Hur stor fisk tål mitt splitcanespö? Om en helg på Lilla Malma

När jag var liten var Bollnäs marknad ett av årets stora händelse. Det kom ett tivoli till sta´n! Att få åka radiobilar och virvelvind var något man längtade till hela året. Sedan blev det både vår och höstmarknad. Man blev äldre och det blev inte lika viktigt. Virvelvinden var fortfarande kul, men efter att ha besökt Gröna Lund var marknadens tivoli inte riktigt lika häftigt.

Put & takevatten är lite grann som tivoli. Regnbågen är en trevlig sportfisk när den är i fin kondition. Även om det inte är på riktigt är det kul att några gånger per år testa sin utrustning på fiskar vars storlek man sällan får uppleva i det vilda. I alla inte i Hälsingland. Många har dessutom lärt sig flugfiska vid någon regnbågstjärn. Det finns dock några baksidor med put &takefiske. Dels blir man bortskämd när det gäller storleken på fisk och dels har fiskodlingen i sig en del baksidor. När jag var liten var den inplanterade regnbågen och öringen väldigt liten. I Bolletjärn och i Björktjäratjärn var minimimåttet 25 cm och många av de nyinplanterade fiskarna låg väldigt nära minimåttet. Idag blir många besvikna om fisken väger mindre än 1,5 kg. Det har gått från att vara årets tivoli på marknaden till krav på att varenda regnbågstjärn ska vara som Gröna Lund.

I helgen var jag på ett mycket trevligt regnbågsfiske, Lilla Malma utanför Malmköping. Fyra dammar med riktigt stor regnbåge. Ett ganska dyrt fiske där man bor på en liten välinredd lodge i anslutning till dammarna. God samvaro och fiske efter stor fisk var syftet med helgen. Jag ville också testa hur stor fisk mitt lilla splitcanespö kan hantera. Reglerna var enkla. Flugfiske och catch & release är grunden. Man får om man vill behålla en fisk per fiskedygn.

Jag har ett kluvet förhållande till catch & release. Det är i grunden helt rätt. Den fisk man inte har för avsikt att äta färsk ska naturligtvis återutsättas och behandlas med stor respekt. C/R kan dock väcka rovfiskaren i oss, vilket är en av baksidorna. Det gäller att fiska med gott omdöme och inte köttfiska. Jag menar att bara för att man återutsätter all fiska man fångar är det inte okej att köttfiska.



Köttfiske är rovfiske även om man inte fiskar för frysen. Man fiskar för att tillfredsställa sin egen girighet. Girighet är ju en dödssynd. Bättre då att ta det lugnt. När man fått några fiskar tar man en paus från fisket, fikar lite, kanske tar några bilder, studerar naturen runt fiskevattnet. man kan också ta med sig en bok, eller kanske notera något i sin fiskedagbok. På Lilla Malma hade jag bestämt mig för att göra ett undantag från min egen regel som säger att man slutar fiska eller gör uppehåll i fisket trots att det nappar bra. Det här är ju ändå ett konstgjort fiske och själva tanken med fisket är att att det ska nappa bra och att man ska fånga och återutsätta så mycket fisk som möjligt.

Vi är 8 st förväntansfulla fiskare som samlas på Lilla Malma på fredagseftermiddagen. Några är rena nybörjare på flugfiske och andra riktigt erfarna inom flugfisket. Fisket startar kl 15.00 och pågår till dess att det är mörkt. Efter fisket är tanken att det ska grillas vid vindskyddet och sedan umgänge med fiskesnack i övervåningen på lodgen. Jag tacklade upp två utrustningar. Mitt femdelade 9-fots i klass 5-6 och dels mitt 7.2 fots splicane i klass 5. Inte rätt spö för fiske i stilla vatten. har en DT-lina på den och fisket handlar om att kasta ut flugan och hala hem den. En DT-lina har dåliga skjutegenskaper. Jag vill ändå testa att fiska med det spöt eftersom jag vill veta hur stor fisk spöt orkar med utan att bottna.

Fisket inleds vid 15-tiden och det dröjer inte många minuter förrän den första regnbågen är på land. Stora fiskar i god kondition. Jag får ett par bättre fiskar på mitt 9-fots spö innan jag bestämmer mig för att testa mitt splitcanespö. Det är svårare att kasta med eftersom spöt och DT-linan inte är avsedda för stora tunga wollybuggers med guldskallar. Det går ändå hyfsat och när jag får ut lite längre lina går det riktigt bra att kasta. Fina välformade linbågar formas trots den tunga streamern. Linan och tafsen sträcker fint. Jag tappar några fiskar innan den första fisken kan landas. En regnbåge på drygt två kg. Spöt klarar uppgiften galant och jag fortsätter att fiska med det. En bättre fisk tar flugan. Det drar ut hela linan och en bit av backlingen innan jag får stopp på den. Hardyrullens lite dova knarrbroms går upp i falsett och ljudnivån på knarren är på tinnitusskapande nivå! Jag får kämpa med fisken en god stund innan jag har den i håven. En fin regnbåge på kanske 4,5-5 kg. Längden är runt 65 cm. Jag tar en skrytbild trots att jag lovat mig själv att vara sparsam med dessa bilder. En skrytbild kräver sin fotograf och få bilder klarar av att förmedla den fiskeglädje man känner inombords.

När vi avbryter fisket för kvällen har jag fångat sammanlagt 7 regnbågar och samtliga väger från 2 kg och uppemot kanske 5 kg. Samtliga har fått fisk och jag känner en särskild glädje över att nybörjarna i gruppen också fått en del fina fiskar. En eld tänds och korvgrillning med sedvanligt fiskeljug följer. Fiskeljug hör till en fiskeresa och vad som är ljug och vad som är sant i en fiskehistoria är i mina ögon helt ointressant. Det viktiga är att historien skapar fiskelust och god stämning bland fiskekamraterna. Därför kallar jag det fiskeljug.


När vi sedan letar oss ner till lodgen  tas fiskeljuget till en nivå som bara kan nås när man mår riktigt bra och är i ett riktigt trevligt sällskap. Kvällen avslutas i skapligt tid. Vi har ju en fiskedag i morgon och då kan man inte slösa bort den genom att sitta vaken och dra fiskehistorier allt för länge.

Vaknar i femtiden. Några är redan vakna och äter frukost. Yoghurt och kaffe blir min frukost och jag börjar fiska vid sextiden. Jag får en fin fisk ganska direkt, sedan blir det lite trögare. Kompisarna får en del fisk. Jag byter min olivgröna Wollybugger till en rödorange zonker. En stor fluga. Efter en stund lossnar det för mig och jag får sammanlagt 7 fiskar innan det är dags att tänka på lunch. Efter lunchen känner jag mig egentligen ganska mätt på fisket , men jag fiskar ändå vidare i en timme.

Ett intensivt dygn börjar kännas i kroppen. Ryggen värker och armarna känns konstiga. Jag tappar tekniken, får en massa vindknutar, sätter några flugor i träd och buskar. Jag avslutar därför mitt fiske, packar ihop och börjar känna en längtan efter nästa tivoliresa. Hoppas att det här blir ett återkommande fiske. Trevligt fiske, ett härligt sällskap och en skön avkoppling från vardagen gör att jag trivts fantastiskt bra trots att jag egentligen helst fiskar ensam djupt inne i skogen, ensam med mig själv och mina tankar och funderingar. Tivolifiske i små portioner och i rätt sällskap är riktigt trevligt!

Tillbaka i Harmångersån

Söndag.
En dryg vecka efter premiären är jag tillbaka i Harmångersån. Jag är ensam vid ån på morgonen. De erfarna Harmångersfiskarna vet att så här tidigt på säsongen nappar det ofta bättre under sen eftermiddag då solen värmt upp vattnet någon tiondels grad. Det gör mig ingenting. Jag gillar tidiga morgnar. Stillheten innan allting vaknar skänker en inre ro som gör det värt att kliva upp när det fortfarande är mörkt. Tranor spelar i fjärran, någon enstaka mås skränar, ån gör sig redo för en ny dag.

Jag börjar ovanför bron, där jag fick en fisk på premiären och där jag tappade en i måndags. Testar ett nytt mönster, en Garry Shrimp. Garry är ett bra mönster när det är kallt i vattnet och jag gillar shrimpflugans uppbyggnad med en lång stjärt som balanserar flugan bra och får den att simma fint i vattnet. Har därför konverterat Garryns gulröda vinge till en shrimpstjärt och valt röd och gul ekorre under det blå hacklet. Flugan ser riktigt giftig ut när den simmar i vattnet. Ingen fisk visar intresse för min kreation och jag fortsätter mitt fiske neråt.

Någon timme senare ansluter en flugfiskare. Vi pratar om spön och linor. Han gillar som jag att fiska med lätt utrustning. Han har ett 11-fots spö som ska vara klassat för lina 3. Trots det fiskar han med en 16 gramsklump som fungerar bra. Jag har en 280 grainsklump till mitt klass 7-spö. Blir inte klok på hur man klassar flugspön numera. Mitt nya 12-fots är klassat 6-7 eller en 28 grams klump. Skulle jag köpa en lina för klass 6-7 skulle det vara i princip omöjligt att kasta med spöt. Det kanske är dags att skrota den gamla AFTM-klassningen av spön och linor och istället väga linorna, i alla fall så länge det handlar om klumpar eller WF-linor.

Min kamrat är säker på att fisken backat ut i havet på grund av att det var låg vattenföring i ån för några veckor sedan. Jag kan inte ån så bra för att kunna ha några idéer om det tröga fisket. Trögt och trögt förresten. Jag fick två öringar på premiären och tappade en i måndags. Utifrån mina erfarenheter av havsöring kan jag inte se det som trögt. Tydligen så är det lite andra perspektiv än vad jag är van vid här i Harmångersån.

Jonas och Andreas tittar förbi. De är på väg upp till Ljungan för att titta på de restaureringsarbeten som pågår där. Vi pratar en stund om de åtgärder man gjort här i ån och det som vi vill göra i våra vatten hemma. Harmångersåns eldsjälar är förebilder som visar vad man kan göra i ett vattendrag. De har också fått kommunen att förstå att det är bättre att ta bort det trasiga kraftverket i Strömsbruk istället för att laga det. Dammen kan ersättas av en tröskel som håller åns vatten på rätt nivå. Får havsöringen mer å att vandra och fortplanta sig i Skulle det ge otroliga möjligheter att skapa ett sportfiske som ger många och långväga besökare till Strömsbruk och Nordanstigs kommun. Besökare som ger arbetstillfällen till kommunen.

Gunnar, en av åns eldsjälar bjuder på kaffe i den vagn som fiskevårdsföreningen har uppe vid bron. Det blir en del fiskeprat och samtalet glider självklart in på åns potential, men även den oro som en del känner på grund av de förändringar man vill göra. Känner igen oron från både Galvån och Kilån hemma. Undrar varför så många känner oro för förändringar? Särskilt när det gäller vatten och miljö. När argumenten börjar tryta använder man Kulturargumentet. De småskaliga kraftverken blir helt plötsligt viktiga kulturminnen att bevara. Överallt! Kanske finns det ett och annan miljö där det finns ett kraftverk som är värd att bevara som kulturminne. Fast då är det knappast kraftverket som är värt att bevara. När miljön runt kraftverket byggdes fanns det inte kraftverksturbiner och kraftverksdammar. Det var smedjor och kvarnar man byggde och när de byggdes fanns det krav på kungsådra i vattendraget så att framför allt ål och lax kunde ta sig förbi kvarnen eller smedjan. Det betyder att om man absolut vill bevara ett kulturminne kan man göra det och samtidigt återskapa vandringsvägar för fisken. De flesta så kallade kulturminnen byggdes ju innan dynamiten och grävmaskinen var uppfunna, vilket innebär att man inte hotar något kulturminne genom att flottledsåterställa vattendrag. Jag är så trött på dessa bakåtsträvare som sätter krokben för utvecklingen på landsbygden med sin rädsla för förändringar.

Efter kaffet fiskar jag mig ner mot mynningen av ån. Stämmer teorin att fisken lämnat ån kanske de finns i den sista strömmen innan havet. Det finns några intressanta platser att fiska av där nere. Vädret är halvklart, men det ser ut att kunna klarna upp och bli varmare. I så fall blir det nog en bra eftermiddag för en havsöringsfiskare. Jag fiskar med min ljust limegröna shrimpfluga, den som gav mig en fisk på premiären. Jag börjar med att fiska av strömmen vid ön för att sedan fiska mig neråt.  Där strömmen planar ut nyper det till. Fast fisk! Den känns tung men släpper efter några sekunder. Tusan! Jag kontrollerar tafs och fluga innan jag fiskar vidare. Förra veckan förlorade jag en fisk för att jag slarvat med att kontrollera tafsen. Jag fiskar vidare och en kort stund senare böjs spöt i ett kraftfullt öringhugg. Den här gången sitter fisken på en bra stund innan den lossnar. Två tappade på 10 minuter! Fasen också!  Har jag haft min chans för idag? Efter några väl valda ord vadar jag iland och går upp till min ryggsäck. Dags för fika. Jag kokar mitt kaffe på mitt lilla spritkök och äter en smörgås. Gunnar visade mig sin flugask och sina favoritflugor när han bjöd på kaffe i vagnen. Jag har en olivgrön shrimpfluga som färgmässigt liknar Gunnars favoritfluga. När jag fikat klart byter jag till den flugan och fiskar mig neråt.

En vägg av dimma kommer in från havet. Det var den eftermiddagen tänker jag. Stämmer teorin om att eftermiddagens solsken sätter fart på fisken är det bara att packa ihop. Dimman kyler av luften rejält när solen försvinner i dimbanken. Jag tänker att jag fiskar färdigt sträckan och ger mig av hemåt sedan. När jag kommer till platsen där jag tappade fisk den förra rundan hugger det för en tredje gång. Fisken verkar vara väl krokad. Efter en stund har jag en fin vild havsöring på 50 cm i håven. Tredje gången gillt! Jag tar en bild på fisken och packar sedan ihop och beger mig uppåt. En resultatlös runda ovanför bron blir det innan jag rapporterar in min fisk och beger mig hemåt. När jag svänger ut på E-4:an skiner solen för fullt. Hoppas jag hinner med någon sväng till till denna hälsingska havsöringspärla innan vattentempen stigit och fisken lämnat ån för säsongen.

Havsöringspremiär i Harmångersån

Finns den fulländade fiskedagen? Hoppas egentligen inte det. När fulländning uppnåtts finns inget nytt att upptäcka. Årets havsöringspremiär i Harmångersån är det närmaste fulländning jag varit med om på ett havsöringsfiske. Jag som inte ens tänkte åka! Ån är ganska liten och det blir lätt trångt, särskilt om det är lågt vattenstånd. Dessutom är det tidigt på året. Minusgrader och flugfiske är inte särskilt roligt. Väderprognosen såg lovande ut, jag lät mig övertalas. Jag gillar ju Harmångersån även om jag inte haft någon vidare fiskelycka de fåtal gånger jag besökt ån. Det som lockade var Tomas och Peter. Hinner inte fiska så mycket med dem numera. Arbete och andra  plikter gör att vi sällan är lediga tillsammans. Även ån i sig lockar. Eldsjälar håller på att förvandla ån till något riktigt stort. Massvis med timmar har lagts ner i att rensa lekbottnar, att lägga tillbaka sten i ån och att skapa rätt kombination av sten, lekbottnar, vattendjup och vattenhastighet för att återskapa öringbiotoper i ån. Min nyfikenhet lockade mig. Jag när ju en dröm om att min å, Galvån en dag ska få samma behandling.

Väckarklockans luftvärnssirén ljuder kl 03.15 på långfredagens morgon. Kliver upp med en gång. Den tiden på dygnet är det livsfarligt att snooza. Man kan snooza bort en hel fiskedag om man inte passar sig. Ute är stjärnklart, en titt på termometern visar att det är någon minus.



Allt är packat utom mackorna som ligger i kylen. Nytt för i år är mitt nya kompakta gasolkök för engångsflaskor. På så sätt kan jag koka kaffe på plats och slipper termoskaffe. Förutom att kokkaffe är godare blir kafferasten längre och fiskehetsen kan hållas i schack. Jag tvingar i mig frukost och kokar en kopp kaffe att ha i bilen. Kroppen protesterar, den vill inte ha frukost mitt i natten. Det struntar jag i. Utan frukost orkar jag mindre. När jag var yngre kunde jag hoppa över frukosten. Det har jag svårare för idag.

Hämtar Peter kvart över fyra och när vi lämnar Bollnäs anar vi morgonrodnad på himlen. Det tar dryga timmen att åka upp till Strömsbruk, vilket innebär att vi har god tid på oss att sätta ihop utrustningarna. Jag fiskar med mitt ombyggda 10-fots Blue Line och väljer att köra med en 280-grains skagitklump och en 12-fots intermediatespets. Väljer en Allys Shrimp. En fluga jag har stort förtroende för. Har fått både lax och havsöring på den. Kanske är det för lätt att fiska intermediatespets för de köldstela öringarna, men jag är här för att finfiska, inte för att till varje pris ha en öring på land. Tomas väljer att gå över till den södra stranden, Peters och min plan är att börja där Peter fick en 74 centimeters blanköring ifjol. Den platsen är upptagen och vi följer Tomas till den södra stranden uppströms bron. Tomas fiskar ån för första gången och när startskottet går får han kliva i i först. När han passerat storstenen vid bron kliver jag i något uppströms där Tomas klev i. Känner mig lite ringrostig. Jag är högerhänt och därför är det att fiska från fel håll från den södra stranden. Jag har dock lärt mig att kasta tvåhands från bägge stränderna. Det tar några kast innan muskelminnet och hjärnan kopplar i hop med varandra. Jag hinner inte ta många steg förrän det rycker till i spöt! Fast fisk på första rundan! Har aldrig hänt mig tidigare. Peter hjälper mig att landa en omblänkare i fin kondition. Fisken väger kanske ett kilo, Peter krokar av den utan att den lämnar vattnet. Sedan händer ingenting. Solen har ännu inte gått upp och spöringarna fryser.

Dags för kaffe. Sätter ihop mitt gasolkök. Kaffebönorna malde jag igår. Kaffet smakar ljuvligt. Aldrig mer termoskaffe när jag flugfiskar! Under kafferasten pratar vi fiskedrömmar och om sommarens fiske. Fisket fortsätter Solen letar sig upp ovanför trädtopparna och problemet med is i ringarna försvinner i takt med att solen värmer luften. Om det är solen och den klarblå himlen som gör öringarna tröga eller det faktum att premiären är ovanligt tidig i år är svårt att svara på. Långfredag är alltid premiärdag i Harmångersån och därför skiljer premiären flera veckor från år til år . Hela förmiddagen går utan att vi känner något. Hungern gör sig påmind, Peter har utlovat kolbullar. Fiskevårdsföreningen har en eld vid vagnen där fiskekortet säljs. Vi går dit och börjar förbereda måltiden. Passar på att prata lite med Harry, en av eldsjälarna som jobbar med ån. Han berättar att årens slit börjar ge resultat. I fjol räknade man efter öringleken 104 lekgropar i ån. Det gör att det numera är vadningsförbud där lekgroparna finns. Det är viktigt att skydda de ovärderliga öringungarna som ligger kvar i lekgruset så länge de lever på gulesäcken. Man kan inte annat än imponeras och inspireras av deras arbete och det engagemang Harry och de övriga av Harmångersåns eldsjälar utstrålar!

Peters kolbullar är populära, han bjuder och steker kolbullar  så länge smeten, fläsk och lingonsylt räcker. Så populära att han blir bjuden på en spansk korv, chistorra. Fick smaka en bit, korvorgasm! Finns chistorran att få tag på i Bollnäs. Han som bjuder på den goda korven bor i Bromma och har köpt den där. Fiskeljuget når oanade höjder under lunchpausen. Vi får reda på att vi skulle ha varit med förr, då Harmångersån kallades Lilla Mörrum och femkilosöringarna stod på kö. Man fiskade i och för sig med bläckfisk och diverse andra obskyra beten. Varje fisk klubbades ihjäl och några år senare var fisket mycket sämre. Det var verkligen inte bättre förr tänker jag. Catch & Release är för det mesta bra. Särskilt i små känsliga vattendrag som Harmångersån. Har däremot svårt för catch & releasefanatiker som kritiserar de av sina fiskebröder och systrar som tar hem en och annan fisk i vatten där regelverket tillåter det. När kraftverken och vandringshindren är borta kanske man åter kan tillåta ett visst uttag av havsöring från ån, så länge dammarna finns får vi finna oss i catch & release. Så enkelt är det. Gillar man man att äta havsöring kan man åka till Ljusne eller någon annan betongälv.

Efter maten fiskar vi vidare. Tomas går nedströms, Peter och jag testar norra stranden ovan bron. Ingen fisk vill bita och även vi går neråt. Solen gassar och fisken lyser med sin frånvaro. Två kolbullar ger paltkoma och jag lägger mig i en slänt och slumrar till. Jag vaknar när en fiskare närmar sig. Han stannar till för en pratstund. Även han har ett trögt fiske. Jag stöter ihop med Peter och vi fortsätter nedströms, vadar ut till en liten ö. Det är den sista ordentliga strömsträckan innan ån förenar sig med havet. Innan vi börjar fiska kokar jag kaffe. Peter gör några kast innan kaffet är klart. Solen har gått i moln och vi bestämmer oss för att göra ett sista försök innan vi ger oss av hemåt. Peter går en bit uppströms.  Jag har bytt ut min Allys Shrimp mot en neongrön shrimpfluga. Flugan är komponerad av mig och har ännu inget namn. Jag gillar shrimpflugor eftersom jag menar att simmar fint. Grön ska enligt Gurkan vara en bra färg för Harmångersån och jag har bundit upp två neongröna shrimpflugor. Mitt på fiskesträckan ligger en stor sten och bredvid den några mindre stenar. En bra ståndplats för öring. Mina kast fungerar sämre nu än i morse, jag börjar bli trött. Tur att det inte krävs varken långa eller svåra kast för att nå det heta området. Det gungar till i spöt. Fast fisk! Den känns större än fisken jag fick i morse. Fisken tar några meter lina och jag håller emot vad jag kan. Plötsligt rätar spöt upp sig. Fisken har släppt. Känner igen känslan. Den satt väl för dåligt. Kanske bet den bara i stjärten på min shrimpfluga. Jag lägger ut flugan på nytt. Något är fel, linan släpper för lätt från vattnet. Öringen tog flugan. Skit! Den var alltså ordentligt krokad....När jag kontrollerar tafsen är den helt söndertrasad. Det troliga är att öringen ställt sig bakom en sten. Tafsen skavdes helt enkelt av.

Jag knyter på en likadan fluga och börjar lägga ut lina. När jag nått min tänkta kastlängd gungar det till igen. Fast fisk! Helt osannolikt att få två hugg inom fem minuter. Har aldrig hänt mig tidigare. Fisken känns tung. Det gör alltid öring direkt efter hugget så det är lätt att tro att fisken är stor, efter en stund följer den snällt med in mot land. en liten fisk med andra ord. Det gör inget. En stor fisk är en bonus. Min utrustning är anpassad till mindre fisk. Fisken väger kanske ett kilo. Den är i lika fin kondition som den jag fick i morse. Jag fiskar färdigt poolen, avslutar mitt fiske. På väg in från ön in mot land fastnar jag i en liten stubbe och river upp ett hål i vadarna. Det gör inget, hålet är stort och är därför lätt att finna och därmed också lätt att laga.

En i det närmaste fulländad dag närmar sig sitt slut.Tomas har även han fått en eftermiddagsöring och tappat två st. På väg till bilen ser vi en fiskare drilla en större öring i fin kondition. Dagen kunde knappast ha slutat bättre.

Flugfiskedrömmar

Planerar årets säsong för fullt. Orkla, Gloppen, Ljungan och Harmångersån är givet. Den egentliga premiären sker på Lilla Malma. Ett socialt rekreationsfiske utanför Malmköping. En trevlig helg med fiskeljug i goda vänners lag. Ska bli kul att testa högkvalitativt regnbågsfiske.

Drömmar är viktiga, det är de som gör livet värt att leva. Idrottare pratar gärna om inre bilder när de formulerar sina mål. Jag kallar dem drömmar. Har ägnat en del av vintern åt att studera kartor efter små bortglömda åar i Hälsingeskogarna. Drömmer om att finna en bortglömd å med vilda svårfångade bärnstensöringar. Jag är övertygad om att de finns därute någonstans. Mina kartstudier har kombinerats med fiskevårdsområdens beskrivningar över fiskevatten samt kommunernas fiskevårdsplaner. Jag söker de vatten som det aldrig skrivs om på sociala medier. Bortglömda eller hemliga vatten. Om jag finner öring i dessa vatten och skriver om dem kommer jag inte att avslöja var jag varit.

Jag drömmer om kläckande sländor, lavskrikor, pärlugglor och taltrastar som sjunger i den ljusa hälsingenatten. Övernattningar i det fria under en tarp, sotpanna och kokkaffe. Kolbullar. Royal Coachman Fan Wing, March Brown, Coch Y Bondhu, Black Gnat. Stilla öringvak i näckroskantade höljor. Har drömt den drömmen i många år. Det har aldrig blivit av, laxfisket har tagit det mesta av tiden och energin. Jag har också varit vilse på min fiskestig. Nu är jag på rätt väg, sakta knotande på en smal, stenig och krokig stig. Hetsen efter stora fiskar har också stört min vandring, nu jagar jag helhetsupplevelser. Då behöver inte fisken vara stor. Det jag saknar är en fiskevänner med samma livsfilosofi, samma nyfikna tålamod och samma längtan bort från den breda

Det finns många blå streck på hälsingekartan. De flesta vatten är tyvärr förstörda av dammar och flottning. Gäddan har tagit över efter öringen. Tankarna flyger iväg bakom dystra moln. Undrar om det räcker med att återställa vattendragen? Kommer öringen tillbaka då eller måste vi hjälpa den på vägen? Går det över huvudtaget att återställa den naturliga balansen mellan gädda och öring?

Jag misstänker att det blir ganska lite fiske och desto mer sökande innan jag finner min drömå. Det gör inget. Sökandet är en del av äventyret, en del av drömmen.

Regnsmatter mot husvagnstaket

Måndagmorgon. Försommar i Hylströmmen, flugfiske med svärsonen. Regn. Våren och försommaren har blåst och regnat bort vilket gjort att fiskesuget nått vansinnets gränser. Lovade prognosen verkligen detta regn? Uppkopplingen mot nätet funkar inte, vilket borde vara skönt, men känns frustrerande. Vill se väderprognosen. Fiskekortet räcker till kl 18.00. Slutar det regna eller tvingas vi fiska ändå? Jävla väder! Jag vill ha finfiske, kläckande sländor, korta välplacerade kast. Fisken får gärna vara svår, den behöver inte heller vara stor. Är lite trött på allt tugg om stora fiskar. Det är fel att säga att jag tröttnat på stora fiskar, jag har tröttnat på bilder av stora fiskar. Sociala medier har lett till inflation på bilder av stora fiskar. Alltid samma pose. Glad och stolt fiskare med en stor fisk som hålls upp med raka armar. Det är svårt att fånga den rätta känslan med en sådan bild. Önskar fiskefotografer hade bättre fantasi. Måste lära mig fotokonsten, fiskefotokonsten.

Gårdagskvällens fiske gav två små harrar. Högvatten gör strömmen stark och i den kylslagna kvällen kläckte inga sländor. Vi fiskade framemot midnatt. Kvällen var ändå trevlig. Flugfiske är ju så mycket mer än att fånga fisk. Grillad mat och kaffeeld ger en härlig inramning till fisket.

Regnet smattrar mot husvagnstaket. Bilder från bardomens trädkoja fladdrar förbi. Trädkojan var Peters, min bästa vän från barndomen. I den kojan läste vi Kalle Anka och Fantomen, övernattade och lekte barndomens lekar. Indianer och vita eller krig. Alltid krig.Vi var de goda amerikanerna som bekämpade indianer eller nazister. Det var lätt att leva då. Indianerna var egentligen goda, men tvingades till krig av vita onda människor. De onda vita klarade sig alltid. Det var de vita goda människorna som dödades av indianerna. Amerika var de goda, Sovjet och Hitler de onda.

De goda Amerikanerna vann kriget mot nazismen. Engelsmännen hade i och för sig  Spitfire men löjliga soldathjälmar. Amerikanarna var hjältarna med tuffa hjälmar. Livet var enkelt. Lekarna var enkla. Minns saknaden och ensamheten när sommaren var över och Peter åkte hem till Stockholm. Regnsmatter mot trädkojans plåttak.

Min barndom var nog ganska bra. De småsår jag fick har ändå vägrat att läka. Kanske för att jag klöser bort sårskorporna. Kanske för att såren och klösandet är en drivkraft? Trädkojan är för länge sedan borta och jag har ingen kontakt med Peter, trots sociala medier. Vet inte varför. En gång min bäste vän. Det var jag som gled iväg, svek. Så har jag alltid gjort, glidit iväg från vänner, försvunnit utan att säga något. Egentligen helt utan orsak.

Flugfiske är ett sätt att slippa klösa på sårskorpor. Jag har slitit ut en del flugfiskevänner genom åren. Om det är mitt val av flugfiskestig vet jag inte. Min flugfiskestig är smal och svårvandrad. Få vill vandra den stigen. De som är borta är borta. Någon kör motorcykel, någon tävlingsmetar, någon säljer cyklar. Tror jag saknar dem mer än de jag själv glidit bort från. Egentligen inte så konstigt. Väljer man att glida iväg så finns det ju ofta skäl till det, ett eget val, även om det ibland är omedvetet. Peter var en idrottskille och jag var sämst i klassen på idrott. Blev alltid vald sist på skolans idrottslektioner. Det suckades högljutt hos de som fick mig i laget. Lärarna lät dem sucka.

När barndomen gick över i ungdom och leken upphörde gled vi isär. Jag saknar honom och hans familj, men känner samtidigt ingen längtan tillbaka. En märklig känsla. Det som en gång var finns kvar i mitt inre, det räcker. Det jag saknar är nog somrarna, de 3-4 första somrarna med Peter och hans familj. Innan pubertet, punk, hormoner och kärlekskriser. Dessa somrar var nog den bästa tiden i mitt liv. Jag var fri helt enkelt. Skola, pubertet och vuxenliv fjättrade mig i bojor jag ännu inte helt befriat mig från.

De flugfiskevänner jag har idag har jag haft i snart tio år. Det känns stabilt. Vissa fiskar jag i stort sett bara lax och havsöring med, andra fiskar jag även harr och öring med. Vi träffas ganska sällan, har ändå tät kontakt. Telefon och sociala medier är mycket bra när man lever lite märkliga, intensiva liv där vi av olika skäl inte hinner träffas så mycket. Det är bra vänskaper. Vi finns där för varandra om det behövs. En vänskap som inte är påträngande men ändå djup. Den bästa av vänskaper.

Svärsonen börjar röra på sig. Dags att fundera på frukost och planer för dagen.

Ån. Vintertankar

Många av oss flugfiskare utvecklar melankoliska drag. Det ligger nog i flugfiskarens gener. Om det är skogens, fjällens och vattendragens melodi som är melankolisk eller om flugfisket lockar människor med melankoliska drag vet jag inte. Det jag vet är att den melankoliska känslan ger mitt flugfiske en djupare dimension som lockar fram sökaren i mig. Flugfisket blir en väg in till litteraturen, till konsten och till musiken. Känner stor samhörighet med Hans Lidman och de människor han träffar i sina böcker. Människor som står utanför. Känner också stor samhörighet med den sorg som drabbade Lidman i och med att Svartån skändades. Det rinner en Svartån även genom min själ. Den ån har jag aldrig upplevt annat än skändad. Det tog många år innan jag insåg hur illa skändad ån är. Det var där jag lärde mig flugfiska, det var dit jag for för att bada och dyka i min barndom. De gamla som levt i byn i hela sitt liv berättade för mig om vilka öringar som fångades i ån i gamla tider. De gamla är borta nu, men minnet av öringarna lever kvar.

Varför är det så svårt? Varför vill människan inte återställa det människan en gång förstört, skändat? Vad vinner man på att låta ån forsa genom skogen som en kanal där förutsättningar för liv är så små? Vi borde väl ha lärt oss något av historien? Vad är man egentligen rädd för? Det är väl rädsla som styr, som sätter käppar i hjulet på oss som vill återställa ån.

I somras brast det för mig. Jag fiskade en eftermiddag i en mindre å i Hälsingland, en å som också har vandringshinder i form av dammar, men som ändå håller mer öring än i min å. Anledningen är att den ån inte är lika hårt flottningsrensad och därför har öringen bättre förutsättningar i den ån. Efter den fisketuren klarar jag inte längre av att vandra och fiska i de övre delarna i min å där den är som mest förstörd. Människans dumhet sliter sönder min själ. Stora dramatiska ord, javisst men så känns det i alla fall. Jag kommer inte att återvända till åns övre delar förrän beslut finns att den ska restaureras. Tänker på en film om Altaälven i Norge där Svein Suhr berättar att det tog många år för honom att återvända till Altaälven efter Altakampen trots att han bor vid älven. En kamp om ett kraftverk, en kamp naturen förlorade och där makten senare erkänt att man hade fel. Kraftverket behövdes inte.

Det görs en hel del bra för ån. Den är väl inventerad och planen för åns restaurering finns. Man fångar öring som man använder till odling. Detta för att skydda åns unika öringstam från utrotning. Man bedriver studiecirklar i ekologisk restaurering av vattendrag. Man följer upp gamla vattendomar och har god kontakt med Länsstyrelsen och Kammarkollegiet. Det pågår processer som gäller åns kraftverk, som saknar tillstånd. Åns omgivning är skyddad av ett naturreservat, vilket borde vara bra. Tyvärr verkar inte skyddet gälla själva ån.

Trots att lagen säger att ett vattendrag ska återställas när en verksamhet upphört så händer inget. Flottningen avlystes i slutet av 60-talet och det rimliga vore väl att att ån för länge sedan borde ha återställts till ett tillstånd så nära sitt ursprungliga som möjligt? Ån har ju lagen på sin sida! Trots att ån räknas som riksintresse och rinner genom ett naturreservat så räcker det inte. Lagen är tyvärr inte tillräckligt stark. Ett fåtal kan sätta sig över lagen och förhindra eller i bästa fall fördröja återställningen av ån. Märkligt och mycket frustrerande!

 Jag är trots stundtals dystra tankar hoppfull inför framtiden. De dystopiska noveller om framtiden för livet i våra vattendrag Hans Lidman (Snickare Jugerbom fiskar) och Mikael Engström (Korpens skröna) skrivit verkar inte slå in. Jag vill se ljust på framtiden. De bakåtsträvare som hindrar återställningen av ån blir färre. De tillhör den gamla tiden, den tid vi snart inte längre kan se ens i backspegeln. Tiden är på åns sida. Chansen är trots allt ganska stor att jag en dag kan vandra längs en restaurerad å, att jag får se min drömöring fånga sländor en vacker försommarkväll, att jag då får chansen att lägga ut en Royal Coachman Fan Wing i hopp om att min drömöring ska låta sig lockas att stiga till min dunkrok.



















En dröm ingen kan ta av mig.

C/R. En självklarhet?

Ofta kan man läsa på sociala medier "C/R en självklarhet" eller liknande formuleringar. Och visst är det självklart. Att slå ihjäl mer fisk än vad man kan äta färsk är rovfiske. Tivolifiskar från put & takesjöarna är undantagna. De regnbågar och rödingar jag pimplar upp under vintern hamnar i frysen för vidare befordran till släkt och vänner. Det är ju liksom syftet med dessa fiskar.



Trots att det för mig är självklart att släppa tillbaka den vilda fisk jag inte behöver reagerar jag då och då på fenomenet Catch & Release. Det jag reagerar över är inte det självklara i att släppa tillbaka fisk utan det rovfiske som ibland blir konsekvenserna av C/R-fisket. C/R har blivit som en religion, någonting sektliknande. Det primära är att släppa tillbaka all fisk man fångar, helst efter det att man tagit en bild som läggs ut på Facebook eller Instagram. Allt annat verkar oviktigt. En kultur jag har svårt att känna mig hemma i och förstå.



 Det händer då och då att någon sportfiskare blir uthängd på sociala medier för att hen slagit ihjäl en fin fisk. Sportfiskaren i fråga får löpa gatlopp och anses vara en dålig sportfiskare som inte förstår att C/R är det enda rätta. Detta trots att regelverket i det aktuella vattnet tillåter att man slår ihjäl den aktuella fisken. Samma personer kan samtidigt hylla den som på en dag fångar och återutsätter 48 harrar och skriver "C/R, en självklarhet" på sociala medier. Det här beteendet är särskilt vanligt hos de yngre tatuerade livsstillsflugfiskarna. Det är som om det blivit en tävling, mest C/R vinner. Priset verkar vara bekräftelse på sociala medier. Ett slags bevis på att man duger, att man är välkommen in i sekten.

Det är alltså en dödssynd att ta upp en fisk till middag, men helt ok att fånga och återutsätta 48 st? Att visa respekt för naturen och för de fiskar som är målet för vår hobby borde vara självklart. Jag menar att det är respektlöst mot naturen att fånga 48 harrar på en dag, även om samtliga återutsätts. Eftersom det alltid finns en risk att skada fisken vid återutsättning så kan inte C/R handla om att släppa tillbaka fisk enbart för att kunna fortsätta sitt fiske.

Det bästa vore om det fanns någon  form av fångstbegränsning inom ramen för C/R. När man fångat (och återutsatt) det maximala antalet fiskar som regelverket tillåter har man helt enkelt fiskat klart för den dagen.

Det fina med vår hobby är att sportfiske är så mycket mer än att bara fånga fisk. Det kan vara allt från en strapatsrik vandring till fiskevattnet till minnesvärda möten med djur eller andra naturupplevelser. Det kan också handla om litteratur, att tillverka egna flugor, spön, knivar, håvar och annan utrustning. Sportfisket kan ge upphov till andra intressen som fotografering eller entomologi. Det är så mycket mer än att bara blöta en krok.

Det är i mina ögon rovfiske och inte sportfiske att fånga och släppa tillbaka 48 harrar på en dag och dessutom skryta över det. Man har blivit fartblind och drabbats av girighet, en av våra största dödssynder. Jag har också varit girig och fångat kanske inte 48 harrar, men mer fisk än jag kan försvara på en dag. Länge trodde jag att det var meningen med mitt fiske. Mina flugor bands i syfte att fånga så mycket fisk som möjligt. De blev tyngre och tyngre och gick till slut knappt att  kasta med. Det löste jag med längre spön och extremt taperade wf-linor, då går det hjälpligt att få ut tjecknymfen. En dag tröttnade jag, vadade iland och blev sittande länge på stranden tomt stirrande.

Sakta men säkert växte en insikt fram. Tjecknymfen är ingen fluga utan ett tävlingsredskap, utvecklat för tävlingsfiske och inte för flugfiske.Tävlingsfiske handlar om att fånga så mycket fisk som möjligt och då är det självklart att onödiga delar av sportfisket är överflödiga. De försvårar ju möjligheterna att vinna fisketävlingen. Överför vi detta tänk på flugfiske har flugfisket förlorat sin själ. Jag har därför slutat med tjecknymfer och andra bly eller tungstensförtyngda flugor. Jag har också slutat att fånga 48 harrar på en dag. En bra dag vid fiskevattnet gör jag många uppehåll i mitt fiske, jag fikar, antecknar, fotograferar. Kanske har jag en bok med mig. Jag fiskar mindre men upplever mer. Jag slutar att fiska för dagen om jag får upp emot tio harrar. Det troliga är att samtliga återutsatts. Jag kommer aldrig skriva på sociala medier. "En bra dag vid ån. Tio fina harrar. C/R, en självklarhet!" Om jag skriver något så handlar det om upplevelsen. Jag behöver inte flugfiskebekräftelse på Facebook. Min flugfiskestig leder mig bort från sekten, mot friheten, mot ensamheten.