Stillavattenpremiär

Dags för årets premiär i stilla vatten. Abbortjärn. Det sägs att man bara sätter ut en och tvåsomrig öring i sjön, fisken blir då så att säga semivild och håller därför mycket fin kvalitet. Peter har hört rykten om fina öringar på sävsländenymfer i storlek 16-18. Jag hoppas på rocken. Jag hämtar Peter vid tolvtiden för vidare färd till finnskogen. Även dotterns jämthundstik är med. Dottern och hustrun är på Solvalla och elitloppshelgen. Sjön har lite märkliga regler. Före första juni och efter 31 augusti får medlemmar i fiskevårdsföreningen fiska med valfria sportfiskeredskap. Övrig tid gäller flugfiske. För oss andra gäller flugfiske under hela perioden sjön är öppen.

Vädret är lovande, det kanske spricker upp och det lovas svaga vindar. Jag har två utrustningar med. Mitt Hans Lidmanspö i splitcane som är byggt av Ulf Löfdal och ett niofots femdelat jag har byggt själv. Min förhoppning är att jag kan få en öring på Lidmanspöt även om det kanske inte är den optimala utrustningen för stilla vatten. Jag fiskar hellre med det spöt trots att det är tyngre och betydligt långsammare än mitt kolfiberspö. Det är något i spöts aktion som talar till mitt inre.

Efter 45 minuters bilfärd genom ett försommargrönt Hälsingland är vi framme. Vattnet i sjön är högt efter de senaste dagarnas skyfallsliknande regn. Det är mulet och varmt i luften, förhoppningarna på rocken är stora. Innan vi satt ihop våra utrustningar ser vi det första vaket. Nerverna kommer i dallring. Vakande fisk är något speciellt! Vad tar de? Sländor eller nymfer? Knyter på en Royal Wulff i storlek 10. Det är ett fåtal sländor på vattenytan så jag tror inte att fisken är kräsen. Spöt kastar bra och jag når dit jag vill med mina kast. Det finns därför ingen anledning att fiska med kolfiberspöt. Vaken fortsätter och våra torrflugor ratas. Peter byter till en nymf och strax därefter krokar han en fisk, en öring runt kilot. Jag byter till en March Brown våtfluga i st 10. Den fungerar som en imitation av en kläckande slända om den fiskas  strax under ytan. Flugan ligger i ytfilmen och därför tror jag att den inte funkar, måste ta in den och blöta den innan den kan fiska som jag vill.

Slurp! En fisk slukar flugan, jag är för snabb i mothugget och missar den. Det kanske funkar med att fiska den torrt trots allt? Under tiden krokar Peter sin andra öring på nymf. Den är något större än den första öringen och lite mer gul i färgen. Dags för kaffe och funderingar. De tar alltså nymfer trots att det kläcker en och annan slända i olika storlekar. Även rocken kläcker även om det är glest.



Efter fikat traskar Peter iväg till en vik där det inte blåser lika mycket. Vinden har ökat något. Jag stannar kvar, byter till en Partridge & Orange i storlek 10. Rätt fiskad imiterar den en kläckande nymf. Det står inte på förrän en öring hugger. Lidmanspöt får jobba bra och Doublén knarrar fint när öringen rusar. Den drar ut nästan hela fluglinan innan jag får stopp på den. En vacker bärnstensfärgad öring på ca 45 cm ligger efter en stund i håven. Mer än nöjd gör jag några kast till. Det plaskar inne i viken, Peter har krokat sin tredje öring. Det surrar till i telefonen, ett SMS från Peter. Kom hit!! är det korta meddelandet. Jag packar ihop, tar hunden med mig och traskar över till viken.

Det går en öring på minst 1,5 kg och vakar efter kanten berättar Peter. Jag testar att kasta efter den, men det bara trasslar. Det är trångt och svårt med bakkastet. Flugan fastnar i buskarna. Det är därför jag hellre fiskar i strömmande vatten, då kan man rollkasta utbrister jag irriterat. Peter småskrattar och föreslår matpaus med korvgrillning. En god idé. Under tiden elden brinner ser vi den stora öringen vaka. Den går bitvis nära land så den borde gå att lura. Efter korv och kaffe fortsätter vi fisket. Min Partridge & Orange fastnar i en buske och försvinner. Jag beslutar mig för att testa March Brown med avklippt vinge. Den borde imitera en nymf som ligger i eller strax under ytfilmen. Jag ser att en fisk är på väg in mot mig. Den har vakat två gånger längre ut och en tredje gång lite närmare. jag kastar ut flugan och den hinner inte mer än landa förrän den försvinner i en liten virvel. Jag lyfter spöt.


Fast fisk! Den rusar direkt runt tio meter och känns omöjlig att stoppa. Paniken är nära, det här kan vara en rekordöring, kanske den stora Peter sett vaka.

Efter en stund får jag in så pass mycket lina att jag börjar känna mig trygg. 0,18 tafsen ska nog hålla bara den är bra krokad. Nu ser jag den! En enorm fisk bryter vattenytan innan den rusar några meter. Peter kommer till undsättning och gör sig beredd att håva fisken. Den simmar när land och är nära att trassla in sig i en enbuske till höger om mig.


Tack och lov vänder den innan den trasslat in sig. När den äntligen ligger i håven är lättnaden enorm. Nytt rekord på torrflugefångad öring. 50 cm i ypperlig kondition! Fångad med splitcanespö, en nedklippt March Brown. En dröm har gått i uppfyllelse.

Tålamod är flugfiskarens bästa vän. En söndagseftermiddag vid Svartån

Flugfiskaren har en hel del att lära av naturfotografen. Jag tänker då på sättet en naturfotograf jobbar. Genom att läsa in sig på den art man vill fotografera, finna rätt plats att bygga ett gömsle, att i god tid ta sig till gömslet och sedan vänta. Oftast är väntan lång innan den efterlängtade bilden kan tas. Flugfiskaren vinner en hel del genom att tänka på samma sätt. Genom att lära sig vattnet, finna de heta platserna och sedan vänta. Vänta på rätt tillfälle att lägga ut flugan. Ibland har man tur och fisken visar sig ganska omgående, oftast tar det betydligt längre tid. Tipset att lära av naturfotografen läste jag i en gammal artikel av Mikael Engström.

Man lär sig mycket av att vänta. Hur vattnet rinner genom strömmen vid olika vattenstånd. Hur ån låter beroende på väder och vattennivå. De där små men viktiga nyanserna som gör att man lättare uppmärksammar tecken på aktivitet från fisken. Genom att studera hur sländor och insekter uppträder kan man lära sig en del om var man bäst placerar flugan. Genom att studera fågellivet efter ån kan man upptäcka sländkläckningar långt innan fisken börjar vaka. Har man kameran med kan man få fina bilder. Man kan också lära sig hantera sin kamera. Testa kamerans olika inställningar. Väntan och tålamod är flugfiskarens bästa vänner. Hans Lidmans noveller om Svartån handlar mycket om väntan.

I dagens stressade samhälle har vi inte alltid tid att vänta, att koppla av. Effektivitet och hög produktivitet är sådant som belönas. Internet ombord på tåget gör att du kan arbeta när du reser istället för att läsa en bok. Bokläsningen kanske är viktigare för dig och ditt arbete, men du ser det inte eftersom du förväntas vara högpresterande hela tiden. Tid för samtal och reflektion hinns inte med och du går in i väggen.

Jag lär mig något nytt varje gång jag är vid ett fiskevatten. Jag lär mig framför allt väntan och tålamod. I helgen var jag till Hans Lidmans Svartån med förhoppning om att få uppleva årets första kläckning av dagsländor. Vill också fiska med replikan av Hans Lidmans flugspö som Ulf Löfdal byggt åt mig. Vägen sista biten till ån är ännu avstängd så jag parkerar vid fiskekortautomaten. Sätter ihop min utrustning och påbörjar vandringen till Svartåfallet. Planen är att påbörja fisket där och fiska mig tillbaka till bilen. Sista biten går efter en gammal kärrväg. Det är en speciell känsla att vandra efter en sådan väg.

Vid fallet kokar jag en panna kaffe. Har köpt en liten gasolbrännare vilket gör att jag kan koka mitt kaffe var jag vill. Kokkaffet är betydligt godare än termoskaffe och kokningen gör att jag går ner i varv. Det går liksom inte att stressa fram kokkaffe, samtidigt som det inte passar att göra upp eld överallt. Det måste koka upp och sedan måste sumpen sjunka till botten på pannan innan kaffet kan avnjutas. Kokkaffe är ett bra sätt att gå ner i varv och lära sig att vänta.

När jag druckit kaffe börjar mitt fiske. Ser inga sländor och blindfiskar mig därför nedströms. Ån är mycket spännande att fiska i. Jämfört med mitt hemmavatten i exil, Galvån har Svartån en mer varierad profil med djupare strömmar och djupare sel och höljor. Det är helt enkelt mer sten i ån. Öringen borde därför ha bättre förutsättningar än Galvåns öringar som får kämpa i mer kanalliknande strömmar och av sand och sediment uppgrundade höljor och sel. Blindfisket är tråkigt och nappen uteblir. Man måste kunna sitt vatten om man ska hitta fisk vid blindfiske och jag kan ån för dåligt. I slutet av Svartströmmen sätter jag mig att vila. När jag suttit en stund ser jag något i ögonvrån. Ett vak? Ser inga svallvågor, men något rörde sig vid en sten en halvmeter från stranden tre spölängder nedströms där jag sitter. Jag sätter mig att vänta. Efter ca tio minuter blir det som en uppbuktning i vattenytan utanför stenen. En fisk. Undrar vad den äter? Det är ingen aktivitet på ytan. Jag fiskar med en Tippet & Silver som ändfluga och en March Brown som upphängare, slända eller fiskyngel? När fisken visat sig för tredje gången lägger jag ut flugkastet. Det stramar till och jag gör mothugg lite för snabbt. Har jag skrämt fisken? Jag väntar en stund innan jag gör ett nytt kast. En virvel där flugorna befinner sig visar att fisken inte blivit skrämd av mitt misslyckade mothugg. Den fastnar inte heller nu och jag gör om kastet. Där sitter den! Efter lite stök ligger den i håven. Svartåns öringar är starka. Trots att den endast är drygt 30 cm lång ger den mig en god fight. Tippet & Silver har levererat. Åt öringen små elritsor eller var det flugans rörelse som gjorde att den högg? Svar jag aldrig får eftersom all fisk måste återutsättas.

Jag blir sittande en stund. Huvudet är fullt av tankar. Vad åt fisken egentligen? Åt den över huvud taget? Min viktigaste fundering kretsar runt att jag såg fisken röra sig under vattenytan. Hade jag fiskat på hade jag missat den här öringen. Ståndplatsen var knappt en halvmeter från land och jag hade troligtvis aldrig lagt ett kast där om jag inte sett en fisk visa sig. Tänker på tipset om att tänka som en naturfotograf. Söka upp intressanta platser och sedan vänta på vak eller andra tecken på fisk. Jag vet inte hur mycket öring det finns i ån och därför är det svårt att veta vilka tänkbara ståndplatser som håller fisk. Väntan och tålamod ger svaret.

Öringen högg utanför stenen på min sida

Jag vandrar vidare nedströms, spanande efter tänkbara ståndplatser. Återigen jämför jag Svartån med Galvån och ser tänkbara ståndplatser på många ställen där Galvån är grund och steril. Det blir fler besök med förhoppning att jag lyckas pricka in någon kläckning. Då kanske jag får svar på om det ställer sig öring i selen och höljorna vid sländkläckningar. Är också nyfiken på vilka sländor som finns i ån. Kenneth Boströms små böcker om dagsländor och nattsländor blir en bra hjälp.

Stannar till vid vindskyddet vid Rönsholmen. Där finns en bra eldstad och lite ved. Gör upp en liten kaffeeld, kokar mig en panna och äter min medhavda smörgås. Platsen är vacker och jag kan tänka mig att det är en bra plats om man vill spana på bäver, älg eller andra av skogens djur. I mitt inre ser jag platserna i Lidmans berättelser och jag förstår varför ån en gång var mycket produktiv. Om ån återställdes helt från flottningens skador och fiskvägen vid sjöutloppet ersattes med en tröskel har ån potential att minst lika produktiv som exempelvis Stavre eller Idsjöströmmen i Gimån. Öppnas dessutom hela systemet....

Jag vandrar sakta nedströms, stannar till vid nackar och strömmar. Väntar, men ser inga vak eller andra tecken på fisk. Efter någon timme befinner jag mig vid Kvarndammen längst ner på sträckan.  En för oss Lidmanfantaster en klassisk plats som nämns i novellerna Kvarndammen i Nappatag och Åter till Svartån i Laxögat. Där fick jag min första Svartåöring ifjol. Här blir jag sittande länge utan att fiska. Jag sitter bakom en liten gran, spanar och lyssnar efter vak. En mycket liten våg visar sig på vattenytan. Det ser ut ungefär som i juli när nattsländor kläcker. Var det en slända eller var det en fisk. Efter tio-femton minuter blir det en likadan mycket liten ring på vattenytan. Jag är nästan säker på att det är en fisk. Helt säker är jag inte och bestämmer mig för att vänta. Är det en fisk har jag tiden på min sida. När den lilla ringen visar för tredje gången känner jag mig säker. Det är en fisk och den äter någonting under vattenytan. Tippet & Silver och March Brown får sitta kvar. Flugan landar rätt redan i första kastet och den försvinner i en virvel direkt när den landat. Återigen en stark fisk som stökar runt vid botten trots att jag sätter hård press på den. Till slut ligger den i håven. En lika lång som den förra, men lite fetare öring med min March Brown i mungipan. Replikan av Hans Lidmans utrustning ger en speciell dimension. Spöt är 9.4 fot i klass 7 och jämfört med ett grafitspö något tungt, men fungerar utmärkt för fiske. Hans Lidmans berättelser från Svartån har lärt mig flugfiskets kanske viktigaste kunskap.

Tålamod är flugfiskarens bästa vän.

Om fiskelycka. Hur Ingemar Stenmarks ord inspirerar till stordåd i Harmångersån

Visst är det märkligt, ju mer jag tränar desto mer tur får jag! Det sägs att Ingemar Stenmark svarade en journalist så när journalisten påpekade att Stenmark hade tur som hade marginalerna på sin sida. Tror att Stenmarks visdomsord även passar in på havsöringsfiske.

Min fjärde tur till Harmångersån, den lilla ån med de stora öringarna har gett mig det lilla extra i form av havsöringssjälvförtroende. Jag har snappat upp ett och annat från Gunnar, Harry och de andra duktiga harmångersfiskarna. Det har gjort att jag funnit några gropar, ståndplatser som håller öring. Det kombinerat med utrustning som passar ån och flugmönster jag tror på har gett mig en del tur av den typ Stenmark hade.

Det började på premiären. Peter tipsade om några ställen. Vårfloden hade inte kommit igång så därför fiskade jag med intermediatespets. Jag slapp därmed bottennapp innan flugan simmat genom ståndplatserna. Det gav mig två havsöringar och en tappad. Vid kolbullelunchen pratade Harry om vart man kan fiska vid högre vattenstånd. Vid nästa tur snappade jag upp några andra heta platser från Gunnar, vilket gav mig en fin öring och två tappade fiskar. Igår var det det högvatten Harry pratat om på premiären. Jag bytte intermediatespetsen mot en sjunktrespets. Ally´s Shrimp fick förtroendet och jag testade The Gordon, mitt nya 11.3 fots projekt.

När jag min första runda var jag lite orolig. Var sjunktrespetsen för tung? Jag har ju satt en fluga vid den där stenen som är en säker ståndplats. Jäklar! Där sitter flugan i botten. Jag började joksa med spöt för att få loss flugan. Plötsligt började "bottennappet" röra på sig. Fast fisk! Den var tung i strömmen och jag fick kämpa en bra stund innan jag hade öringen i håven. En vinterståndare på 63 cm. Nytt personligt rekord för flugfångad öring! Dagen kunde knappast ha börjat bättre.

Ett dåligt foto på nytt pb. 

Ibland finns inte tid till att ta en bra bild 

om fisken ska återutsättas

Jag prövade nästa plats, samma som gav mig en öring på premiären. Pang! Öring nummer två. En välkonditionerad vinterståndare på 50 cm.

Fiskade mig neråt samtidigt som jag studerade var de andra flugfiskarna fiskar. Rätt vad det är sliter det till i spöt och en rejäl fisk har huggit. Den släppte efter en stund. Lite kaffe stillade mina nerver innan jag klev i igen. Den här rundan testade jag tiofotarn, i-lina och en neongrön shrimpfluga. Inte ett liv. Bytte tillbaka till 11.3:an och Ally´s Shrimp. Tre kast senare drog det till ordentligt och jag var inne i en ny öringfight. 10 minuter senare låg ett nytt pb i håven. 65 cm lätt färgad vinterståndare i fin kondition.

Ju mer jag lär mig desto större blir min fiskelycka. Att lägga en fluga på rätt plats vid rätt tillfälle handlar mer om erfarenhet och kastskicklighet än om tur. En fiskare med fiskelycka fiskar ofta. Han hade rätt den där gången, Ingemar Stenmark.

Hur stor fisk tål mitt splitcanespö? Om en helg på Lilla Malma

När jag var liten var Bollnäs marknad ett av årets stora händelse. Det kom ett tivoli till sta´n! Att få åka radiobilar och virvelvind var något man längtade till hela året. Sedan blev det både vår och höstmarknad. Man blev äldre och det blev inte lika viktigt. Virvelvinden var fortfarande kul, men efter att ha besökt Gröna Lund var marknadens tivoli inte riktigt lika häftigt.

Put & takevatten är lite grann som tivoli. Regnbågen är en trevlig sportfisk när den är i fin kondition. Även om det inte är på riktigt är det kul att några gånger per år testa sin utrustning på fiskar vars storlek man sällan får uppleva i det vilda. I alla inte i Hälsingland. Många har dessutom lärt sig flugfiska vid någon regnbågstjärn. Det finns dock några baksidor med put &takefiske. Dels blir man bortskämd när det gäller storleken på fisk och dels har fiskodlingen i sig en del baksidor. När jag var liten var den inplanterade regnbågen och öringen väldigt liten. I Bolletjärn och i Björktjäratjärn var minimimåttet 25 cm och många av de nyinplanterade fiskarna låg väldigt nära minimåttet. Idag blir många besvikna om fisken väger mindre än 1,5 kg. Det har gått från att vara årets tivoli på marknaden till krav på att varenda regnbågstjärn ska vara som Gröna Lund.

I helgen var jag på ett mycket trevligt regnbågsfiske, Lilla Malma utanför Malmköping. Fyra dammar med riktigt stor regnbåge. Ett ganska dyrt fiske där man bor på en liten välinredd lodge i anslutning till dammarna. God samvaro och fiske efter stor fisk var syftet med helgen. Jag ville också testa hur stor fisk mitt lilla splitcanespö kan hantera. Reglerna var enkla. Flugfiske och catch & release är grunden. Man får om man vill behålla en fisk per fiskedygn.

Jag har ett kluvet förhållande till catch & release. Det är i grunden helt rätt. Den fisk man inte har för avsikt att äta färsk ska naturligtvis återutsättas och behandlas med stor respekt. C/R kan dock väcka rovfiskaren i oss, vilket är en av baksidorna. Det gäller att fiska med gott omdöme och inte köttfiska. Jag menar att bara för att man återutsätter all fiska man fångar är det inte okej att köttfiska.



Köttfiske är rovfiske även om man inte fiskar för frysen. Man fiskar för att tillfredsställa sin egen girighet. Girighet är ju en dödssynd. Bättre då att ta det lugnt. När man fått några fiskar tar man en paus från fisket, fikar lite, kanske tar några bilder, studerar naturen runt fiskevattnet. man kan också ta med sig en bok, eller kanske notera något i sin fiskedagbok. På Lilla Malma hade jag bestämt mig för att göra ett undantag från min egen regel som säger att man slutar fiska eller gör uppehåll i fisket trots att det nappar bra. Det här är ju ändå ett konstgjort fiske och själva tanken med fisket är att att det ska nappa bra och att man ska fånga och återutsätta så mycket fisk som möjligt.

Vi är 8 st förväntansfulla fiskare som samlas på Lilla Malma på fredagseftermiddagen. Några är rena nybörjare på flugfiske och andra riktigt erfarna inom flugfisket. Fisket startar kl 15.00 och pågår till dess att det är mörkt. Efter fisket är tanken att det ska grillas vid vindskyddet och sedan umgänge med fiskesnack i övervåningen på lodgen. Jag tacklade upp två utrustningar. Mitt femdelade 9-fots i klass 5-6 och dels mitt 7.2 fots splicane i klass 5. Inte rätt spö för fiske i stilla vatten. har en DT-lina på den och fisket handlar om att kasta ut flugan och hala hem den. En DT-lina har dåliga skjutegenskaper. Jag vill ändå testa att fiska med det spöt eftersom jag vill veta hur stor fisk spöt orkar med utan att bottna.

Fisket inleds vid 15-tiden och det dröjer inte många minuter förrän den första regnbågen är på land. Stora fiskar i god kondition. Jag får ett par bättre fiskar på mitt 9-fots spö innan jag bestämmer mig för att testa mitt splitcanespö. Det är svårare att kasta med eftersom spöt och DT-linan inte är avsedda för stora tunga wollybuggers med guldskallar. Det går ändå hyfsat och när jag får ut lite längre lina går det riktigt bra att kasta. Fina välformade linbågar formas trots den tunga streamern. Linan och tafsen sträcker fint. Jag tappar några fiskar innan den första fisken kan landas. En regnbåge på drygt två kg. Spöt klarar uppgiften galant och jag fortsätter att fiska med det. En bättre fisk tar flugan. Det drar ut hela linan och en bit av backlingen innan jag får stopp på den. Hardyrullens lite dova knarrbroms går upp i falsett och ljudnivån på knarren är på tinnitusskapande nivå! Jag får kämpa med fisken en god stund innan jag har den i håven. En fin regnbåge på kanske 4,5-5 kg. Längden är runt 65 cm. Jag tar en skrytbild trots att jag lovat mig själv att vara sparsam med dessa bilder. En skrytbild kräver sin fotograf och få bilder klarar av att förmedla den fiskeglädje man känner inombords.

När vi avbryter fisket för kvällen har jag fångat sammanlagt 7 regnbågar och samtliga väger från 2 kg och uppemot kanske 5 kg. Samtliga har fått fisk och jag känner en särskild glädje över att nybörjarna i gruppen också fått en del fina fiskar. En eld tänds och korvgrillning med sedvanligt fiskeljug följer. Fiskeljug hör till en fiskeresa och vad som är ljug och vad som är sant i en fiskehistoria är i mina ögon helt ointressant. Det viktiga är att historien skapar fiskelust och god stämning bland fiskekamraterna. Därför kallar jag det fiskeljug.


När vi sedan letar oss ner till lodgen  tas fiskeljuget till en nivå som bara kan nås när man mår riktigt bra och är i ett riktigt trevligt sällskap. Kvällen avslutas i skapligt tid. Vi har ju en fiskedag i morgon och då kan man inte slösa bort den genom att sitta vaken och dra fiskehistorier allt för länge.

Vaknar i femtiden. Några är redan vakna och äter frukost. Yoghurt och kaffe blir min frukost och jag börjar fiska vid sextiden. Jag får en fin fisk ganska direkt, sedan blir det lite trögare. Kompisarna får en del fisk. Jag byter min olivgröna Wollybugger till en rödorange zonker. En stor fluga. Efter en stund lossnar det för mig och jag får sammanlagt 7 fiskar innan det är dags att tänka på lunch. Efter lunchen känner jag mig egentligen ganska mätt på fisket , men jag fiskar ändå vidare i en timme.

Ett intensivt dygn börjar kännas i kroppen. Ryggen värker och armarna känns konstiga. Jag tappar tekniken, får en massa vindknutar, sätter några flugor i träd och buskar. Jag avslutar därför mitt fiske, packar ihop och börjar känna en längtan efter nästa tivoliresa. Hoppas att det här blir ett återkommande fiske. Trevligt fiske, ett härligt sällskap och en skön avkoppling från vardagen gör att jag trivts fantastiskt bra trots att jag egentligen helst fiskar ensam djupt inne i skogen, ensam med mig själv och mina tankar och funderingar. Tivolifiske i små portioner och i rätt sällskap är riktigt trevligt!

Tillbaka i Harmångersån

Söndag.
En dryg vecka efter premiären är jag tillbaka i Harmångersån. Jag är ensam vid ån på morgonen. De erfarna Harmångersfiskarna vet att så här tidigt på säsongen nappar det ofta bättre under sen eftermiddag då solen värmt upp vattnet någon tiondels grad. Det gör mig ingenting. Jag gillar tidiga morgnar. Stillheten innan allting vaknar skänker en inre ro som gör det värt att kliva upp när det fortfarande är mörkt. Tranor spelar i fjärran, någon enstaka mås skränar, ån gör sig redo för en ny dag.

Jag börjar ovanför bron, där jag fick en fisk på premiären och där jag tappade en i måndags. Testar ett nytt mönster, en Garry Shrimp. Garry är ett bra mönster när det är kallt i vattnet och jag gillar shrimpflugans uppbyggnad med en lång stjärt som balanserar flugan bra och får den att simma fint i vattnet. Har därför konverterat Garryns gulröda vinge till en shrimpstjärt och valt röd och gul ekorre under det blå hacklet. Flugan ser riktigt giftig ut när den simmar i vattnet. Ingen fisk visar intresse för min kreation och jag fortsätter mitt fiske neråt.

Någon timme senare ansluter en flugfiskare. Vi pratar om spön och linor. Han gillar som jag att fiska med lätt utrustning. Han har ett 11-fots spö som ska vara klassat för lina 3. Trots det fiskar han med en 16 gramsklump som fungerar bra. Jag har en 280 grainsklump till mitt klass 7-spö. Blir inte klok på hur man klassar flugspön numera. Mitt nya 12-fots är klassat 6-7 eller en 28 grams klump. Skulle jag köpa en lina för klass 6-7 skulle det vara i princip omöjligt att kasta med spöt. Det kanske är dags att skrota den gamla AFTM-klassningen av spön och linor och istället väga linorna, i alla fall så länge det handlar om klumpar eller WF-linor.

Min kamrat är säker på att fisken backat ut i havet på grund av att det var låg vattenföring i ån för några veckor sedan. Jag kan inte ån så bra för att kunna ha några idéer om det tröga fisket. Trögt och trögt förresten. Jag fick två öringar på premiären och tappade en i måndags. Utifrån mina erfarenheter av havsöring kan jag inte se det som trögt. Tydligen så är det lite andra perspektiv än vad jag är van vid här i Harmångersån.

Jonas och Andreas tittar förbi. De är på väg upp till Ljungan för att titta på de restaureringsarbeten som pågår där. Vi pratar en stund om de åtgärder man gjort här i ån och det som vi vill göra i våra vatten hemma. Harmångersåns eldsjälar är förebilder som visar vad man kan göra i ett vattendrag. De har också fått kommunen att förstå att det är bättre att ta bort det trasiga kraftverket i Strömsbruk istället för att laga det. Dammen kan ersättas av en tröskel som håller åns vatten på rätt nivå. Får havsöringen mer å att vandra och fortplanta sig i Skulle det ge otroliga möjligheter att skapa ett sportfiske som ger många och långväga besökare till Strömsbruk och Nordanstigs kommun. Besökare som ger arbetstillfällen till kommunen.

Gunnar, en av åns eldsjälar bjuder på kaffe i den vagn som fiskevårdsföreningen har uppe vid bron. Det blir en del fiskeprat och samtalet glider självklart in på åns potential, men även den oro som en del känner på grund av de förändringar man vill göra. Känner igen oron från både Galvån och Kilån hemma. Undrar varför så många känner oro för förändringar? Särskilt när det gäller vatten och miljö. När argumenten börjar tryta använder man Kulturargumentet. De småskaliga kraftverken blir helt plötsligt viktiga kulturminnen att bevara. Överallt! Kanske finns det ett och annan miljö där det finns ett kraftverk som är värd att bevara som kulturminne. Fast då är det knappast kraftverket som är värt att bevara. När miljön runt kraftverket byggdes fanns det inte kraftverksturbiner och kraftverksdammar. Det var smedjor och kvarnar man byggde och när de byggdes fanns det krav på kungsådra i vattendraget så att framför allt ål och lax kunde ta sig förbi kvarnen eller smedjan. Det betyder att om man absolut vill bevara ett kulturminne kan man göra det och samtidigt återskapa vandringsvägar för fisken. De flesta så kallade kulturminnen byggdes ju innan dynamiten och grävmaskinen var uppfunna, vilket innebär att man inte hotar något kulturminne genom att flottledsåterställa vattendrag. Jag är så trött på dessa bakåtsträvare som sätter krokben för utvecklingen på landsbygden med sin rädsla för förändringar.

Efter kaffet fiskar jag mig ner mot mynningen av ån. Stämmer teorin att fisken lämnat ån kanske de finns i den sista strömmen innan havet. Det finns några intressanta platser att fiska av där nere. Vädret är halvklart, men det ser ut att kunna klarna upp och bli varmare. I så fall blir det nog en bra eftermiddag för en havsöringsfiskare. Jag fiskar med min ljust limegröna shrimpfluga, den som gav mig en fisk på premiären. Jag börjar med att fiska av strömmen vid ön för att sedan fiska mig neråt.  Där strömmen planar ut nyper det till. Fast fisk! Den känns tung men släpper efter några sekunder. Tusan! Jag kontrollerar tafs och fluga innan jag fiskar vidare. Förra veckan förlorade jag en fisk för att jag slarvat med att kontrollera tafsen. Jag fiskar vidare och en kort stund senare böjs spöt i ett kraftfullt öringhugg. Den här gången sitter fisken på en bra stund innan den lossnar. Två tappade på 10 minuter! Fasen också!  Har jag haft min chans för idag? Efter några väl valda ord vadar jag iland och går upp till min ryggsäck. Dags för fika. Jag kokar mitt kaffe på mitt lilla spritkök och äter en smörgås. Gunnar visade mig sin flugask och sina favoritflugor när han bjöd på kaffe i vagnen. Jag har en olivgrön shrimpfluga som färgmässigt liknar Gunnars favoritfluga. När jag fikat klart byter jag till den flugan och fiskar mig neråt.

En vägg av dimma kommer in från havet. Det var den eftermiddagen tänker jag. Stämmer teorin om att eftermiddagens solsken sätter fart på fisken är det bara att packa ihop. Dimman kyler av luften rejält när solen försvinner i dimbanken. Jag tänker att jag fiskar färdigt sträckan och ger mig av hemåt sedan. När jag kommer till platsen där jag tappade fisk den förra rundan hugger det för en tredje gång. Fisken verkar vara väl krokad. Efter en stund har jag en fin vild havsöring på 50 cm i håven. Tredje gången gillt! Jag tar en bild på fisken och packar sedan ihop och beger mig uppåt. En resultatlös runda ovanför bron blir det innan jag rapporterar in min fisk och beger mig hemåt. När jag svänger ut på E-4:an skiner solen för fullt. Hoppas jag hinner med någon sväng till till denna hälsingska havsöringspärla innan vattentempen stigit och fisken lämnat ån för säsongen.

Havsöringspremiär i Harmångersån

Finns den fulländade fiskedagen? Hoppas egentligen inte det. När fulländning uppnåtts finns inget nytt att upptäcka. Årets havsöringspremiär i Harmångersån är det närmaste fulländning jag varit med om på ett havsöringsfiske. Jag som inte ens tänkte åka! Ån är ganska liten och det blir lätt trångt, särskilt om det är lågt vattenstånd. Dessutom är det tidigt på året. Minusgrader och flugfiske är inte särskilt roligt. Väderprognosen såg lovande ut, jag lät mig övertalas. Jag gillar ju Harmångersån även om jag inte haft någon vidare fiskelycka de fåtal gånger jag besökt ån. Det som lockade var Tomas och Peter. Hinner inte fiska så mycket med dem numera. Arbete och andra  plikter gör att vi sällan är lediga tillsammans. Även ån i sig lockar. Eldsjälar håller på att förvandla ån till något riktigt stort. Massvis med timmar har lagts ner i att rensa lekbottnar, att lägga tillbaka sten i ån och att skapa rätt kombination av sten, lekbottnar, vattendjup och vattenhastighet för att återskapa öringbiotoper i ån. Min nyfikenhet lockade mig. Jag när ju en dröm om att min å, Galvån en dag ska få samma behandling.

Väckarklockans luftvärnssirén ljuder kl 03.15 på långfredagens morgon. Kliver upp med en gång. Den tiden på dygnet är det livsfarligt att snooza. Man kan snooza bort en hel fiskedag om man inte passar sig. Ute är stjärnklart, en titt på termometern visar att det är någon minus.



Allt är packat utom mackorna som ligger i kylen. Nytt för i år är mitt nya kompakta gasolkök för engångsflaskor. På så sätt kan jag koka kaffe på plats och slipper termoskaffe. Förutom att kokkaffe är godare blir kafferasten längre och fiskehetsen kan hållas i schack. Jag tvingar i mig frukost och kokar en kopp kaffe att ha i bilen. Kroppen protesterar, den vill inte ha frukost mitt i natten. Det struntar jag i. Utan frukost orkar jag mindre. När jag var yngre kunde jag hoppa över frukosten. Det har jag svårare för idag.

Hämtar Peter kvart över fyra och när vi lämnar Bollnäs anar vi morgonrodnad på himlen. Det tar dryga timmen att åka upp till Strömsbruk, vilket innebär att vi har god tid på oss att sätta ihop utrustningarna. Jag fiskar med mitt ombyggda 10-fots Blue Line och väljer att köra med en 280-grains skagitklump och en 12-fots intermediatespets. Väljer en Allys Shrimp. En fluga jag har stort förtroende för. Har fått både lax och havsöring på den. Kanske är det för lätt att fiska intermediatespets för de köldstela öringarna, men jag är här för att finfiska, inte för att till varje pris ha en öring på land. Tomas väljer att gå över till den södra stranden, Peters och min plan är att börja där Peter fick en 74 centimeters blanköring ifjol. Den platsen är upptagen och vi följer Tomas till den södra stranden uppströms bron. Tomas fiskar ån för första gången och när startskottet går får han kliva i i först. När han passerat storstenen vid bron kliver jag i något uppströms där Tomas klev i. Känner mig lite ringrostig. Jag är högerhänt och därför är det att fiska från fel håll från den södra stranden. Jag har dock lärt mig att kasta tvåhands från bägge stränderna. Det tar några kast innan muskelminnet och hjärnan kopplar i hop med varandra. Jag hinner inte ta många steg förrän det rycker till i spöt! Fast fisk på första rundan! Har aldrig hänt mig tidigare. Peter hjälper mig att landa en omblänkare i fin kondition. Fisken väger kanske ett kilo, Peter krokar av den utan att den lämnar vattnet. Sedan händer ingenting. Solen har ännu inte gått upp och spöringarna fryser.

Dags för kaffe. Sätter ihop mitt gasolkök. Kaffebönorna malde jag igår. Kaffet smakar ljuvligt. Aldrig mer termoskaffe när jag flugfiskar! Under kafferasten pratar vi fiskedrömmar och om sommarens fiske. Fisket fortsätter Solen letar sig upp ovanför trädtopparna och problemet med is i ringarna försvinner i takt med att solen värmer luften. Om det är solen och den klarblå himlen som gör öringarna tröga eller det faktum att premiären är ovanligt tidig i år är svårt att svara på. Långfredag är alltid premiärdag i Harmångersån och därför skiljer premiären flera veckor från år til år . Hela förmiddagen går utan att vi känner något. Hungern gör sig påmind, Peter har utlovat kolbullar. Fiskevårdsföreningen har en eld vid vagnen där fiskekortet säljs. Vi går dit och börjar förbereda måltiden. Passar på att prata lite med Harry, en av eldsjälarna som jobbar med ån. Han berättar att årens slit börjar ge resultat. I fjol räknade man efter öringleken 104 lekgropar i ån. Det gör att det numera är vadningsförbud där lekgroparna finns. Det är viktigt att skydda de ovärderliga öringungarna som ligger kvar i lekgruset så länge de lever på gulesäcken. Man kan inte annat än imponeras och inspireras av deras arbete och det engagemang Harry och de övriga av Harmångersåns eldsjälar utstrålar!

Peters kolbullar är populära, han bjuder och steker kolbullar  så länge smeten, fläsk och lingonsylt räcker. Så populära att han blir bjuden på en spansk korv, chistorra. Fick smaka en bit, korvorgasm! Finns chistorran att få tag på i Bollnäs. Han som bjuder på den goda korven bor i Bromma och har köpt den där. Fiskeljuget når oanade höjder under lunchpausen. Vi får reda på att vi skulle ha varit med förr, då Harmångersån kallades Lilla Mörrum och femkilosöringarna stod på kö. Man fiskade i och för sig med bläckfisk och diverse andra obskyra beten. Varje fisk klubbades ihjäl och några år senare var fisket mycket sämre. Det var verkligen inte bättre förr tänker jag. Catch & Release är för det mesta bra. Särskilt i små känsliga vattendrag som Harmångersån. Har däremot svårt för catch & releasefanatiker som kritiserar de av sina fiskebröder och systrar som tar hem en och annan fisk i vatten där regelverket tillåter det. När kraftverken och vandringshindren är borta kanske man åter kan tillåta ett visst uttag av havsöring från ån, så länge dammarna finns får vi finna oss i catch & release. Så enkelt är det. Gillar man man att äta havsöring kan man åka till Ljusne eller någon annan betongälv.

Efter maten fiskar vi vidare. Tomas går nedströms, Peter och jag testar norra stranden ovan bron. Ingen fisk vill bita och även vi går neråt. Solen gassar och fisken lyser med sin frånvaro. Två kolbullar ger paltkoma och jag lägger mig i en slänt och slumrar till. Jag vaknar när en fiskare närmar sig. Han stannar till för en pratstund. Även han har ett trögt fiske. Jag stöter ihop med Peter och vi fortsätter nedströms, vadar ut till en liten ö. Det är den sista ordentliga strömsträckan innan ån förenar sig med havet. Innan vi börjar fiska kokar jag kaffe. Peter gör några kast innan kaffet är klart. Solen har gått i moln och vi bestämmer oss för att göra ett sista försök innan vi ger oss av hemåt. Peter går en bit uppströms.  Jag har bytt ut min Allys Shrimp mot en neongrön shrimpfluga. Flugan är komponerad av mig och har ännu inget namn. Jag gillar shrimpflugor eftersom jag menar att simmar fint. Grön ska enligt Gurkan vara en bra färg för Harmångersån och jag har bundit upp två neongröna shrimpflugor. Mitt på fiskesträckan ligger en stor sten och bredvid den några mindre stenar. En bra ståndplats för öring. Mina kast fungerar sämre nu än i morse, jag börjar bli trött. Tur att det inte krävs varken långa eller svåra kast för att nå det heta området. Det gungar till i spöt. Fast fisk! Den känns större än fisken jag fick i morse. Fisken tar några meter lina och jag håller emot vad jag kan. Plötsligt rätar spöt upp sig. Fisken har släppt. Känner igen känslan. Den satt väl för dåligt. Kanske bet den bara i stjärten på min shrimpfluga. Jag lägger ut flugan på nytt. Något är fel, linan släpper för lätt från vattnet. Öringen tog flugan. Skit! Den var alltså ordentligt krokad....När jag kontrollerar tafsen är den helt söndertrasad. Det troliga är att öringen ställt sig bakom en sten. Tafsen skavdes helt enkelt av.

Jag knyter på en likadan fluga och börjar lägga ut lina. När jag nått min tänkta kastlängd gungar det till igen. Fast fisk! Helt osannolikt att få två hugg inom fem minuter. Har aldrig hänt mig tidigare. Fisken känns tung. Det gör alltid öring direkt efter hugget så det är lätt att tro att fisken är stor, efter en stund följer den snällt med in mot land. en liten fisk med andra ord. Det gör inget. En stor fisk är en bonus. Min utrustning är anpassad till mindre fisk. Fisken väger kanske ett kilo. Den är i lika fin kondition som den jag fick i morse. Jag fiskar färdigt poolen, avslutar mitt fiske. På väg in från ön in mot land fastnar jag i en liten stubbe och river upp ett hål i vadarna. Det gör inget, hålet är stort och är därför lätt att finna och därmed också lätt att laga.

En i det närmaste fulländad dag närmar sig sitt slut.Tomas har även han fått en eftermiddagsöring och tappat två st. På väg till bilen ser vi en fiskare drilla en större öring i fin kondition. Dagen kunde knappast ha slutat bättre.

Flugfiskedrömmar

Planerar årets säsong för fullt. Orkla, Gloppen, Ljungan och Harmångersån är givet. Den egentliga premiären sker på Lilla Malma. Ett socialt rekreationsfiske utanför Malmköping. En trevlig helg med fiskeljug i goda vänners lag. Ska bli kul att testa högkvalitativt regnbågsfiske.

Drömmar är viktiga, det är de som gör livet värt att leva. Idrottare pratar gärna om inre bilder när de formulerar sina mål. Jag kallar dem drömmar. Har ägnat en del av vintern åt att studera kartor efter små bortglömda åar i Hälsingeskogarna. Drömmer om att finna en bortglömd å med vilda svårfångade bärnstensöringar. Jag är övertygad om att de finns därute någonstans. Mina kartstudier har kombinerats med fiskevårdsområdens beskrivningar över fiskevatten samt kommunernas fiskevårdsplaner. Jag söker de vatten som det aldrig skrivs om på sociala medier. Bortglömda eller hemliga vatten. Om jag finner öring i dessa vatten och skriver om dem kommer jag inte att avslöja var jag varit.

Jag drömmer om kläckande sländor, lavskrikor, pärlugglor och taltrastar som sjunger i den ljusa hälsingenatten. Övernattningar i det fria under en tarp, sotpanna och kokkaffe. Kolbullar. Royal Coachman Fan Wing, March Brown, Coch Y Bondhu, Black Gnat. Stilla öringvak i näckroskantade höljor. Har drömt den drömmen i många år. Det har aldrig blivit av, laxfisket har tagit det mesta av tiden och energin. Jag har också varit vilse på min fiskestig. Nu är jag på rätt väg, sakta knotande på en smal, stenig och krokig stig. Hetsen efter stora fiskar har också stört min vandring, nu jagar jag helhetsupplevelser. Då behöver inte fisken vara stor. Det jag saknar är en fiskevänner med samma livsfilosofi, samma nyfikna tålamod och samma längtan bort från den breda

Det finns många blå streck på hälsingekartan. De flesta vatten är tyvärr förstörda av dammar och flottning. Gäddan har tagit över efter öringen. Tankarna flyger iväg bakom dystra moln. Undrar om det räcker med att återställa vattendragen? Kommer öringen tillbaka då eller måste vi hjälpa den på vägen? Går det över huvudtaget att återställa den naturliga balansen mellan gädda och öring?

Jag misstänker att det blir ganska lite fiske och desto mer sökande innan jag finner min drömå. Det gör inget. Sökandet är en del av äventyret, en del av drömmen.