe, resonerar lite om dagen, blåsten och kastteknik. Du får inte upp spetsen tillräckligt högt upp i bakkastet, hävdar Mulle. Det är vinden som flyttar klumpen uppströms i framkastet påstår jag. Pröva Snap-T säger Mulle, det är bättre att flugan fiskar även om kasten blir något kortare. Det är tomt vid Kistan, ska vi göra ett sista försök? Solen skiner, vinden viner, vid Kistan är vinden något lättare att hantera.

Jag kliver i. Mulle tar en eftermiddagsvila. Snap-T fungerar bra. Inga vindknutar, ett par meter kortare kast. Når jag ut till kanten där fisken brukar stå? Ett kast, ett steg. Flugan är en Allys Shrimp bunden på en förtyngd koppartub. När jag fiskat av halva sträckan stannar linan upp, jag lyfter spöt. Fast fisk! Att jag aldrig lär mig! Kontrollerade kast, något kortare än min maxförmåga är alltid bättre än att alltid försöka kasta på max. Jag börjar vada in mot land, ropar efter Mulle. Han sover och hör mig inte. Står och stångas med fisken en stund innan den skäpper . Jag fiskar klart rundan, går med tunga ben upp till bänken. Mulle vaknar med ett stönande. Sprängsten och kross är inte den bekvämaste av madrasser. Mulle kliver i, fiskar lugnt och metodiskt. Han fiskar med ett 13.6 fots laxspö och kastar därför längre. Han är en bättre kastare än vad jag är, trots det får vi ungefär lika mycket (lite) fisk när vi fiskar tillsammans. Han lyfter spöt, sänker det igen och slår ut med armarna. Tappad fisk! När han kommer upp kliver jag i på en gång. Det verkar hett nu. Jag fiskar mig nedströms, nerverna är på helspänn. Någonting stramar upp linan, jag lyfter spöt. Ingenting. Fisk eller sten? Har inte haft bottenkänning just där tidigare under dan.

När jag kommer upp till bänken har Mulle börjat packa ihop. Jag kliver i för en sista runda. Min Allys Shrimp sitter kvar. Efter en stund känns det konstigt. Har flugan hakat upp sig? Flugan är borta, måste ha snärtat bort den. Byter till en squidliknande rosa sak med hantelögon. Flugan hinner knappt landa innan det dunkar till. 4-5 meter lina rinner ut innan jag hinner reagera. Jag känner direkt att det inte handlar om en av de mindre öringarna som oftast biter i mina flugor. Ingen jättefisk, men ändå. Efter några nervösa minuter är den på land.

En fin omblänkare på 58 cm. Hade den varit nystigen hade jag tagit hem den, omblänkare är ingen direkt höjdare på matbordet. Den får därför simma tillbaka. Årets premiär avklarad.

Vårmorgon i staden

Man behöver inte åka långt ut i skog och mark för att få fina naturupplevelser. Tidigt om mornarna kan även staden erbjuda fina upplevelser. Jag åker ner till älven innan solen går upp en tidig lördagmorgon. Det enda som minner om fredagskvällens festande är en ensam polisbil som åker in till stationen efter den sista rundan för natten. Där älven rinner ut i sjön kan man om våren ha ett riktigt bra fiske efter den öring som kraftbolaget planterar ut som kompensation för vild öring och lax som kraftverken utrotat. Om mornarna är man oftast ensam vid älven. Nattens ro är kvar i kroppen, vilket gör att sinnena är känsliga för naturens alla nyanser, nyanser jag är beroende av att se och känna för att må bra. Jag parkerar bilen vid hotellet, går ner till grillplatsen, sätter ihop mitt spö och knyter på en rostbrun kaninhårstreamer. Innan jag börjar mitt fiske tar jag en kopp kaffe. Jag blickar ut över älven, det är ljust, solen är på väg upp. Uttern visar sig vid strandkanten på den lilla ön uppströms spegeldammen. Den hör mig när jag skramlar med termosen, dyker och försvinner spårlöst under vattenytan. Ett gräsandpar flyger iväg och längre ut på sjön kämpar några kanadagäss om reviret. Det slutar med att en av gässen flaxar iväg i ett fasligt kacklande.

 

Jag dricker upp mitt kaffe och påbörjar mitt fiske. Luften värms upp snabbt trots att det är i början på maj. Staden sover i den tidiga morgonen, det är stilla, mina tankar tar mig tillbaka i tiden. Staden försvinner och fram träder en samling byar med bondgårdar och bördiga fält. Det är midsommar och byn väntar på årets första laxsteg. Laxfisket i älven har anor från Gustav Vasas dagar. Laxnot och fällor är lagade, fiskarlagen väntar. Rykten säger att lax börjat fångas i fällorna nedströms Marmen. Då är laxen här inom några dagar. Årets fångst av braxen är nedsaltad i stora tunnor. Braxen är tillsammans med gröt, bröd och strömming stapelfödan för traktens befolkning. Laxen är för värdefull för byborna. Den säljs tillsammans med smör och andra värdefulla varor till huvudstadens välbärgade invånare. Vårfloden har varit lång och hög, både älven och sjön har stigit långt över sina breddar. En del bönder har fått hämta det sista av fjolårets hö från ladorna med båt.

En välklädd herre på morgonpromenad stannar till. Han tittar nyfiket på mitt spö, mina flugor och mina i hans tycke märkliga kläder. Det är första gången han träffar en flugmetare säger han. Han har läst att fiske med fluga är en populär sport bland engelsk adel och borgarklass. Vi sätter oss på en stock och han berättar om att han är nyinflyttad till byn som ligger närmast kyrkbyn. Han har hört att en järnväg ska byggas från huvudstaden genom landskapet och vidare norrut. Byarnas placering på näset mellan älvens utlopp i sjön och den mindre älvens utlopp i samma sjö gör att byarnas mycket väl kan utvecklas till en knutpunkt för handel och industriproduktion nu när järnvägen kommer att byggas. Han drömmer om att byarna kan växa ihop till en liten stad. Han ser pappersbruk, sågverk, verkstäder och handel skapa ett nytt välstånd till landet och till landskapet. Jordbruk kommer alltid att vara grunden för landskapets försörjning, men han är övertygad om att de nya näringarna är framtiden. Han berättar också att en del av hans vänner och affärsbekanta betraktar honom som lite stollig som har sådana tankar. Mannen tackar för samtalet och fortsätter sin morgonpromenad. Jag ropar efter honom, vill veta hans namn. Collini, svarar han.

 

Jag vadar ut i älven och återupptar mitt fiske. Tankarna går till den underlige mannen med sina stora tankar om framtiden. Det rycker till i spöt och virveln där flugan nyss simmade tar mig tillbaka till nutid. Fisken är stark, kan det vara en av de få vilda öringar som simmar i sjön och nu letat sig upp till älvutloppet? Det skimrar till av violett i vattnet.

 

En regnbåge? Sådana ska inte längre finnas i älven. Jag håvar fisken, fin och stark men ändå inte på riktigt. Jag rensar fisken, dricker upp det sista av mitt termoskaffe. Tankarna går till mannen jag nyss träffat, hans dröm, hans vision om framtiden. Vi fick vår stad, staden och fabrikerna gav oss välfärd. Fabrikerna som nu är borta förgiftade älven, sågverket är sedan länge rivet, på platsen står idag ett hotell. Järnvägen finns kvar, även handeln. Kraftverken i älven har utrotat laxen, den vilda öringen och ålen.

 

Utrotade är också smittkoppor och tbc. Människor dör inte längre i lunginflamation och andra vanliga sjukdomar, våra barn får en bra utbildning. Industrisamhället har varit bra för oss människor, men obarmhärtig mot naturen. Med den kunskap vi har idag vet vi att det kunde ha gjorts bättre, men hade vi några val då när framtiden var ljus och resurserna tycktes oändliga? Idag vet vi bättre och kan återställa en del av den skada vi ställt till med och lära oss att leva endast av den ränta naturen så generöst ger oss. Vågar vi ta steget? Eller har även vi förgiftats av konsumtionssamhällets berusande hets?

 

Staden Collini drömde om och grundade börjar vakna till liv, naturens väsen drar sig tillbaka. Jag avslutar mitt fiske och känner stor tacksamhet för morgonens upplevelser. Spillrorna av den en gång mäktiga älven ger mig andrum, håller mig vid liv.