Tankar från eldpallkojan

Söndag morgon. Sitter i eldpallkojan vid Lidmans Svartån och väntar på att kaffeelden ska ta sig. Vaknade tidigt av att det slutat regna. Hans Lidman Sällskapet har haft sin årliga vårvandring, denna gång i Lim-Johans fotspår. Torbjörn Lang och Roger Persson från Ovanåker var våra ciceroner under dagen. De är troligen de främsta kännarna av Lim-Johans liv, konst och hantverk. Vi besökte Lim-Johans stuga, gården i Mackskalen där han växte upp, hans mors grav vid Mattsmyra kapell och Lim-Johans grav på Ovanåkers kyrkogård. Innan dess fick vi en liten förevisning av den utställning om Lim-Johan som finns på Edsbyns museum.

Regnet är envist. Jag hade hoppats på sol och kläckande sländor. Planen var att inviga mitt nya flugspö. Ett splitcane i klass 5 byggt av Ulf Löfdal. Det är viktigt att man tänker och känner rätt när ett nytt spö ska invigas. Spöt är ett steg till på min flugfiskestig. Kanske är jag på väg bort från laxfisket. Sånt kan man aldrig veta. Just nu är mitt bästa fiske att smyga efter små åar. Det ensamma stillsamma flugfisket.

Regnet igår gjorde att jag sköt upp invigningen till idag. Det lovades uppehåll. Det regnar fortfarande även om det varit uppehåll en kort stund. Jag gick ut då och kände lite på spöt. Gick upp till Per-Olshöljan och fiskade mig neråt mot eldpallkojan. Det är nog det bästa enhandspö jag någonsin kastat med. Jag rollar knästående obehindrat ut den mängd lina jag behöver, jag lyfter och mendar utan att behöva anstränga mig. Spöt känns som om det skulle kunna bli en förlängning av min arm och mina sinnen.

Vid nacken till Svartåfallet händer det jag drömt om i många år men som jag aldrig trodde kunde bli verklighet. En av Svartåns hemliga öringar tar min fluga! Den är liten och den gula buken syns tydlig när den hoppar. Det ligger en björkstam mitt i ån. I mina försök att tvinga fisken bort från björkstammen lossnar den. Jag suckar djupt, men känner samtidigt stor tacksamhet. Svartån har accepterat mig. Den testar mig om jag är värdig att fånga dess legendariska invånare.




Regnet tilltar, jag avbryter mitt fiske, blåser liv i kaffeelden. Funderar. Samtalen med vännerna i Hans Lidman Sällskapet under gårdagen och gårdagskvällen var mycket givande. Konst, kultur, natur och naturligtvis flugfiske och Hans Lidman. Kom även över en ovanlig Lidmanbok. min samling är snart komplett.

Lyssnar på regnets smatter mot plåttaket. Fågelsången tränger igenom smattret. Flugfiskets väntan är en skön väntan.

Söndag vid Ljungan

En fiskedag är så mycket mer än att fånga fisk.

Bävern simmar förbi vår lägerplats

När bävern hör mig smäller den till med svansen och dyker

För att dyka upp mitt i älven en stund senare



Vårgrönska

Inget napp!

Rapport till de som är hemma

Kåsa och flugask. Sitter rätt fluga på tafsen?

Skraken har kanske bättre fiskelycka än vi?

Fisken vakar. Naturligtvis för långt ut!

Vevar upp och ger upp för dagen. Nästa gång, då biter fisken!

Kojdrömmar

 

Drömmer om en koja i skogen. Dit jag kan fly när omgivningen fräter hål på mitt skinn. Det fanns en tid när jag drömde om att bo enkelt, ägna mitt liv åt flugfiske och poesi. Flugfiske och poesi hör ihop, har alltid vetat, inte alltid förstått. Har tagit steg närmare poesin. Det går sakta. Lär mig viktiga saker sakta.

Min koja ska ha spröjsade fönster, ligga vid en sjö, högst en timmes vandring från en å. Rinnande vatten helar. Tallskog, vitmossa. Min poesi ska innehålla få ord. Blir ibland så trött på ord. Ord utan mening. Två britsar om en främling kommer på besök. I min koja är alla främlingar. Alla är välkomna, en i taget.

Binder mina flugor, ristar mina ord, lappar mitt skinn, återvänder stark men känslig. Mina drömmar är min koja.

Premiärhelg

 Premiärhelg i Älvkarleby är sedan många år en tradition för mig, Svetsarn och Mulle. Ibland följer någon annan med. Fiskar i stort sett bara premiärhelgen. Ljungan är mitt favoritvatten för havsöring. Jag är egentligen ingen vårhavsöringsfiskare, gillar inte att fiska med långa kraftiga spön, tunga sjunklinor och stora tunga flugor. Älvkarleby kräver tung utrustning för att nå framgång. Mycket folk kräver långa kast och snabbsjunkande linor, fisken trycks ut av allt vadande. Jag gillar flyt och intermediatelinor, lite kortare spön, lätta plasttuber eller krokflugor. Ändå är det något som drar. Det finns ett par ställen i Älvkarleby där jag kan fiska med ett lätt spö. Jag använder ett 10.6 fots switchspö i klass 7. Till det har jag en Skagitlina på 375 grains och spetsar upp till T-14 beroende på vattenföring. En kombination som passar mitt fiske.

Det jag glömmer bort mellan Älvkarlebypremiärerna är att det alltid blåser mer eller mindre hårt, oftast från fel håll, vilket försvårar kastningen. Aldrig mer tänker jag efter den sjuttielfte vindknuten. Ändå står jag här varje år. Traditioner är viktiga. Det är också bra att börja säsongen med svåra förhållanden. Det kan ju liksom bara bli bättre då. Lördagen är svår, nordanvind i ansiktet och kallt så att det fryser i spöringarna. Går ner till Kistan, sätter ihop spöt och gör säsongens första runda. Känns bra att äntligen vara igång. Skönt att slippa iskanter i år. Det gör det lättare att fiska där man vill. Vinden rycker och sliter i linan det är svårt att kasta. Spöt laddar inte och jag får tailing loops i var och varannat kast. Ett par vindknutar efter varje runda gör också sitt till.

När jag gått min runda har jag fått sällskap. En flugfiskare sitter vid eldstaden och puffar på en cigarr. Jag börjar nog röka cigarr och pipa när jag blir pensionär. Det doftar gott och verkar avkopplande. Vi pratar om ditt och datt, liksom testar varandra i fiskesnack och flugfiske. Min nyvunne kamrat verkar vara av det rätta virket. Eftertänksam och lugn. Under tiden vi sitter där kommer två yngre grabbar och går en varsin runda. Den ena tappar en fisk, den andra går bom. Det gör inte så mycket säger han, jag fick en högre upp.

Cigarren är färdigrökt och det är dags för fiskekamraten att gå sin runda. Han fiskar snyggt, lugnt och metodiskt, får ganska snart två små öringar. En skicklig fiskare som vet var fisken står och hur flugan ska presenteras. Det vet jag också men får inte till det i den hårda motvinden. Mulle ringer, han har fått en fin öring på insidan av Rabben. Det är en mixad sträcka och så fort han fått sin fisk kom det ett gäng spinnfiskare, vilket omöjliggjorde fortsatt flugfiske. Tråkigt att spinnfiskarna inte kan fiska rörligt på de mixade sträckorna. Ett kast, ett steg nedströms innan nästa kast. Vanlig vettig sportfiskehänsyn kan man tycka, men inte. De flesta växer fast så fort de får ett spinnspö i handen. Det gäller även de som använder både flug och spinnutrustning. Rörligt fiske, hänsynsfullt och rätt. Stillastående fiske, egoistiskt och fel.

Nåväl, det finns fisk i älven och de hugger. Får jag bara till kasten så borde jag kunna lura en.

Jag kämpar på i den besvärliga vinden, men det funkar helt enkelt inte. Lämnar Kistan och söker mig uppströms. Klaras fiskas av spinnfiskare, så jag går förbi. Ibland kan det stå fisk i bakvattnet som bildas där vid vissa vattenstånd. Nedre delen av Haröarna är ett trevligt ställe. Fiskar bra med lätt utrustning, särskilt om det varit ofiskat ett tag. Det kan bli lätt sönderfiskat och då ställer sig fisken längre ut. Nu har ingen fiskat där på ett tag, efter några kast förstår jag varför. Vinden är än omöjligare här än på Kistan. Jag går en runda, knallar sedan upp till Mulle som fiskar övre delen av Haröarna.

Vi tar en kopp kaffe, resonerar lite om dagen, blåsten och kastteknik. Du får inte upp spetsen tillräckligt högt upp i bakkastet, hävdar Mulle. Det är vinden som flyttar klumpen uppströms i framkastet påstår jag. Pröva Snap-T säger Mulle, det är bättre att flugan fiskar även om kasten blir något kortare. Det är tomt vid Kistan, ska vi göra ett sista försök? Solen skiner, vinden viner, vid Kistan är vinden något lättare att hantera.

Jag kliver i. Mulle tar en eftermiddagsvila. Snap-T fungerar bra. Inga vindknutar, ett par meter kortare kast. Når jag ut till kanten där fisken brukar stå? Ett kast, ett steg. Flugan är en Allys Shrimp bunden på en förtyngd koppartub. När jag fiskat av halva sträckan stannar linan upp, jag lyfter spöt. Fast fisk! Att jag aldrig lär mig! Kontrollerade kast, något kortare än min maxförmåga är alltid bättre än att alltid försöka kasta på max. Jag börjar vada in mot land, ropar efter Mulle. Han sover och hör mig inte. Står och stångas med fisken en stund innan den skäpper . Jag fiskar klart rundan, går med tunga ben upp till bänken. Mulle vaknar med ett stönande. Sprängsten och kross är inte den bekvämaste av madrasser. Mulle kliver i, fiskar lugnt och metodiskt. Han fiskar med ett 13.6 fots laxspö och kastar därför längre. Han är en bättre kastare än vad jag är, trots det får vi ungefär lika mycket (lite) fisk när vi fiskar tillsammans. Han lyfter spöt, sänker det igen och slår ut med armarna. Tappad fisk! När han kommer upp kliver jag i på en gång. Det verkar hett nu. Jag fiskar mig nedströms, nerverna är på helspänn. Någonting stramar upp linan, jag lyfter spöt. Ingenting. Fisk eller sten? Har inte haft bottenkänning just där tidigare under dan.

När jag kommer upp till bänken har Mulle börjat packa ihop. Jag kliver i för en sista runda. Min Allys Shrimp sitter kvar. Efter en stund känns det konstigt. Har flugan hakat upp sig? Flugan är borta, måste ha snärtat bort den. Byter till en squidliknande rosa sak med hantelögon. Flugan hinner knappt landa innan det dunkar till. 4-5 meter lina rinner ut innan jag hinner reagera. Jag känner direkt att det inte handlar om en av de mindre öringarna som oftast biter i mina flugor. Ingen jättefisk, men ändå. Efter några nervösa minuter är den på land.

En fin omblänkare på 58 cm. Hade den varit nystigen hade jag tagit hem den, omblänkare är ingen direkt höjdare på matbordet. Den får därför simma tillbaka. Årets premiär avklarad.

Vårmorgon i staden

Man behöver inte åka långt ut i skog och mark för att få fina naturupplevelser. Tidigt om mornarna kan även staden erbjuda fina upplevelser. Jag åker ner till älven innan solen går upp en tidig lördagmorgon. Det enda som minner om fredagskvällens festande är en ensam polisbil som åker in till stationen efter den sista rundan för natten. Där älven rinner ut i sjön kan man om våren ha ett riktigt bra fiske efter den öring som kraftbolaget planterar ut som kompensation för vild öring och lax som kraftverken utrotat. Om mornarna är man oftast ensam vid älven. Nattens ro är kvar i kroppen, vilket gör att sinnena är känsliga för naturens alla nyanser, nyanser jag är beroende av att se och känna för att må bra. Jag parkerar bilen vid hotellet, går ner till grillplatsen, sätter ihop mitt spö och knyter på en rostbrun kaninhårstreamer. Innan jag börjar mitt fiske tar jag en kopp kaffe. Jag blickar ut över älven, det är ljust, solen är på väg upp. Uttern visar sig vid strandkanten på den lilla ön uppströms spegeldammen. Den hör mig när jag skramlar med termosen, dyker och försvinner spårlöst under vattenytan. Ett gräsandpar flyger iväg och längre ut på sjön kämpar några kanadagäss om reviret. Det slutar med att en av gässen flaxar iväg i ett fasligt kacklande.

 

Jag dricker upp mitt kaffe och påbörjar mitt fiske. Luften värms upp snabbt trots att det är i början på maj. Staden sover i den tidiga morgonen, det är stilla, mina tankar tar mig tillbaka i tiden. Staden försvinner och fram träder en samling byar med bondgårdar och bördiga fält. Det är midsommar och byn väntar på årets första laxsteg. Laxfisket i älven har anor från Gustav Vasas dagar. Laxnot och fällor är lagade, fiskarlagen väntar. Rykten säger att lax börjat fångas i fällorna nedströms Marmen. Då är laxen här inom några dagar. Årets fångst av braxen är nedsaltad i stora tunnor. Braxen är tillsammans med gröt, bröd och strömming stapelfödan för traktens befolkning. Laxen är för värdefull för byborna. Den säljs tillsammans med smör och andra värdefulla varor till huvudstadens välbärgade invånare. Vårfloden har varit lång och hög, både älven och sjön har stigit långt över sina breddar. En del bönder har fått hämta det sista av fjolårets hö från ladorna med båt.

En välklädd herre på morgonpromenad stannar till. Han tittar nyfiket på mitt spö, mina flugor och mina i hans tycke märkliga kläder. Det är första gången han träffar en flugmetare säger han. Han har läst att fiske med fluga är en populär sport bland engelsk adel och borgarklass. Vi sätter oss på en stock och han berättar om att han är nyinflyttad till byn som ligger närmast kyrkbyn. Han har hört att en järnväg ska byggas från huvudstaden genom landskapet och vidare norrut. Byarnas placering på näset mellan älvens utlopp i sjön och den mindre älvens utlopp i samma sjö gör att byarnas mycket väl kan utvecklas till en knutpunkt för handel och industriproduktion nu när järnvägen kommer att byggas. Han drömmer om att byarna kan växa ihop till en liten stad. Han ser pappersbruk, sågverk, verkstäder och handel skapa ett nytt välstånd till landet och till landskapet. Jordbruk kommer alltid att vara grunden för landskapets försörjning, men han är övertygad om att de nya näringarna är framtiden. Han berättar också att en del av hans vänner och affärsbekanta betraktar honom som lite stollig som har sådana tankar. Mannen tackar för samtalet och fortsätter sin morgonpromenad. Jag ropar efter honom, vill veta hans namn. Collini, svarar han.

 

Jag vadar ut i älven och återupptar mitt fiske. Tankarna går till den underlige mannen med sina stora tankar om framtiden. Det rycker till i spöt och virveln där flugan nyss simmade tar mig tillbaka till nutid. Fisken är stark, kan det vara en av de få vilda öringar som simmar i sjön och nu letat sig upp till älvutloppet? Det skimrar till av violett i vattnet.

 

En regnbåge? Sådana ska inte längre finnas i älven. Jag håvar fisken, fin och stark men ändå inte på riktigt. Jag rensar fisken, dricker upp det sista av mitt termoskaffe. Tankarna går till mannen jag nyss träffat, hans dröm, hans vision om framtiden. Vi fick vår stad, staden och fabrikerna gav oss välfärd. Fabrikerna som nu är borta förgiftade älven, sågverket är sedan länge rivet, på platsen står idag ett hotell. Järnvägen finns kvar, även handeln. Kraftverken i älven har utrotat laxen, den vilda öringen och ålen.

 

Utrotade är också smittkoppor och tbc. Människor dör inte längre i lunginflamation och andra vanliga sjukdomar, våra barn får en bra utbildning. Industrisamhället har varit bra för oss människor, men obarmhärtig mot naturen. Med den kunskap vi har idag vet vi att det kunde ha gjorts bättre, men hade vi några val då när framtiden var ljus och resurserna tycktes oändliga? Idag vet vi bättre och kan återställa en del av den skada vi ställt till med och lära oss att leva endast av den ränta naturen så generöst ger oss. Vågar vi ta steget? Eller har även vi förgiftats av konsumtionssamhällets berusande hets?

 

Staden Collini drömde om och grundade börjar vakna till liv, naturens väsen drar sig tillbaka. Jag avslutar mitt fiske och känner stor tacksamhet för morgonens upplevelser. Spillrorna av den en gång mäktiga älven ger mig andrum, håller mig vid liv.

Havsöringsförbannelse i Laerdal

Det är i mitten av Augusti, vi är i norska Laerdalsälven på havsöringsfiske. Det är Svetsarn, Grodan, Fjällräven och jag. Vi är alla där av olika orsaker med en obändig pojkaktig fiskeiver som gemensam nämnare. Det är första gången Fjällräven fiskar havsöring i Norge. Han är egentligen fjällfiskare som helst tältar och jagar fjällupplevelser. Svetsarn och Fjällräven är arbetskamrater och Svetsarns lockande berättelser om dramatiska landskap och vilda lax och öringdrillar har lockat honom till att följa med. Grodan är en skicklig lax och öringfiskare som mest fiskat havsöring i Ljusne och i Ljungan. Vi fiskar också lax tillsammans i Orkla. Själv är jag förförd och förföljd av Mikael Engströms berättelser om nattfiske efter havsöring i norska klara älvar. Mörka fuktiga nätter, dramatiskt landskap, smygande svårt fiske med lätt utrustning och svarta siluettflugor. Dramatiska öringdrillar och själslig befrielse. Svetsarn och jag var här i fjol. Solen sken konstant i tre dagar och fullmånen skrämde bort varenda öring långt ut i Sognefjorden. Nu ser det bättre ut. Mulet och en del regn, men framför allt ingen fullmåne. Engström har lärt mig att fullmånen är havsöringsnattfiskarens värsta fiende. Den andra stora fienden är havsöringsfiskaren själv genom sitt uppträdande efter älven. Havsöringen är nog en av de mest nervösa och lättskrämda fiskar som finns och minsta felsteg i natten skrämmer öringarna. Jag och Svetsarn är mer laxfiskare. Grov utrustning, stora flugor och sjunklinor är vår normala arsenal. Nu är det enhands flyt eller intermideatelina, försiktiga kast och små flugor. Fjällräven är bättre utrustad, han är van smygfiske efter skygga fiskar.

 

 

Efter att ha passerat säkert tio vägarbeten är vi äntligen på plats i vår hytte vid älvkanten. Vi är uppspelta som barn inför det stundande fisket. Lax på dagen havsöring på natten är taktiken. Att vi varit vakna sen före fyra på morgonen tänker vi inte på nu. Fångstboken i hytten beskriver ett bra laxfiske de senaste dagarna. Nu jävlar ska de tas, laxarna som en gång gjort Laerdal världsberömd, som gjort att laxlorder fiskat här, som gjort att även den norska kungen varje år fiskar i den ljuvliga lilla älven. Poolerna på vår sträcka är snabba och korta, fina laxpooler, kanske inte helt optimalt för havsöring som hellre vill ha långsamt flytande pooler. Det finns en kurva längst ner på vår sträcka som är havsöringinbjudande.

 

Landskapet är dramatiskt. Älven är kristallklar och bergen är över tusen meter, kanske tvåtusen meter höga. Mordorkänslan som bergen utstrålar bekommer mig inte alls. Jag känner mig ödmjuk och liten, samtidigt som bergen gör mig trygg. Bergen är mina beskyddare, varken verkliga eller inbillade orcher når mig här. Bergen ser till att hålla dem borta.

 

Dag 1.

Fisket börjar kl 16.00. Älven är lika död som i fjol, trots att förhållandena är bättre i år. Två vak är allt jag ser den första kvällen. Har laxen simmat vidare uppströms? Kommer det nya steg under vår vistelse? En närmare studie av fångsrapporterna visar att fisk fångats med ungefär tre dagars mellanrum. Det skulle vara typiskt om det är en mellanperiod nu när vi är här. Svetsarn och Grodan får en varsin mindre öring. Jag är för trött för att fiska hela natten, det får bli gryningsfiske istället.

 

Dag 2.

Jag försover mig och vaknar först kvart över sju. Svetsarn är redan vid älven och har tappat en fisk i Home pool. Om det var en lax eller öring vet han inte, han gissar på öring. Frukosten åker ner snabbt och fisket börjar. Även jag har ett hugg i Homepool, sen är det lugnt. Tvivlet börjar gnaga. Är Laerdal för svår för oss? Vi är vana vid helt andra vatten, större älvar där vattnet är mindre klart och där fisken är mindre skygg. Fiskar vi på rätt plats vid fel tid? Fångstboken visar att vi är på rätt plats, i alla fall om man vill fiska lax. Jag är en van laxfiskare och är därför van att inte få fisk, men vid de vatten jag tidigare fiskat så har det alltid visat sig fisk, även om de inte huggit. Här ser man ingenting. Till och med i Ljungan ser man mer lax. Fisken finns kanske där men den visar sig inte, det är en ny upplevelse och laxkoman har hittat en väg in under skinnet på mig. Laxkoma är ett tillstånd som de flesta laxfiskare drabbas av. Man börjar tvivla på sig själv och sin förmåga att fiska. En del hämtar sig aldrig. De blir laxfiskeutbrända och kan aldrig mer fiska lax.

 

Jag ser till att vila ordentligt under dagen så att jag orkar med nattfiske. Det är ljuvligt att ligga vid älvstranden nere vid kurvan och lyssna på älven. Det känns som älven tar vägen genom kropp och själ och rensar mitt inre. Jag vaknar och laxkoman har runnit ur mig. Kvällen närmar sig, jag väljer Homepool för nattens övningar. Jag har alltid ångest över valen man tvingas till vid en laxälv. Vid harrfiske är det enklare. Där finns det tydliga huggperioder och man kan anpassa mat och vila till fiskens huggperioder. Vid lax och havsöringsfiske är jag alltid rädd att göra fel val. Fiska i fel pool, äta och sova vid fel tillfällen. Ikväll spelar valen ingen roll, min ångest rinner av mig. Jag fiskar på, smyger fram så försiktigt jag kan.

 

Det rycker till i spöt men fisken fastnar inte. Svetsarn ansluter och har inte känt något. Han fiskar pumphuspoolen ett par vändor innan vi bestämmer oss för att göra ett nytt försök med gryningsfisket.

 

 

 

 

Dag 3.

Mobiltelefonen väcker mig, det är kolsvart ute. Kokar en termos vatten till kaffe, ramlar på nyvakna steg till Homepool. Svetsarn går ner till kurvan. Stendött, jag bestämmer mig för att fiska av sträckan efter kurvan, varför vet jag inte. Svetsarn har inte känt något, jag smyger mig förbi. Det är smalt, klumpen och ett par meter skjutlina räcker. Finlir som passar mig perfekt. Jag fiskar med en speyhacklad svart fluga på sexans enkelkrok.

 

Enligt havsöringsexperterna är flugan för stor för små klara vatten. Jag väljer ändå att testa en lite större fluga eftersom det fortfarande är mörkt. Jag fiskar mig försiktigt neråt och strömmen planar ut. Det är en skarp kant mellan det knädjupa vattnet och det betydligt djupare strömfåran. Jag tror fisken ställer sig på den grunda läsidan av strömmen under natten och tidig morgon. Jag vadar därför mycket försiktigt, bara så att jag kan lägga tafsen i vattnet när jag gör mina underhandskast. Kastar man för långt här så fastnar flugan på den andra stranden. Trots att det fortfarande är ganska mörkt ser man gränsen mellan djupt och grunt vatten tydligt. Jag gör mina kast, tar försiktiga steg framåt. Kanske kommer flugan in för snabbt från den hårdare strömmen in mot grundare vatten? Jag mendar upp linan för att få ner farten på flugan. Molnen ligger som ett lock över älvdalen, bubblan sluts, älven tar vägen genom mitt inre.

När flugan passerar djupkanten stannar linan upp. Jag lyfter spöt och svaret kommer omedelbart. Ett bestämt gung och jag är tillbaka i verkligheten. Fisken står och stöter en kort stund och simmar sen sakta ut mot djupet. Tankarna far, hela mitt inre pumpar, fisken följer med några meter för att sedan ta tillbaka det jag lyckats veva in. Lax eller öring är frågan. Fisken vägrar visa sig, jag höjer pressen till vad mitt lätta spö klarar av. Då släpper det. Jag blir tom inombords, förbannar min otur. Att det ska vara så svårt!

 

Jag snubblar upp till Svetsarn på skakiga ben, förklarar vad som hänt, förbannar allt och alla, mest min otur eller klantighet. Morgonens första kaffe värmer trots att det egentligen inte är kallt.

Molnen ligger lågt, fjälltopparna syns inte. Efter kaffet byter jag och Svetsarn fiskeplats. Min stora svarta fluga simmar metodiskt genom kurvan, inte ett liv. Svetsarn kommer tillbaka, berättar att han haft en stöt, men att fisken aldrig fastnade. Det växer en klump av tvivel inom mig. Är det här verkligen mitt fiske? Laxfisket denna säsong har också varit uselt. Laxlusen dödar vildlaxen längs hela den norska kusten och det normalt svåra laxfisket har varit omöjligt. Dyrt är det också, klumpen växer. Det har blivit fullt dagsljus, dags för frukost. Kanske ger frukosten tillräckligt med energi till kropp och själ för att hålla klumpen i schack.

 

Vaknar efter en stunds förmiddagsvila. En kopp kaffe och fortsatt fiske. Ingen får någonting. Märkligt, det fångas fisk på annat håll i älven. Är det vår ovana som gör att vi inte får annat än småöringar. Klumpen växer, det gnager. Laxen biter ju normalt på dagen, varför biter de inte på våra flugor? Är vi på fel plats? Fångstboken säger att vi är på rätt plats. Under lunchen berättar Fjällräven om fjällfiske efter harr, öring och röding på ett sätt som gör att klumpen bara växer. Vita fenkanter, kläckningar, blodröda solnedgångar och väntan på vak. Torkat renkött och friskt kallt fjällvatten. Jävla Engström! När jag kommer hem säljer jag skiten, köper ett fjälltält och vandrar iväg. Jag är nog ingen havsöringsfiskare, kanske inte ens laxfiskare.   

I hytten har stugvärden satt upp korta meddelanden här och där. Jag börjar fundera. ”Laerdalslaksen trenger ro i det klara vattnet” står det på ett meddelande. Det är nog så, vi ger inte fisken ro. Måste fiska mer försiktigt, sluta stressa, göra mig osynlig, komma nära vatten och fisk utan att störa. Kanske är våra grejor för klumpiga? Underhandskasten kanske skrämmer? Jag biter ihop, tar nya tag.

 

Det är kväll. Dag och eftermiddag har passerat utan att något speciellt har hänt. Magen krånglar och läget börjar bli akut. Jag rusar till hytten över hängbron, halvspringer till hytten. Ser ingen av de andra, de måste vara nere vid kurvan. När behoven är uträttade går jag ner till Home pool.

Svetsarn drillar fisk! Äntligen! Fisken visar sig inte på en stund för att sedan göra en rusning nerströms som slutar i ett hopp. Lax! Laerdalslax, den magiska mytomspunna, den hett efterlängtade.
Bara den nu inte går genom tröskeln och fortsätter rusa nerströms. Risken finns då att linan går fast. Svetsarn låser ruller och fisken stannar mindre än en halvmeter från tröskeln. Sakta och metodiskt tvingar Svetsarn fisken uppströms och kampen fortsätter.

Den är urstark och vägrar ge sig. Svetsarn drillar hårt. Laxen ska återutsättas så det gäller att landa den snabbt. Jag ställer mig på knädjupt vatten och väntar. När jag greppar stjärtspolen är fisken helt lugn. Känslan som infinner sig är svår att beskriva.

Glädjen i Svetsarns ögon, lättnaden hos mig, känslan av att ingenting längre betyder något, att få leva vid en laxälv för alltid eller bara ett ögonblick. Harren, fjällen behövs inte längre. Jag vill leva detta livet! Tack Engström för att du lockade mig hit. Resten av kvällen går som i ett rus. Det spelar ingen roll att jag inte får någon fisk.

Dag 4.

Vaknar lätt, den står kvar och väntar på mig längst där nere. Självklart tar jag den, jag vet ju hur man gör. Svart speyhacklad enkelkroksfluga i storlek 6, bara att smyga på den. Morgonmörkret är perfekt, molnigt och grumligt i luften, klart som kranvatten i vattnet. Smaragdgrönt trots att gryningsljuset ännu inte tagit dalen i besittning. Märkligt, varför hugger den inte? Den kan väl inte vara skrämd i ett helt dygn? Klumpen börjar växa, tar en kopp kaffe, tvivlet gror. Var Svetsarns lax bara en turfisk? Har älven inte accepterat mig ännu? Kommer hon någonsin att acceptera mig? Är jag inte mogen för att fiska i laxlordernas och den Norska kungens vatten? Är jag hänvisad till mer enkla älvar för mitt fiske? Vad ska göra för att få älven att acceptera mig? Lax och havsöringsfiske är påfrestande för kropp och själ. Hopplösheten kan bytas i fullständig eufori på kortare tid än ögonblick. Ett jojo-fiske som kan knäcka det bästa självförtroende. Tålamod och försiktiga steg men framför allt tålamod.

 

Under dagen avbryter vi fisket för att studera den sträcka vi har till förfogande under vårt sista dygn i Laerdal. Sträckan ligger strax nedanför det naturliga vandringshindret för laxen och havsöringen. En vild och vacker plats som ligger nära en turistväg. Älven är förförisk och hoppets tänds. Det finns plats för två spön. Hur lägger vi upp fisket? Vi bestämmer oss för att dela upp tiden och fiska två och två. Jag frågar om jag får ta morgonpasset. Jag har en del ogjort med kurvan och ikväll är min sista chans.

 

Svetsarn och Grodan stannar kvar, Fjällräven och jag fiskar nya sträckan i morgon. Tillbaka i hytten blir det mat och vila innan kvällsfisket påbörjas. Jag fiskar från Homepool ner till kurvan. Går en runda i kurvan innan det börjar skymma. Har ännu inte bytt fluga, den svarta speyflugan i storlek 6 sitter fortfarande på. Vattnet strömmar ganska sakta genom kurvan. Varför vill de inte ha mina flugor? I Ljungan räknas en enkelkrok i storlek 6 som ganska liten, här är den kanske för stor. Jag tänker om. Fisken ska inte få se flugan för tidigt påstår de flesta erfarna. Den tappar intresset istället för att hugga. Har aldrig trott på det där, när vi fiskade i River Spey skördade våra stora tuber stora framgångar trots att den skotska laxen sägs vara nogräknad och helt inne på små flugor av skotsk eller engelsk modell. Spey har mörkare vatten och kanske accepterar fisken större flugor av det skälet? Jag byter till den minsta jag har i asken, en Stoats tail dubbelkrok i st 12.

 

Klumpen i magen är större än någonsin, tvivlet har gnagit sig in till mitt allra innersta. Trodde hålet skulle täppas till av Svetsarns lax. Hinnan den skapade var alltför tunn. Syran i klumpen fräter, jag går en runda, börjar i hårdvattnet i poolens inloppström. Kastar ganska långt. Efter inloppet planar vattnet ut, ytterkurvan är djup och man ser tydligt djupkanten. Det är där jag vill ha min fluga långsamt svävande, levande och förförisk. Det plaskar till långt därute, förstår inte riktigt vad som händer förrän det rycker till ordentligt i spöt.

 Klumpen är borta och ersatt av en lustfylld panikartad känsla. Fisken beter sig helt annorlunda än den jag tappade igår morse. Den måste bara landas. Det känns som mitt liv som lax och havsöringsfiskare hänger på den här fisken. Den gör några korta rusningar men vägrar att ge sig. Trots att jag känner att den inte är särskilt stor så är det svårt att vinna ens någon meter lina. Vilken styrka, vilken fisk! Till slut får jag in den på grunt vatten. Jag är livrädd, kroken är liten och min erfarenhet av dubbelkrokar är inte den bästa.

 

Till slut ligger den på fotsdjupt vatten, jag greppar den försiktigt, lossar kroken och skriker ut alla mina känslor. Jag är en havsöringsfiskare! Jag kan det här! Tack Laerdalsälven för att du gav mig denna fisk! Tack Engström! Det är en liten silverblank och svartprickig havsöring på kanske 50 cm. En fisk att vara stolt över. Klumpen är borta, jag kan åka hem och längta tillbaka. Jag går en runda till. Det rycker till i spöt en gång men fisken fastnar inte. Det gör inget, jag har fiskat klart för ikväll, egentligen också för denna resa.

 

Morgondagens pass i Langhölen är mest en transportresa till nästa säsong. Mörkret har lagt sig över dalen. Jag är hemma.

Laerdalslaxens naturliga vandringshinder