Vårens favoritfluga

Flugor och flugmönster har debatterats och diskuterats så länge som flugfisket funnits. Från början ersatte flugorna levande insekter och så är det i mångt och mycket fortfarande. I alla fall när det handlar om flugfiske efter harr och öring. Man vill med sin fluga imitera fiskens naturliga föda. 

Vid fiske efter lax och havsöring är det lite annorlunda. Laxen äter ju inte i sötvatten och därför är det inte meningen att med en fluga imitera laxens naturliga föda. Havsöringen kan äta i sötvatten, så där kan det vid vissa tillfällen vara bra att ha fiskimitationer eller nymfer i flugasken.

Jag har mina Harmångersflugor i ett fodral av lammull. 

Flugor och flugtyper är ju en ganska personlig sak. Flugmönster kommer och går allteftersom trenderna i flugfisket skiftar. När man fiskat så länge som jag gjort finner man sin egen flugfiskestig att vandra på, och med det sin egen syn på flugor och flugmönster. Insikten om att de flesta mönster funkar mer eller mindre lika bra. Det viktigaste är att man tror på sin fluga. Då kan man fiska med sina favoritmönster i olika storlekar. Är vattnet kallt och lite grumligt funkar de större storlekarna i regel bäst och i klart och lite varmare vatten kan det vara klokt att fiska med lite mindre flugor. Är man osäker väljer man en svart fluga.

En Wolly Bugger någon satt i ett träd.

Om man ser till vilka flugor som används i Harmångersån så variationen stor både när det gäller mönster och färg. Från traditionella hårvingar till Wolly Buggers. Det bekräftar min teori att flugmönstret inte är så noga. Det viktiga är hur du fiskar din fluga.

Mina favoritflugor efter lax och havsöring har sedan några år varit olika varianter av räkflugor. 

Ally´s shrimp och Red Frances har lockat många fiskar till napp. 

Till denna säsong har jag kompletterat min flugask med ett svenskt mönster, nämligen Ullsocken. En fluga som har sitt ursprung i Mörrumsån och som där skördat stora framgångar. Anledningen till att jag ville testa Ullsocken är att den till skillnad mot andra räkflugor har en förhållandevis kort stjärt bestående av en tofs rött garn. Min tanke är att en sådan fluga krokar tröga våröringar bättre än flugor med lång vinge eller med en lång stjärt. Om öringen nafsar en Ally´s Shrimp i stjärten når kanske inte fiskens käft kroken, men medan en Ullsock krokar bättre. I alla fall i teorin. Jag har när denna text skrivs fångat fyra öringar och en harr på mina Ullsockar och tappat två fiskar. Det är ungefär samma relation mellan fångad och tappad fisk som tidigare år.

Min variant av Ullsocken

Det är intressant att följa ett flugmönsters utveckling och hur ett mönster kan ändras över tid, beroende på hur olika flugbindare lägger till personliga tankar i ett mönster. Det mest intressanta mönster jag känner till ur det perspektivet är nog Den Vanliga, Byskes klassiska fluga. Den började sitt liv som en våtfluga vid namn Princess. Byskefiskaren Jan Marklund band en laxversion av flugan och kallade den JM Princess. Andra började binda samma fluga och dess popularitet gjorde att när någon frågade vilken fluga laxen bitit på blev svaret ”Den Vanliga”. Åren gick och nya varianter av flugan bands av byskefiskare till dess att flugan fick det utseende den har idag. Vill man veta mer om Den Vanligas historia finns det bra artikel i Flugfiske i Norden nr 4, 1997.

Ullsocken i originalversion har svart kropp av ullgarn och tre bruna hackel inbundna på flugans kropp. Idag binder de flesta in en röd stjärt på sina Ullsockar. Flugfiske i Norden nr 2, 2002 har en mycket intressant artikel om Ullsocken. Jag binder den något annorlunda. Jag har orange fluorfibre som stjärt och ett mjukt hackel i stjärtens längd längst bak. Kroppen är påfågelfärgad. Sedan binder jag in ett brunt palmerlindat hackel som jag säkrar med silverrib och avslutar med ett brunt, ganska långt hönshackel som fronthackel. Flugan simmar fint och tack vare det styva kroppshacklet från en tupp får den fin volym i vattnet. Tack vare det styva kroppshacklet rör sig det långa fronthackle fint. Har bundit flugan på enkelkrok i storlek 6 och 8. Har också bundit upp Ullsocken i en olivfärgad variant. Jag har fått samtliga mina våröringar i Harmångersån på Ullsocken.

Ullsocken i vått tillstånd

En filosofisk fråga är ju om mina flugor är Ullsockar eller inte. Avviker jag för mycket från originalmönstret för att de ska kallas för Ullsockar? Jag vet inte. Om jag googlar på Ullsocken kommer det upp många olika varianter. Jag betraktar därför Ullsocken som en flugtyp som kan bindas upp i olika färger. I mindre storlekar och bundna på våtflugekrokar skulle flugtypen kallas palmerflugor. Det finns också en streamer som heter Wolly Worm som påminner om mina Ullsockar.

Jag tänker att kärt barn har många namn. Jag kallar mina för HarmångerUllsockar. 

Harmångersån kan ju kallas Hälsinglands Mörrum!

Påsköring

Långfredag.

Många har som tradition att angla på långfredagen. Det hade även jag under en tid. Det är nu ganska många år sedan jag anglade. Jag åker istället till Harmångersån. Planen är två turer till ån under påskhelgen. Denna text är ett försök att slå ihop två fisketurer till en. Vad som hände på långfredagen och vad som hände på påskdagen är därför textmässigt lite flytande. 

En vecka efter premiären har lugnet lagt sig efter ån. Havsöringslunken skapar en särskild stämning. Svår att ta på, svår att förklara i ord.

Jag åker tidigt hemifrån eftersom gryningen är dygnets bästa tid. Koltrastens melankoliska och samtidigt hoppfulla morgonsång hälsar ljuset välkommen. Sångsvanars flygande samtal ovanför mitt huvud. Knipors livfulla vårlekar. Allt ackompanjerat av åns stilla brus. Det är som om ån rinner genom kropp och själ och fyller den med en slags återhållsam meningsfullhet. Mina bägge kameror är med. Hoppas få bilder på havsörn, forsärla eller sångsvan. Även anteckningsboken är med. Det är skönt att skriva ner de tankar som dyker upp när man sitter vid å-stranden. Det som skrivs är en slags dagboksanteckningar och är därför mycket privata. Att skriva har blivit ett sätt att skapa balans i en mycket hetsig vardag. Känns än viktigare i tider som dessa. Att skriva för hand gör att tankar och funderingar blir kvar på papperet på ett mer betydelsefullt sätt jämfört med att skriva på dator eller platta. Måste bli bättre på att skriva för hand.

Jag tacklar upp i stort sett samma utrustning och flugor som på premiären. Ett  tiofots spö med sjunktrespets och en olivfärgad Ullsocksvariant samt ett elvafots med intermediatespets och en brungrön Ullsocksvariant. Har en ny klump till det spöt. En skagit flyt-hoover-intermediate på 350 grains. Ska bli intressant om den funkar mot spöt. Mina erfarenheter säger att linan är viktigare än spöt, i alla fall så länge man har spön av kända fabrikat. Kanske är klumpen något tung. Tror att 320-325 grains är optimalt för detta spö. På mitt tiofotsspö sitter en 280 grains flytande skagitklump. Eftersom väderprognosen skvallrar om måttliga vindar tror jag att ett lätt utrustning kan funka.

Morgon vid ån. 

Går ner till min första fiskesträcka. Börjar med en kopp kaffe och en macka. Den tidiga morgonen medgav ingen frukost hemma. Jag spanar ut mot den sakta flyende vattenytan och trädet på andra sidan. Någonstans utanför trädet finns en grop. Det är den jag siktat in mig på inför morgonens första fiske. Jag fiskar sträckan två gånger. Först med intermediatespets och sedan en sjunktrespets. Har genom åren haft bra fiske med intermediatespetsen, även tidigt på säsongen. Det är inte omöjligt att jag fått mer fisk om jag fiskat med tyngre spetsar, men baksidan av att fiska tungt i detta vatten är att bottennappen blir fler. Bottennapp stör och jag fiskar hellre lättare spetsar och missar en och annan fisk än att krångla med bottennapp.

Spår som berättar att en har kalasat på en stor id.

Fortsätter till ön. En utter har kalasat på en id. Endast huvudet och ryggraden är kvar. Börjar även där med kaffe samt några noteringar i min fiskedagbok. Mest för minnets skull, men också för att ibland räcker det med ett par nerskrivna ord eller meningar för att lätta livets börda. Jag förstår behovet av poesi och dikter även om jag själv har svårt att läsa poesi. Det är lättare att lyssna när andra läser. Musik har alltid funkat bättre för mig. En klok person sa till mig att jag måste lära mig poesins rytm för att kunna ta till mig den. Jag hör den när andra läser. När jag själv läser samma dikt är det bara ord. Ord utan innehåll. En poet jag ändå kan läsa är Tranströmmer. Varför kan jag inte förklara.

En snabb bild innan öringen släpps tillbaka. 

Börjar fisket i gropen på öns övre ände. Det går att vada ut till ett stengrund så att man fiskar av gropen väldigt bra. I den tidiga timmens mörka vatten är det lite knöligt att vada. Jag tar därför försiktiga prövande steg. Jag fiskar mig sakta neråt. Strax ovanför stenen på nacken stramar det till i spöt och de efterlängtade knyckarna i spöt signalerar en bättre fisk. Jag byter position för att lättare kunna håva fisken. Den är ganska vild och stökar runt i hela höljan innan jag med viss möda kan håva den. Jag vadar iland, mäter den, tar några bilder innan den får simma tillbaka. En blank fisk i fin kondition. 69 cm lång, 20 cm hög. Den finaste våröring jag någonsin fångat! Har fångat större, men ingen stor i denna fina kondition. Fortsätter fisket innan jag tar en kaffepaus. Gör några anteckningar i fiskedagboken. Anteckningar som kan vara till nytta vid framtida fisketurer. Att helt lita på minnet har jag slutat med. Minnet blir efter en tid vad man gör det till och en sådan fångst som jag nyss gjort är som skapt för att börja leva sitt eget liv som en fiskehistoria. Till slut blir historian minnet. Då är det bra med några snabba noteringar som beskriver vattennivå, temp, väder mm.

Tre meter ovanför stenen högg öringen

Jag tänker på hur olika vi är i vår inställning till vårt fiske. Och hur viktigt det är att våra olikheter ändå kan samsas. Många trivs i grupp, vid ljugarbänken vid vindskyddet vid åns eller älvens hetaste fiskeplats. Andra bedriver ett rörligt ensamt fiske med lätt packning. Likt osaliga andar fiskar de av åns eller älvens kända ståndplatser. Jag trivs bäst ensam eller i sällskap med en kompis och jag fiskar helst i ett lugnt tempo på några få platser. Istället för samvaron vid ljugarbänken där nya kontakter och vänskapsband knyts drar jag mig undan med ambitionen att vänta in fisken. Jag är ganska blyg och har nog en del introverta drag. Det är nog därför jag känner samhörighet med Hans Lidman och hans fiskenoveller. De har hos mig präglat en bild av den ensamme grubblande flugfiskaren som ser det idylliska i naturen, men med insikten av att naturen är allt annat än en idyll. Lidman vävde ju ofta in tragiska människoöden i sina fiskenoveller.

Ullsocksvariant

En mindre mörk öring blev helgens andra fisk

Det är nu förmiddag och jag byter några ord med fiskare jag möter. Jag provar ett par andra platser jag brukar beta av under en dag. De utlovade måttliga vindarna visar sig vara både kalla och friska. Trots det funkar det bra med mitt tiofots klass sexspö med 280 grains klump. Den nya flyt-hoover-intermediateklumpen på mitt elvafotsspö sjunker något djupare än förväntat. Men den är skön att kasta med. Den får sitta kvar. När jag packar ihop för hemfärd byter jag några ord med Harry. Fisket är överlag trögt. Troligtvis behöver vattentemperaturen stiga några grader innan det blir fart på fisken. Kanske nästa helg? Jag är trots det tillfreds med mina fisketurer under påskhelgen. Två öringar blev helgens resultat. Dålig utdelning tycker kanske någon? Jag ser det inte så. Det gäller att träffa rätt, när steget av blank stridbar fisk kommer. När vattenstånd i ån och i havet är rätt. När vattentempen är den rätta. Då kan belöningen för alla bomturer inhämtas. Det är svårt att göra det när det är tio mil enkel resa. Därför ingår bomturer i planen och jag är mentalt förberedd på att inte få någon fiske. Det gäller att lära sig trivas i havsöringslunken. 

Att trivas med att vänta. 

Premiär i Harmångersån i coronatider

Coronapandemin har vänt upp och ner på det mesta i samhället. Allt från sammankomster till besöksförbud på sjukhus och äldreboende. Vi ska minska de sociala kontakterna så länge corona härjar. Vi ska låta bli onödiga resor. Vi uppmanas att inte åka till fjällen under påsken. Dels för att minska smittspridningen, men också för minska belastningen på sjukvården i de län fjällen ligger. Bryter du benet eller blir sjuk på annat sätt som kräver sjukhusvård hamnar du på sjukhus och belastar sjukvården i en tid då sjukvårdens resurser behöver fokusera på att behandla coronapatienter.

Detta kommer troligtvis också att påverka oss flugfiskare och planerna för sommarens fiske. Om reserekommendationerna  pågår över sommaren gäller det även oss flugfiskare. Vi borde hålla oss hemma av samma skäl som vi inte ska åka skidor i fjällen över påsk. Vi ska för det första undvika smittspridning, vilket risken för naturligtvis är minimal eftersom flugfiske kräver att vi håller avstånd. Blir vi sjuka under flugfiskeresan åker vi hem. Men om vi råkar ut för en olycka, snubblar och bryter något som kräver sjukhusvård eller drabbas av sjukdom som kräver omedelbar sjukhusvård kan vi dels sprida smitta på det sjukhus där vi behandlas och dels belastas sjukvården i det län vi befinner oss istället för i vårt hemlän. Vi bör således fiska på hemmaplan om rekommendationerna att undvika onödiga resor håller i sig över sommaren.

För min del riskerar årets norska laxfiske att frysa inne. Även vårfisket i Ljungan riskerar att ställas in. Det blir att ställa om sommarens planer och rikta in sig på att fiska i Hälsingland och Gästrikland denna sommar. I alla fall så länge reserestriktionerna ser ut som de gör.

Jag är glad att jag bor i Hälsingland där det finns fina möjligheter till flugfiske. Allt från våröringsfiske efter havsöring i Harmångersån till smygfiske efter bortglömda öringar i Hälsinglands djupa skogar. Dessutom finns många välskötta inplanteringssjöar som passar oss flugfiskare perfekt. 

Årets första fiske är premiären i Harmångersån. Jag är egentligen ingen premiärmänniska. Mycket folk och lite hetsigt. Jag vill helst smyga lite för mig själv, eller tillsammans med en kompis. Att sitta och vänta in fisk eller bara njuta av naturen och omgivningarna är en viktig del av mitt fiske. Fiskepremiärer är lite som ett kosläpp. Vårrusiga flugfiskare som plaskar runt i och kring vattnet. Det tar en stund innan glädjeruset släpp. Även jag känner mig vårrusig, det tar någon timme för muskelminnet att komma tillbaka så att kasttekniken sitter. Jag gillar premiären i Harmångersån, trots att det är mycket folk och ibland kö till de hetaste fiskeplatserna. Ån är vacker, människorna är glada och trevliga. Det är också lärorikt att studera hur andra fiskar. Dessutom upplever jag än speciell känsla här. Man känner sig alltid välkommen hit. Harry, Gunnar och de andra som sköter ån har en sällsam förmåga att få sina gäster att trivas och känna sig välkomna.

Vi lämnar Bollnäs vid fyrasnåret för att vara säkra på att få börja fiska på våra favoritplatser. Fisket startar kl 06.00. Termometern står på fem minus. Väl på plats hälsar vi på Harry och övriga vi känner. Victor och Stefan är också där. Victor är en av de unga mycket skickliga fiskarna. Han är som en fiskmagnet. Han får alltid fisk och har en förmåga att nosa upp de där speciella fiskarna. En person att inspireras av.

Min utruatning för dagen.

Jag tacklar upp två spön. Mitt 11-fots The Gordon från Sharpes of Aberdeen och ett 9.6 fots Bruce & Walker # 9 som jag köpte för ett par hundringar för några år sedan. Om klingan motsvarar mina krav kommer jag att bygga om det med ett switchhandtag och nya ringar. Jag fiskar gärna med korta spön och jag har genom åren samlat på mig en del spön spön i längderna nio till elva fot i linklasserna sju till nio. Sen får väder, vind och vattenstånd bestämma vilka som blir de spön jag använder. Ofta tacklar jag två spön. Ett med intermediatespets och ett med någon form av sjunkspets. I Harmångersån fiskar jag sällan tyngre än sjunktre. Ofta räcker intermediatespets. Om min syn på spön och linor kan det finnas anledning att återkomma till i ett särskilt inlägg.

Vi går ner till de ställen där vi tänkt inleda fisket. Bägge de platser vi tänkt börja vårt fiske är lediga. Jag inleder  en bit ovanför ön. Där fick jag för några år sedan en öring på 76 cm. Det är den största öring jag fångat om man ser till längden. Hade det varit en blank nystigen fisk kanske den vägt 5-5,5 kg. Nu var det en vinterståndare med betydligt lägre vikt. Det är tjugo minuter till startskottet och jag knyter på flugorna. Jag har bundit upp en serie flugor som jag tror kan funka bra för Harmångersåns öringar. Det är egna varianter av Ullsock och Chillimps i brungröna, olivfärgade och oranga färger. Samtliga bundna på enkelkrok storlek sex. Anledningen till att jag valt den typen av flugor är för att jag tror att tröga våröringar krokas bättre på hackelflugor än på hårvingeflugor. Fisken nappar försiktigt i det kalla vattnet och med en lång vinge kanske de bara nafsar i vingen?

Skottet går och jag kliver försiktigt ner i vattnet. Egentligen ska man undvika vadning vid öringfiske, men platsen kräver ett steg ut i vattnet för att kunna kasta. Jag går en repa, jag går två repor. Inget händer. Det närmar sig en fiskare uppifrån, fast på andra sidan. Jag överlåter platsen åt honom eftersom jag fiskat två repor. Kanske har han bättre lycka från den andra stranden? 

Utanför trädet på andra sidan kan det stå fisk

Jag vadar ut på ön. Fixar i ordning min lägerplats på öns nedersta spets. Detta är min absoluta favoritplats. Här sitter jag ofta och myser, spanar efter fåglar och fotograferar. Längre ner uppvaktas en havsörn av några kråkor. Örnens vita stjärt lyser skarpt mot skogskanten dit gryningsljuset ännu inte riktigt nått. I luften ovanför mig trumpetar två sångsvanar. Planen är att börja fisket vid gropen ovanför öns övre spets, men den är upptagen. Jag börjar därför vid storstenen. Jag kastar ut och börjar mitt fiske. Efter kanske tio kast stramar det till i linan och jag höjer spöt. Jag känner fyra-fem ordentliga dunk i spöt innan fisken släpper. Tråkigt, men ändå en bra början på säsongen. Mina flugor lockar fisk. Jag går en repa till utan att känna något.

Dags för kaffe. Jag kokar upp vatten med mitt medhavda spritkök. Det går långsamt. Kanske för att det är kallt ute och gasolen inte är anpassad för kyla, eller så börjar helt enkelt den lilla gasolflaskan ta slut? Jag tror att det är kylan som gör att det är dålig fart på lågan. Det är hur som helst skönt med en paus. Solen försöker tränga sig igenom skogen, men den är för tät och solen står ännu lågt. Medan jag grejar med mitt kaffe hör jag ett bekant ljud. Det är sädesärlans glada kvittrande. Men ändå inte. Kvittrandet är lite mer metalliskt klingande. Jag ser den komma flygande i sin lite speciella stil. Den sätter sig på en sten och vippar på stjärten. Sädesärlan är nog min favoritflyttfågel. Den gör mig glad och hoppfull. Det blir sommar även i år. Trots pandemi och samhällskris. Sädesärlan vänder sig om, liksom för att hälsa på mig. Då ser jag. Det är en forsärla! En ny bekantskap som jag såg för första gången bara för några år sedan vid Hans Lidmans Svartån. Den har på senare år flyttat till våra trakter och finns nu ända upp mot Västerbotten. Tidigare var den vanligast i västsverige, i alla fall enligt den fågelbok jag fick av brorsan när jag fyllde tio.

Jag kollar via telefonen hur det går för mina kompisar. Tomas och Peter från Gävle har kommit. Peter fick en öring ganska omgående. Ser att det är ledigt på ovansidan på ön. Går upp för att fiska av gropen. Tomas och Peter fiskar ovanför, jag vinkar åt dem och börjar mitt fiske. Inget händer. Jag fiskar hela sträckan fram till min fikaplats. Dricker en kopp kaffe. Solen börjar att värma vilket är skönt. Inte för att jag fryser, men det fryser i spöringarna vilket försvårar fisket. Det har också börjat att blåsa. Jag går upp till ovansidan på ön och fiskar hela sträckan. Vid storstenen drar det till i linan vid hemtag. Fisken krokar sig själv. En harr tänker jag. Det visar sig vara en öring på runt 40 cm. Jag krokar av den och fiskar vidare. Vid nederändan på ön biter det i igen. Även denna gång på hemtag. Det känns direkt att det är en fisk av lite annan kaliber. Den stökar runt en stund innan jag får den i håven. Min grönbruna Ullsock sitter på utsidan av käften. När jag ska kroka av den ser jag att linan går in i munnen på fisken och ut genom ena gälöppningen. Den måste ha sugit i sig flugan som gått genom gälarna utan att fastna. Jag måste klippa av linan för att kunna lossa flugan. Annars har jag kunnat skada fiskens gälar. Öringen är ca 55 cm, vild och fin. Innan dagen är slut har jag dessutom lyckats fånga en har på runt 45 cm.  

Våröring fotograferad i sitt rätta element.

Säsongspremiären har avlöpt bra. Det tog någon timme innan kasttekniken satt. Mitt ”nya” spö funkar bra, vilket gör att jag med stor sannolikhet bygger om det till vintern. Har till och med lyckats fånga ett par öringar. Resten av säsongen kan jag fiska med ro i kroppen. Det är många tankar som surrar i skallen på väg hem. För varje fiskeår som går känner jag mig lugnare i kropp och skäl. Jag gör färre kast idag på en säsong trots att jag ägnar mer tid än någonsin åt fiske.

Jag tänker också på Corona och att trots de begränsningar som nu råder går det som flugfiskare att leva ett rikt liv. I alla fall om man är hälsing. Istället för att gräma mig över eventuellt förlorade fiskemöjligheter i Norge eller i Norrland kan jag se säsongen som en möjlighet att på allvar använda tid åt att söka bortglömda och förlorade öringvatten i Hälsinglands skogar.

Under april kommer dock att fisket att koncentreras till Harmångersån. Det jag hoppas på är att kunna pricka rätt och vara vid ån när de blänkarna stiger från havet. Pigga starka fiskar. Vårens havsöringshöjdpunkt!

Om favoritplatser. Del tre.Galvån

Jag skriver en serie bloggar om mina favoritplatser vid olika fiskevatten. Turen har kommit till Galvån. Det var ett tag sedan jag skrev. Det är lättare att få tid till att skriva under höst och vinter. Det är som om mörkret och kylan gör det lättare att lägga orden där jag vill att de ska ligga.

Det är ingen överdrift att utnämna Galvån till mitt Svartån. Svartån är Hans Lidmans av vattenkraft och flottledsrensning ödelagda paradis. Ett slags monument över människans kortsiktighet och bristande omdöme. Det dröjde inte många år efter det att verklighetens Svartån rensats och omformats till en timmerränna förrän flottningen upphörde. Ån återställdes aldrig och tillsammans med dammen vid sjöutloppet och den hejdlösa regleringen av såväl sjön som ån tog död på det mesta av den en gång så levande ån. Förstörelsen av Svartån förföljde Lidman under hela hans liv och författarskap. Från Det nappar i Svartån 1945 till novellen Sista öringen i Fina fisken som kom ut 1976. Samma år som Lidman dog.

På liknande sätt har Galvån påverkat mig och mitt liv ända sedan tioårsåldern då jag flyttade till byn. Jag blev omedelbart förälskad i byn, i ån och naturen i och runt ån. Mitt förhållande till en del av de människor som bodde/bor i byn blev komplicerat redan från början. Jag passade helt enkelt inte in i de normer som gällde bland skolkamraterna och i byn, vilket knappast förenklades under punkåren. Jag räknar fortfarande Röste som hemma fast jag inte bott där på drygt 30 år. Jag kommer aldrig att flytta hem igen trots att jag ibland saknar byn, skogen och ån. Jag har istället skaffat mig en husvagn som jag kan använda i mitt sökande efter ro och stillhet. 

Den första fisk jag fick i ån var en fin abborre nedanför Holmodammen. Det tog några år innan jag lyckades fånga harr och öring i ån. Det var också nedanför Holmodammen. Jag metade med kastspö och våtfluga och när harren tog flugan i ett vak var jag fast. Jag måste skaffa mig ett flugspö och den drömmen gick i uppfyllelse på min trettonårsdag sommaren 1979. Det var övrigt samma sommar jag blev golvad av Police & thieves med The Clash. Efter den sommaren blev ingenting sig likt. Den sommaren började resan som gjorde mig till den jag är idag. Galvån och flugfiske var det ena benet, punk det andra. Den gemensamma nämnaren var känslan av att inte passa in. Vid Galvån kunde jag gömma mig när vardagen blev för påträngande. På samma sätt blev ån mitt andningshål även som vuxen. Efter Galvån kände jag mig aldrig utanför.

Jag fiskar inte längre i Galvån. Skälen återkommer jag till. 

Länge gick mitt flugfiske ut på att fånga så mycket fisk och så stor fisk som möjligt. Därför utgick fisket från de fiskutplanteringar i Ljusnan och de put & takevatten jag brukade fiska i. Det planterades ut runt 1000 kg regnbåge i Bollnäsströmmarna varje år, vilket innebar att det var bra fiske under större delen av säsongen. Det som styrde fisket var informationstavlan vid Forsgrens kiosken på andra sidan renbron. Där satte fiskevårdsföreningen upp information när och var de planterat ut fisk. Det planterades också ut öring i Galvån. Mitt öringrekord från ån ligger på 1,6 kg. En inplanterad best med den odlade fiskens tydliga kännemärken i form av deformerade rygg och stjärtfenor.

Det gick några år och fiskevårdsföreningarna tvingades att byta filosofi. Det blev förbjudet att plantera regnbåge i Ljusnan och fiskevårdsföreningarna började tänka mer biotopvård och långsiktig förvaltning av vattendrag och sjöar. Även mitt perspektiv på fisket förändrades i samma riktning. Naturvård och miljötänk började ta större plats i mitt synsätt på vad som är kvalitet vid ett fiskevatten. Lidmans fiskeböcker fick ett annat, djupare innehåll än de fiskeäventyr jag såg novellerna som i min ungdom. Det fanns en sorg, en saknad, en stillsam vrede över hur människan sätter kortsiktiga vinster före hänsyn till naturen och de varelser som befolkade skogarna och dess vattendrag. Jag började förstå att Galvån var skadad, i princip helt förstörd av flottning och vattenkraft och det periodvis goda öringfiske jag haft berodde helt på utplanteringar. Därmed föddes mitt engagemang för miljön och för återställning av vattendrag. Det skedde vid Galvåns stränder när jag förstod Hans Lidmans budskap i novellerna om Svartån.

Eftersom Galvån rinner genom min själ var det självklart att jag engagerade mig i arbetet för att återställa ån. Den småskaliga vattenkraften behövs inte längre. Skadorna på miljön och vattendragen är helt enkelt för stora i förhållande till den lilla mängd el som produceras genom småskalig vattenkraft. Det finns idag bättre och mer miljövänliga sätt att producera samma mängd el. Mitt engagemang väckte starka känslor hos en del bybor i Röste. Hårda ord utväxlades på de möten där jag deltog. Det var ibland rena osakligheter från en del bybor riktade mot min person. Några av byborna gjorde klart för mig att jag inte hade något efter ån att göra. Jag försökte skaka av mig de hårda orden, men det gick inte. Det är som om de har satt sig fast med hullingar djupt inne i min själ och varet från såren hullingarna orsakar aldrig upphör att rinna. Påhoppen och baktalandet av mig pågår än idag hos en del av de som värnar småskalig vattenkraft.

Jag fortsatte mitt fiske i åns övre delar där mitt främsta favoritställe finns. Jag strosade efter ån såg mig omkring, fiskade och såg i mitt inre hur ån såg ut innan den vandaliserats av flottledsrensningen. Åns ursprungliga fåra finns kvar innanför de stenar och block som schaktats upp ur ån och den borde utan några större insatser kunna återställas. Där någonstans var det något som gick sönder inom mig. Jag packade ihop mitt spö i ilska över alla bakåtsträvande,  rädda surgubbar och åkte hem. Jag har inte efter det återvänt. Tror det var sommaren 2015. Jag har sedan dess fiskat i andra åar i Hälsinglands skogar. Åar dit surgubbarnas blickar och baktaleri inte når. Jag är idag tveksam till att jag åter kommer att blöta en fluga i Galvån även om den blir restaurerad. Jag kan helt enkelt inte känna ro vid ett vattendrag där jag inte känner mig välkommen. Jag har därmed förlorat en del av min själ. Sorgen och saknaden är svår att beskriva. Orden räcker liksom inte riktigt till.

Mitt favoritställe efter ån är kring en 90-graderskurva på Arbrås del av ån. Egentligen vid gränsen mellan Arbrå och Alfta. Det blir liksom en liten glänta där jag kan sitta och spana ut över stryket som ligger strax ovanför kurvan. Bortom kröken finns en fin harrstryka och efter det några riktigt fina strykor ända ner till platsen där Nyobobäcken rinner ut i ån. Hur dessa strykor skulle se ut när ån är restaurerad ser jag tydligt i mitt inre eftersom spåren efter den ursprungliga å-fåran innanför den av sten uppschaktade stranden är tydliga. 

Jag har haft ett spännande fiske i strykorna runt min favoritplats. Fisken är sällan stor då dess miljö är kanalliknande och karg. Ändå är det något särskilt med platsen. En plats för drömmar. Jag ser i mitt inre hur ån ser ut när den är restaurerad. Hur 90-graderskurvan bildar en stor djup hölja där inloppsströmmen förser höljans största öring med sländor och nymfer. Hur de mindre öringarna finner skydd i de små kvillrarna som rinner i skogen bredvid åns huvudfåra. Den stora öringens ståndplats är framför en av höljans större stenar. Höljan är så djup att vattenytan  knappt reagerar på stenen. När öringen vakat sig trygg lägger jag ut min fluga, en Royal Coachman Fan Wing tre meter ovanför öringens ståndplats. Efter en nästan oändlig väntan tar den flugan i ett försiktigt vak.

En drömfisk i mina drömmars Galvån!

En vecka i Vefsna. Om tur och tillfälligheter

Peter skickade ett meddelande på Messenger tidigare i sommar. ”Tomas har fått förhinder, kan du ta hans plats i Vefsna v 31?” Det var några dagar efter orklaveckan, en vecka som endast gav två hugg. Så är laxfiske. Jag har haft flyt och fångat lax de flesta år under vår orklavecka. I år gick jag tom. Ändå är suget efter laxfiske starkt. Det laxhugget och laxens första rusning gör med kropp och själ är svårt att förklara. Det är en känsla som skapar en form av beroende. Det är därför man gör sina kast i en till synes fisktom älv och jagar en fisk som slutat äta när den simmar upp i älven. Det är också därför det är svårt att tacka nej till laxfiske när ett spännande erbjudande dyker upp.

Jag bad om betänketid någon dag. Vefsna är en bra älv. V 31 borde vara en bra vecka, Laksfors ska vara ett bra vald. Laxfiske är inte billigt och därför kan det vara bra att tänka efter, höra med familjen osv. Efter någon dag bestämde jag mig för att tacka ja. 

Förberedelsetiden var lite kort, knappt en månad. Nya flugor måste bindas. Jag måste läsa på och förbereda mig på ett annat slags laxfiske än vad jag är van vid. Mindre flugor, lättare linor, varmare vatten. Dessutom är Vefsna en klarare älv, vilket innebär längre tafsar och kanske en annan taktik än Orkla. Jag hörde mig för och fick besked om att olivgröna och grå flugor kan vara bra att komplettera flugasken med. Flugor binds och övriga förberedelser görs. Jag har aldrig haft någon vidare framgång med krokflugor. De är roligare att binda och lättare att få snygga jämfört med tubflugor, men eftersom jag inte fått så mycket fisk på dem har jag större förtroende för tubflugor. Jag är också tveksam till enkelkroksflugors förmåga att kroka och landa fisk. Det känns helt enkelt tryggare med trekrok och tubfluga. Hur som helst var planen att ge krokflugorna en rejäl chans.

Vi åker i en stor bil så jag kan ta med många spön, rullar och linor, vilket är bra eftersom jag inte känner till förhållandena på valdet. Tar också med spön och flugor för havsöring. Det ska finnas fin havsöring i Vefsna och jag har en dröm om att fånga en stor blank norsk havsöring. Utrustningen består av spön från 10 fot i klass 7 till 15 fot i klass 11.

Resan är lång, runt 65 mil, vilket innebär tidig avfärd från Bollnäs. Peter bor i Valbo har ytterligare en dryg timmes resa innan han hämtar mig. Vi är på plats runt kl 15.00 och har fisket från 16.00. Vi är åtta fiskare som delar på fisket. Samtliga utom Peter är nya bekantskaper. Jag är alltid lite spänd i mötet med nya människor. Tror att det är min introverta ådrar som gör mig blyg och reserverad. Det visar sig vara bra folk, duktiga laxfiskare och i övrigt trevliga bekantskaper.

Laksfors

Vi delar upp valdet på fyra sträckor och lottar sedan sträckorna. Fisketiden på respektive sträcka är fyra timmar. Peters och min lott föll på poolen vi kallar Berget. En klippa där man fiskar av kanske 50 meter spännande ström. Vattnet ligger på normalnivå (runt 110 m3/s) och är aningen mjölkfärgat av smältvatten från en glaciär högt uppe på fjället. Det är värmerekord i Nordland och den norska tidningen VG är på plats och intervjuar en i gruppen om hur man som laxfiskare hanterar rekordvärmen.

Efter att ha ätit middag börjar vi fisket. Jag tacklar upp två spön. Ett 15 fots med sjunk ett-sjunktreklump och ett 11 fots med intermediatespets. Red Frances och en 5 cm svart hårvinge blir flugorna. Vattnet är inte helt klart och därför väljer jag lite större flugor än vad den höga vattentemperaturen (19 grader) indikerar.

Peter går första rundan. Ingen fisk. Jag går min första runda och känner heller inget. Det visar sig en hel del fisk fisk men ingen verkar intresserad av våra flugor. Lax som visar sig kan vara nystigen och därmed huggvillig, men det lika gärna vara fisk som stått ett tag och därför svårare att locka till hugg.

Några timmar senare är det dags för oss att fiska på Örat, ett stenöra med en fin kurva. Peter går första rundan, har ett napp som tänder hoppet om fisk redan första kvällen. Jag väljer mitt 15 fots spö och Red Frances inför min första runda. När jag gått nästan hel sträckan suger det till i linan. Laxhugget och laxens första rusning är anledningen till att jag fiskar lax. Jag höjer spöt och laxen är krokad. Den rusar ut i poolen och jag gör vad jag kan försatt hålla emot. Marquisen skriker i falsett. Jag vadar iland och börjar fighten. Nerverna är på utsidan av kroppen. Reglerna kräver hullinglös krok, vilket jag aldrig tidigare fiskat lax med. Kommer kroken att sitta? Laxen är otroligt stark, starkare än de laxar jag fått i Orkla. Efter en stund har jag den på grunt vatten och Peter kan greppa den. Lycka blandas med lättnad när adrenalinet rinner ur kroppen i en slags värmande känsla. Innan den återutsätts mäter vi den till 82 cm.

Jag pustar ut, njuter av laxfiskelivet medan Peter går sin andra runda. Det händer inget. Jag byter spö till mitt elvafots splitcane och den svarta hårvingen. Inget händer. Peter går sin tredje runda, tappar en fisk. Vad är det som händer? Så många napp på så få rundor? Jag greppar min 15 fotare och går ut. Jag får ännu en fisk, något mindre denna gång. Återigen har Red Frances visat sig vara en fluga laxen gillar. Jag fattar ingenting, det har hänt mer denna kväll än vad som kan hända på flera dagar under en laxfiskevecka. Innan kvällen är över jag jag fångat tre laxar, vilket är dygnskvoten för Vefsna. De har baglimit på fångad och återutsatt fisk, vilket är en regel som tilltalar mig. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle få uppleva detta!

Dramatisk kvällshimmel. Är det laxguden som vakar över oss?

Det går någon dag. Älven sjunker och den värsta värmen har lagt sig även om det fortfarande är varmt. Jag och Peter fiskar Örat under de sena kvällspasset. Det verkar ha kommit ett stort steg med fisk. Det plaskar överallt och återigen är laxfisket mycket enkelt. Vi har hugg eller får fisk på varje runda vi gör. De flesta lossnar men vi fyller dygnskvoten.

Resten av veckan är som laxfiske brukar vara fast lite bättre. Något napp ibland och då och då lyckas jag landa en fisk. Den häftigaste upplevelsen var när jag fiskade Berget sista dagen. Det visade sig mycket fisk, men ingen vill hugga. Det var troligtvis fisk som stått i älven ett tag. Vattnet har sjunkit från runt 110 m3 till knappt 60 m3 och det är lätt att misstänka att det inte fylls på med fisk vid så lågt vatten. Jag kastar ut och flugan börjar fiska. En fisk visar sig en bit nerströms, där flugan kommer att vara om fem sekunder. Mina sinnen skärps och jag smårycker i fluglinan med mitt pekfinger för att få flugan att vibrera mer i vattnet. När flugan passerar platsen där fisken visat sig stramar det till i linan. En blandning av tur och erfarenhet. Veckan hade lärt mig hur jag skulle kasta för att flugan skulle fiska rätt på de platser fisk visat sig. Jag höjer mitt spö och krokar fisken. Den svarar med en trettiometersrusning, gör några hopp innan den lossnar. Trots det gläds jag. Flugan på rätt ställe när laxen är bitvillig, det är själva kärnan i laxfisket. Om den krokas väl eller inte handlar om tillfälligheter. Av någon anledning var den laxen tillräckligt störd av något som gjorde att den bet i min fluga. Jag har varit med om det tidigare. En lax har visat sig och om flugan simmat rätt har den bitit. Samtidigt har jag varit om fler tillfällen då laxen visat sig men fullständigt struntat i flugan trots att kasten varit bra, flugan simmat fint över laxens ståndplats. Man vet inte om laxen biter, men chansen finns om kastet sträcker tafsen så att flugan simmar på rätt sätt.

Peter fiskar nedanför den mäktiga Laksforsen

Senare samma kväll lyckades jag kroka en fin nystigen havsöring på 48 cm. Ingen drömfisk men så som fisken högg och kämpade var det en fisk värd att vänta på. Havsöringen innebar också att jag hade fisk över minimimåttet på land varje dag under veckan. Det känns både ofattbart och overkligt och har aldrig hänt mig tidigare. Det är visserligen mer fisk i en laxälv under slutet på juli jämfört med slutet på juni som är min vanliga fiskevecka men det måste ändå räknas till ovanligheterna.

Flugan som lurade veckans största lax

Veckan i Vefsna hör till ovanligheterna och det kommer nog att dröja många år innan jag får uppleva något liknande, om jag någonsin kommer att få göra det. Jag har också fått förtroende för små enkelkroks och dubbelkroksflugor. Veckans största lax togs på ett egenkomponerat olivfärgat mönster bundet på åttans enkelkrok. Laxen var 101 cm. 

Laxfiske handlar om att ha pannben nog att hålla i och hålla ut. Gör man det blir man förr eller senare belönad. Rätt vad det är befinner man sig på rätt plats när förutsättningarna är helt rätt. Sjunkande älv och ny lax i poolerna. Då är laxfisket enkelt. Det skedde under två tillfällen under vår vecka i Vefsna. De magiska perioderna varade högs några timmar. Vi hade lika gärna kunnat ätit mat eller legat och sovit den tiden. Marginalerna mellan en normal vecka, en bra vecka och en fantastisk vecka är inte större än så.

Under en gran

Första fiskekvällen efter Orkla. Fiskesuget har inte riktigt infunnit sig trots att jag ägnat ganska mycket tid åt mitt flugfiske. Bundit flugor, sökt efter böcker på nätet, läst en del. Leif Milling nya fotobok Catch är en trevlig bok som inspirerar till fiskefoto och breddar synen på hur ett bra fiskefoto ska vara.

Som ofta de senaste åren styr jag kosan mot Hans Lidmans Svartån. Det är i mitten på juli och förutsättningarna att fånga någon av åns öringar är små. Varför åker jag då dit och inte till Klumpströmmen i Ljusnan där harren brukar vara ganska lätt att övertala? Det är inte helt enkelt att svara på den frågan, men mitt flugfiske handlar om mer än att fånga fisk. Hans Lidman skriver i Sommarkväll vid Svartån ”Nästan alla har vi en undangömd vrå, en sinnets fristad, som vi lärt älska mer än andra platser. Det har blivit ett Arkadien, ett förlovat land dit all vår längtan går-en vrå som vi flyr till när besvärligheter hopar sig eller när ledigheten stundar. Den kan vara en glänta i skogen, en bergknalle med blånande sikt, en park i storstans närhet.” Hans Lidmans Svartån har blivit min undangömda vrå. Tidigare var det Galvån som var den platsen, men där känner jag mig inte längre välkommen. Planerna på en restaurering av ån har väckt ont blod hos några i bygden och hårda ord har uttalats med tydlig adress till mig. Jag har inget efter ån att göra är budskapet från dessa fåtal surgubbar. Därför har jag sökt andra platser och har funnit Lidmans Svartån. Kanske återvänder jag till Galvån en dag då de hårda orden är glömda.

Just den här kvällen hoppas jag att få träffa Nattens Drottning, sländan Lidman skrev om och som visar sig under fuktiga julinätter. Namnet Nattens Drottning är troligen hämtat från Mozarts Trollflöjten. Det finns ingen bild på Nattens Drottning i Lidmans novell så jag vet inte vilken slända han skriver om. 



Jag tror att det är en nattslända eftersom han beskriver sitt första möte med den en augustikväll efter Svartån. 


Flugan med namnet Nattens Drottning finns det bild på. Det är en våtfluga med det engelska namnet Light Teal & Silver, Red Hackle och är som namnet anger ingen imitation av en slända. Flugan Nattens Drottning är äldre än Lidmans novell. Jag har i Rudolf Hammarströms Handbok i sportfiske från 1925 hittat en bild på en fluga med namnet Nattens Drottning. Har också läst tidiga fiskeberättelser av Lidman där han fiskar med Nattens Drottning.

Bilradion pratar om oroligheter i Paris i samband med nationaldagsfirandet och en flygolycka i Umeå där ett sportflygplan med fallskärmshoppare av oförklarlig anledning störtat. Samtliga nio personer ombord omkom. Svartån känns som rätt plats att dra sig tillbaka till en dag som denna.

Jag parkerar vid Kvarnströmmen tacklar upp mitt spö, knyter på en March Brown #14. Det är mitt förstaval vid flugfiske efter harr och öring. En fluga som kan imitera det mesta som fisken äter. Om Nattens Drottning svärmar är det en utmärkt nattsländeimitation. Jag vandrar upp efter den gamla skogsvägen upp till utloppet ur Svartströmmen och Storlugnet. I fjärran mullrar åskan. Solen skiner men mörka moln närmar sig.

Storlugnet är Svartåns vackraste plats. Det var där Lidman mötte nattens Drottning för första gången. Om det nutida Storlugnet är platsen med samma namn som Lidman skriver om vet jag inte. Han blandade ju sanning och fiktion i sina berättelser om Svartån så det är svårt att veta. Det är endast några platser man med säkerhet kan platsbestämma utifrån fotografier och ledtrådar i novellerna. Jag slår mig ner i strandkanten där Svartströmmen rinner ut i en stor hölja. Lite längre ner rinner en bäck ut i höljan. I inloppsströmmen hoppas jag att öringen kommer att vaka. Åskmullret närmar sig och det börjar att regna. Jag kryper in under en gran som är så tät att den ger ett gott skydd från regnet. Några gluggar i grenverket gör att jag har bra koll på vad som händer i höljan.

Storlugnet. Svartåns kanske vackraste hölja.

Regnets droppar mot vattenytan skapar ett lugnande ljud som tillsammans med sorlet från forsen gör det lätt för tankarna att fara iväg. Jag tänker på hur ån kunnat se ut om människan inte vore så girig och kortsiktig i sitt tänkande. Vi är vanedjur och har svårt att bryta upp från gammalt tänk och gamla föreställningar. Det är därför dammen uppe vid sjön är kvar och det är därför sjön fortfarande används som regleringsmagasin åt kraftverken i älven nedströms ån. Man använder sig av omvänd vattenföring som innebär att det rinner mest vatten i ån vintertid vilket i sin tur skapar obalans och stress för livet i ån. Det är nog därför det finns så lite öring i ån. Det tillsammans med de begränsade möjligheterna till näringsvandring som dammen ger. Omlöpet vid dammen fungerar nog för lekvandring, men sämre för den nödvändiga näringsvandringen. Den omvända vattenföringen är nog också negativ för öringens lekmöjligheter. Vad händer med lekbottnarna och rommen när vattnets hastighet helt plötsligt ökar? Sköljs rommen bort eller klarar den den brutala vattenföringen?

Från gluggen i grenverket ser jag en kniphona med två ungar söka efter mat i höljans nedre del. Det är ett annat tempo i ån i juli jämfört med i maj och i juni. Det ligger ett allvar över ån. Till och med grönskan har en mer allvarlig ton. Borta är knipans ystra vårlekar och den glada fågelsången. Nu handlar det om att förbereda sig för flytten söderut och att uppfostra ungar. Fågelsången är mer sparsam. 

Kniphanen lyser med sin frånvaro. Har han redan flyttat och lämnat ansvaret för ungarna till honan eller finns han längre nedströms? 
Det enda lekfulla jag ser är några blå sländor som fladdrar och leker i vasskanten. En slända var så inne i leken att den inte uppmärksammade kniporna. En av knipungarna tog den. Naturen är obarmhärtig mot de svaga och de ouppmärksamma. Ändå är den så vacker.

Jag öppnar min medhavda öl och skär ett par skivor av det torkade renköttet jag köpte på väg hem från Norge. Regnet faller stilla och lugnt. Ingen öring vakar i utloppströmmen. Jag tänker på Mark och Miljödomstolens beslut att lagligförklara kraftverken i Galvån och i Kilån vid Kilafors herrgård. Jag är inte förvånad eftersom skyddet av våra rinnande vatten är så svagt. Elproduktion har varit och är fortfarande viktigare för människan än miljön i vattendragen. Det är egentligen inte så konstigt att det varit så. Billig vattenkraftel var en av förutsättningarna för omvandlingen av Sverige från ett fattigt jordbrukssamhälle till ett av världens bästa länder att leva i. Det var enligt den tidens sätt att se det värt priset att bygga ut såväl stora som små vattendrag. Vi utrotade fattigdom och sjukdomar. Vandrande fisk som lax och öring ersattes med odlad regnbåge och odlad lax och öring i havet. 

Idag vet vi att vi kan återställa vattendragen så att livet kan återhämta sig, men vi vågar liksom inte. Uppfattningen att vattenkraft är vår frälsning sitter så starkt i såväl människor som i välfärdsstatens byggstenar. Det är som om vi saknar framtidstro och hellre tittar i backspegeln och hoppas att dagens och morgondagens problem löses med de metoder som skapat problemen. Vi vågar liksom inte släppa taget.

Det skvätter till i höljan. En löja tar något på vattenytan. Nattens Drottning lyser med sin frånvaro. Kan det vara den omvända vattenföringen som stör åns sländor? Jag har sällan upplevt några större kläckningar efter ån. Det måste ju vara svårt även för dem när kraftbolaget satt åns naturliga årscykel ur spel. Förespråkare för småskalig vattenkraft menar att naturen anpassat sig till dammar och kraftverk och därför finns ingen anledning till återställning av vattendraget. Det är i en mening sant att naturen anpassat sig. Naturen anpassar sig alltid. Det har den gjort genom att vattendragens strömlevande arter försvunnit eller lever på sparlåga och andra arter etablerat sig i de konstgjorda och slutna miljöer som skapats. Det är naturens förmåga att anpassa sig och att återhämta sig som är det främsta skälet till att vattendragen ska restaureras. Återskapas vattendragens ursprungliga funktion återhämtar de sig  ganska snabbt. Det strömlevande arterna återkommer och de sjölevande arterna flyttar eftersom de inte är anpassade till ett liv i strömmande vatten. 

Storlugnet är en naturlig hölja. Den ser nästan ut som en en liten kraftverksdamm. Fast utan turbin och dammlucka. Kraftverksförespråkarna pratar ofta om hur viktigt det är att bevara de gamla kulturmiljöer som finns vid en del kraftverk. Där man bytte ut kvarnhjulet mot en turbin, men bevarade resten av miljön kring de gamla kvarndammarna. Jag vill också bevara gammal kulturmiljö. Det är viktigt för att vi ska förstå vår historia. Att kunna sin historia är viktigt om framtiden ska bli bättre. Vår historia är på sätt och vis allt vi har. Där finns facit på vad som var rätt och fel och där finns också många av svaren på hur vi ska göra i framtiden. Det är i vår historia drömmarna om framtiden får sin näring. Kraftverksförespråkarna kan tyvärr inte sin historia. När kvarnhjulet ersattes av turbinen började man leda allt vatten genom turbinröret, vilket innebar att fiskens möjligheter till vandring försvann. Den kunde nämligen i de flesta fall ta sig förbi kvarnhjulen och under perioder då kvarnen inte nyttjades rann vattnet helt fritt. Samma sak gällde flottningen. Man flottade oftast under vår och försommar, dämde upp vattendragen och ledde timret genom timmerrännor. Resten av året rann vattnet fritt och fisken kunde vandra som den ville. Jag tänker på Lidmans noveller om Svartån. Hur han fiskade i kvarndammar, i flottningsdammar, vid rännstup och hur han gömde sig i gamla flottningsrännor för att vänta in sländorna och öringarna. Jag tänker på hur stora öringarna kunde bli i dessa miljöer.  Öringarna fanns inte enbart i Lidmans noveller. Jag har bilder på dem och de levde ganska gott bland kvarnar och timmerrännor. Även ålen fanns i så stort antal att den fångades i stora ålkistor eller ålkar. Det här var före schaktmaskinernas tid. Industritänk och behov av en mer kostnadseffektiv flottning gjorde att man schaktade upp sten från åar och bäckar och omformade på så sätt de små vattendragen till flottningsrännor. De stenar och klippblock som var för stora för schaktmaskinerna sprängdes bort med dynamit. Samtidigt sprängdes både öringens, flodpärlmusslans och sländornas livsmiljöer bort.

Idag vet vi att dessa livsmiljöer kan återställas. Det kommer naturligtvis inte gå att återställa vattendragen till de utseende de hade innan flottning och vattenkraft. Däremot går det att återställa dess funktion. Dammar kan ersättas av sjötrösklar med samma funktion som de som en gång sprängdes bort. Höljor och djupgropar kan återskapas, sten kan läggas tillbaka så att åarna och bäckarna åter kan få det myller av liv de en gång hade. Elproduktionen från den småskaliga vattenkraften kan ersättas av mer miljövänlig solel. På så sätt kan kraftverksägarna kompenseras för att de inte längre kan driva sina kraftverk. En omställning som är nödvändig om vi vill rädda miljön i vattendragen och säkerställa att flodpärlmussla, öring, sländor och andra arter som behöver fria vandringsvägar överlever.

Regnet upphör och jag smyger ut ur granens skyddande grenverk och spanar efter sländor och vak. Någon enstaka dagslända flyger över Storlugnet, men inga sländor flyter på vattenytan. Därför vakar inte öringen. Om det nu finns någon öring i Storlugnet hölja. Kanske har gäddan tagit öringens plats? 

Jag väljer att bryta upp för att fortsätta min spaning vid kvarndammen som ligger längst ner på sträckan. Där vet jag att det finns öring. Kanske visar sig Nattens Drottning där? Jag ser älgspår på vägkanten när jag går mot Kvarndammen. En ko och en kalv har gått här. Spåren är några dar gamla och någon älg syns inte till. Vid Portens vindskydd stannar jag till och tar ett par kort. Ån är vacker vid Porten. Läser i fiskebroschyren att Porten var Lidmans favoritplats. Det kan jag förstå. Ån ser verkligen inbjudande ut här. Jag fortsätter min vandring. Vid kvarndammen dricker jag mitt kaffe. Jag spanar efter vak och Nattens Drottning någon timme innan jag ger upp och åker hem. Även om det inte blev några kast denna kväll har jag haft en bra fisketur. Att sitta under en gran vid åns vackraste hölja när ett lätt regn faller och sortera i mitt inre är som balsam för min själ. Jag är trots de dystra tankarna under granen ganska optimistisk inför framtiden. Jag är övertygad om att den småskaliga vattenkraften kommer att avvecklas samt att åarna och bäckarna blir restaurerade. Jag är också säker på att sjöar som Mållången, Nedre Tälningen, Galvsjön mfl kommer att upphöra att vara regleringsmagasin och dammarna vid dessa sjöars utlopp ersätts av sjötrösklar som ger fisk och andra arter fria vandringsvägar mellan sjöarna och åarna. Människans klokhet kommer att segra och rädslan för förändringar kommer att övervinnas.

Väl hemma upptäcker min hustru en stor nattslända på kudden i min säng efter att jag bytt om.

Nattens Drottning!