Tillbaka till Viforsen

Laxfiske sliter. Både kropp och själ behöver återhämta sig efter en laxfiskevecka. Laxflugfiske kräver så mycket mer av dig jämfört med annat flugfiske, därför är en tids återhämtning nödvändig. Att kliva in och ut ur laxfiskebubblan är jobbigt. Jag kan inte förklara varför det är så, bara att acceptera faktum. Ett par veckor efter laxveckan börjar fiskesuget kännas rejält. Har visserligen haft en del att göra hemma, men det finns alltid tid för ett par timmars fiske.

Suget har helt enkelt inte funnits där. Det var inte förrän ett par goda vänner for till Ljungan med husvagn för ett par dagars harrfiske det började pirra till i flugfiskesjälen.

Harrfiske är på många sätt enklare för kropp och själ jämfört med laxfiske. Älven talar till dig på ett annat sätt. Insekter i luften och på vattenytan är tecken på att det är läge att fiska. När harren börjar vaka vet jag var i älven jag ska fiska. Det blir ett mer avslappnat fiske. Laxfiske är mer hårt arbete där du inte vet när hugget kommer. Flugvalet är viktigare vid harrfiske. Storlek och färg på flugan är viktig. Harren kan vara oerhört kräsen. Klassiska våt och torrflugor är med vissa undantag de flugor jag fiskar med. Undantagen är moderna klassiker som klinkhammervarianter, hjorthorspuppan och något till mönster. Det jag lärt mig under vintern och under vårens och försommarens fiske är att fiska med grövre tafsspetsar. 0.18 är sällan fel. Mindre trassel och bättre kast.

Viforsen i lågvatten och extremt panorerad

Jag hade nästan glömt hur viktig Ljungan och Viforsen är för mig. Att sitta högst upp på ön i Viforsen och se de försiktiga harrvaken bryta vattenytan är meditativt. När kvällen övergår i natt ser det ut som duggregn på vattenytan trots molnfri himmel. Det är kläckande nattsländor. Ett par dagar i ensamhet behövs innan jag är nere i varv. Har ett behov av att då och då vara ensam vid ett fiskevatten eller på en skogsvandring. Ensamhet fungerar liksom helande på mig, i alla fall om ensamheten är självvald.

Harr 49 cm fångad på en hjorthårspuppa i storlek 14

Fisket går i perioder. Det kan vara nästan heldött i flera timmar mellan huggperioderna. När solen skiner ser man harrarna stå och sova bakom stenar eller i gropar. En mäktig syn. Då är det nästan helt omöjligt att fånga någon. När sedan huggperioderna inträffar har jag haft bäst fiske i ganska hård ström i knädjupt vatten.


Korta kast där man ser fiskarna stiga till flugan är riktigt häftigt. Fina harrar mellan 35 och 45 cm, ibland ännu större. Man behöver flugor med bra flytförmåga och som syns bra i den snabba och krabba strömmen om man vill fiska torrt. Trots att fisken vakar behöver det inte betyda att man ska fiska torrfluga. En dag fiskade jag varannan gång med Klinkhammer och Hjorthårspuppan och varannan gång med March Brown och en Hedefluga som liknar Red tag. Fick ungefär lika många fiskar. Skillnaden var att jag fick större fisk på våtflugorna.

Mina splitcanespön fiskar bra. Hans Lidmanspöt är på grund av sin längd (9.4 fot) tungt att fiska med under längre fiskepass. Vid harrfiske är mina fiskepass ganska korta och därför fungerar det ändå bra. Den tunga långsamma aktionen i spöt passar mig. 7.6 fots Mentorn är som en dröm att kasta med. Silkeslinan håller sig flytande hela dagen om jag fettar in den innan jag börjar fiska. Jag gillar naturmaterial och har därför funnit den perfekta utrustningen för mig.





En kväll bevittnade jag troligtvis tillkomsten av ännu en flugfiskare. Innan han gick ut i älven berättade han att han fiskat mycket havsöring med spinn, men var nyfiken på flugfisket eftersom det ser så mysigt ut. Glädjen i hela hans kroppsspråk när han fick sin första harr gick inte att ta miste på. Ännu en förlorad själ tänkte jag.

Fem dagar behövdes innan fiskelusten lagt sig såpass att jag kan åka hem. Nya erfarenheter att bearbeta, nya ideér till flugor att binda. Kropp och själ är i balans.

Viforsen är ett av mina andningshål. Ett livsviktigt sådant.

Trägen vinner! Om laxveckan i Orkla

Laxflugfiske är tekniskt egentligen ganska enkelt. Oftast vet du var laxen står och har du en hyfsad kastteknik finns chansen att fånga en lax. Det kan vara nästa kast eller nästa år. Däri ligger det svåra, ingen vet när och varför laxen tar flugan.

Barnboksförfattaren och fiskeskribenten Mikael Engström är nog den som lärt mig det viktigaste inom laxfisket, nämligen det som handlar om slitet, om hopplösheten, om att hantera besvikelsen över att laxen aldrig hugger. Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får en lax är den sanning jag levt med under mina år som laxfiskare. Jag trodde jag visste vad jag gav mig in på när jag började fiska lax efter att ha läst i stort sätt allt Engström skrivit om laxfiske. Trots att jag var var mentalt väl förberedd redan 2004 så inser jag idag att jag hade fel. Hur kan man förbereda sig tillräckligt på något som inte går att förklara? Varför utsätter man kropp och framför allt själen för den prövning som laxfiske innebär? Laxfiske handlar inte om kampen mellan dig och laxen, det handlar om en inre kamp mot dig själv och de egna demonerna. En slags inre frihetskamp där friheten spränger dina inre gränser och tar dig vidare på livets resa. Tror att det är därför laxfisket lockar mig. Laxfiskeveckan i Orkla känns viktigare för varje år trots att jag varje vinter känt tvivel inför laxfisket, tvivel som växer sig starkare för varje år. Varför gör jag det här? Det suger kraft från mitt andra flugfiske, det efter harr, öring och havsöring, från det viktiga vardagsfisket.

Vi är sex personer som fiskar tillsammans på tre sträckor i Orkla. Øya, Vikabukta och Mælhåggån. Vi fiskar två och två i sextimmarspass innan vi byter sträcka. Jag fiskar med Gurkan. Han hade inte löst den norska fiskeavgiften via nätet som vi övriga hade gjort. Han anser att det är enklare att göra det på postkontoret i Brekken det första samhället innanför den norska gränsen. Det tog en timme. På nätet tar det fyra minuter...

Efter tvätt av utrustningen är vi på plats i huset vi bor i under veckan. Bonden vi hyr av berättar att fisket varit bra och förväntningarna är på topp. Arbetsveckan vid älven börjar. Jag fiskar med lätt utrustning, ett enhandsspö med ett switchhandtag ombyggt av Pär Palm, ett 12.6 fots LTS Explosive light # 6-7 med flyt/Intermediateklump samt ett gammalt 12.4 fots Yellow Line i klass 8-9.



Orkla mellan Bjørset och Sworkmo är en liten älv, man behöver normalt varken fiska med tunga linor eller kasta särskilt långt. Genom att fiska lätt kastar jag bättre och fiskar därför också bättre. Min laxfiskefilosofi har två huvudregler, flugan i vattnet och sträckt tafs. Med sträckt tafs fiskar flugan direkt när den landat. Resten handlar om tålamod, en kamp mot dig själv och dina demoner. Demonerna lockar med öl, whisky, stugvärmen, tv och avancerat laxfiskeljug med kompisarna.

Två svenska rullar. En från före 65, en från efter 85. Bägge funkar.

Øya. Vår vackraste pool

Lördag kväll.
Att kliva i älven för första gången på ett år är en befriande känsla. Samtidigt vet jag vad som väntar. Hopp och hopplöshet i en inre resa. Gurkan tappar en fisk vid den heta platsen på Øya.

Söndag.
Gurkan har tappat en på samma plats som igår. Jag tacklar upp mitt Yellow Line med sjunk 1-2 spets på Bill Drurylinan innan vi åker till Vikabukta. Flugan blir en Black & Silver där silverkroppen ersatts med peacock. Det finns två trappor ner till Vikabukta. En gammal och den nyare som går direkt till vindskyddet. Fisken kan stå väldigt nära land, jag smyger ner på den gamla trappan och fiskar av gropen framför vindskyddet medan Gurkan väntar i slänten. Tre fiskar visar sig och en av dessa biter omgående min fluga.

Det var enkelt i år tänker jag när jag vadar i land och börjar drilla laxen på allvar. Den rör sig i hela poolen utom ner mot suget, det farliga suget som är början på en två hundra meter lång fors. Jag har ränt forsen en gång med en felkrokad lax och vill helst inte göra om resan. Enda gången jag felkrokat lax. Har du måttband frågar Gurkan. Laxen ska vara på land först svarar jag. Då släpper den, helt utan anledning. Det känns tomt, mycket tomt. Man får inte många chanser under en vecka, det här var kanske min chans den här veckan. Fiskar fram till midnatt, lägger oss för att köra ett tidigt morgonpass med början på Øya.

Måndag.
Kliver upp halvfem. Øya. Gurkan får en lax på den första rundan, ca 80 cm. Helt odramatiskt, bara att veva hem den. Laxfiske är så enkelt ibland. Vi firar laxen med en liten whisky. Det är en del av vår laxfisketradition. Varje lax firas med en hutt, typ 2 cl. Har nog aldrig tagit en whisky kl fem på morgonen tidigare. Den smakar fantastiskt gott. Gurkan skiner som bara en laxfiskare med lax på land kan göra.



Kl 10.00 byter vi pool till Vikabukta. Fiskar den med mitt 12.4 Yellow Line, Bill Drurylina och sjunk 1-2 spets. Spöt fiskar underbart. Den djupa lite långsamma aktionen tilltalar mig, spöt liksom kastar av sig själv bara jag sätter stoppen rätt. Efter ett par rundor byter jag till en sjunk 10 spets. När jag kommit halvvägs på rundan och lyfter för att göra ett nytt kast går spöt av en cm under holken på handtagsdelen. Tog inte i särskilt mycket och överansträngde därför inte spöt. Det är andra 12.4 Yellow Line jag knäcker på samma ställe i samma pool, dessutom. Förra gången var det mitt fel, jag överbelastade spöt vid ett bottennapp. Den här gången är det oförklarligt. Måste vara fabrikationsfel. Jävlar!!!

Den heta, men farliga nacken på Vikabukta.
Sticker laxen väntar en 200 meters tuff resa till Mælhåggån. 

Byter spets från flyt till sjunktre på mitt niofots Sage enhands. Funkar sådär att fiska Vikabukta med det spöt. Innan kurvan i den hårda strömmen är spöt lite för kort. Svårt att lyfta linan i den starka, turbulenta strömmen. Efter kurvan är det lättare.







Tisdag.
Brukar vara veckans svåraste dag. Det är då laxkoman slår till. Man har fiskat dygnet runt sedan i lördags utan att ha fått en fisk på land. Entusiasmen byts mod leda och hopplöshet. Jag inbillar mig att jag har erfarenhet nog att hålla laxkoman i schack, fast jag vet att det inte är sant. Fiskade jag ensam blev jag nog kvar i stugan. Gurkan som fått fisk håller mig uppe. Det har regnat in i Gurkans bil. Växelspaksdamasken är full i vatten. Ett dåligt vindrutebyte är orsaken. Ett märkligt fel vi aldrig varit med om tidigare.

Vi börjar vårt fiske i Vikabukta, den pool jag genom åren lyckats bäst i. Längst ner på nacken smäller det på. En lax tar flugan, drar ut tre meter lina för att sedan kliva av. Andra tappade laxen på tre dagar. Jag brukar inte tappa lax. Vi fiskar på. När det börjar bli dags för att tända en brasa och grilla korv smäller det på en för Gurkan. Den simmar snabbt ner mot nacken och Gurkan låser rullen i hopp om att få stopp på fisken.


Den fortsätter att gå och Gurkan är på väg att följa efter när jag skriker åt honom att hålla i. Fisken har vänt och det är tyngden av fluglinan som drar nerströms. Laxen gör ett hopp och drar uppströms innan den lossnar. Det var en mycket dramatisk och intensiv fight. Gurkan är helt skakis.

Vi fortsätter vårt fiske i Mælhåggån, en pool som detta år helt verkat hamna i bakvattnet. Jag har haft bra fiske där de senaste åren, men då på lite högre vatten. Inget händer och efter sex timmar drar vi vidare till det vackra Øya. Det visar sig som vanligt fisk där och vi reagerar på att fisken verkar stå grunt. Och nära land. Har vi kastat för långt tidigare och därmed fiskat över fisken med linan pekande rakt nedströms? Vi byter taktik, fiskar tvärare, sätter fart på flugan med nedströms mendningar. Gurkan byter fluga till Den vanliga. Det är rätt ljus för den menar han. Taktiken lyckas och han krokar en fisk. En vild fisk som gör allt den kan för att slå sig fri. Den är i samma längd som hans förra men betydligt fetare. Det händer inget mer på Øya trots att det visar sig fisk hela tiden. Var det taktiken som gav fisk eller var det bara tillfälligheter? Vi får för få laxar på en säsong för att kunna dra någon slutsats. Jag är övertygad om att det handlar om tillfälligheter. Flugan i vattnet och sträckt tafs är det viktiga. Att mecka med flugbyten och sjunkspetsar handlar mer om att hålla laxkoman borta och inge hopp.

Kaffe och plock i flugasken

Den vanliga. Rätt fluga?

 Tillbaka till Vikabukta. Laxkoman bubblar inom mig. Med förenade krafter håller vi den stången. Jag fiskar varannan runda med 12.6 LTS:n och Intermediateklump och varannan runda 9 fots Sagen med en 400 grains skagitklump och en 15 fots sjunktrespets. kasten funkar bättre och bättre. En och annan fisk visar sig, även här nära land. Minimal vadning och variation i kasten är taktiken. Det smäller på och mitt Sagespö får jobba hårt. laxen stökar på i poolen och gör ett par hopp. Hoppet om lax på land tänds. Tredje gången gillt! Då raknar spöt...Jag känner absolut ingenting, det är helt tomt inombords. Tre tappade fiskar på tre dagar, det händer bara inte. Har jag tappat förmågan att kroka lax? Försvann den med årets lyckade havsöringsfiske i Harmångersån? Jag är på väg att begå det största misstag man kan göra vid laxfiske, nämligen att börja grubbla. Förnuftet i mig vet att det är bara tillfälligheter att fisken lossnar, ändå gror grubblet. Strömmen är stark och kroken kan lika gärna fastna långt fram i munnen där den fäster dåligt Som i mungipan där den sitter benhårt. Använd slinga tipsar experterna. Vadå slinga? Mina laxar bara suger fast och när jag väl känner hugget har laxen oftast redan börjat sin första rusning. Oftast sitter den. Slinga? Den slinga jag har beror på att jag vill säkra att tafsen är sträckt. Gurkans entusiasm och kaffe håller mig kvar på banan.

Kaffe. Rätt bränsle för laxfiskaren.
Håller till skillnad från alkohol laxkoman stången

Onsdag
Lite fisk i älven och inte ett liv på hela dan. Förutom Gurkan då som får en fin lax i Vikabukta.
Det verkar vara hans år även i år. Gurkan har utvecklats otroligt mycket som laxfiskare under de år vi fiskat tillsammans. Han har blivit en riktigt duktig laxfiskare och jag lär mig väldigt mycket av honom. Tror att det beror på att vi fiskar på ett likadant sätt. Vi går våra repor, fiskar på. Inom mig har tvivlet naglat sig fast.






Jag längtar hem, hem till Hälsinglands öringar och Ljungans harrar, till ön i Viforsen. Resten av veckan handlar om att härda ut. Jag har haft mina chanser och bränt dom, bara att acceptera fakta och komma igen nästa år.

Gurkan fiskar Öya

Torsdag.
Väckarklockan ringer kl fyra på morgonen. Vi har morgonfisket på Öya. Det gör ont i kroppen att bara öppna ögonen. Jag mår illa och har helt tappat lusten för laxfiske. Tvivlar på min förmåga, vill ligga kvar i sängen till lördag morgon, åka hem och sälja laxprylarna. Kliver ändå upp, äter min frukost. Det blåser en del, men inte värre än att det går att fiska. Jag plockar med flugor, varierar storlekar trots att jag är övertygad om att det inte spelar någon roll. Högre upp i älven, på Wella har man fiskat bra på riktigt små flugor. De laxar som vi 6 personer har fångat, fem stycken hittills har tagits på betydligt större flugor. Spelar storleken någon roll? Kanske i varmare vatten senare på säsongen, men inte nu. Morgonen är händelselös, efter Øya fiskar vi Vikabukta.

Kvart i fyra på eftermiddagen, inför sista rundan byter jag till en 15 fots sjunkåttaspets på mitt enhands. Skagitklumpen bör orka att lyfta en sådan tung spets. Byter också till en Thunder & Lightning, en fluga jag aldrig fått lax på. Efter några kast har jag kastat in mig och kasten funkar bra. En lax hoppar strax ovanför guppet. Gurkan pekar. Den når jag aldrig svarar jag honom och lägger ut mitt kast. Det behövs inte heller replikerar jag. Flugan hinner knappt landa förrän det stramar till. Jag kliver iland och börjar drilla fisken. Jag drillar alltid hårt och bestämt, trots det är det laxen som har kommandot. Jag klarar av att parera rusningarna sådär, den håller sig borta från suget och den farliga nacken. Den visar sig inte trots att den hela tiden simmar runt i poolen. Så fort den stannar ökar jag pressen för att sätta fart på den. Samtidigt är mitt inre i upplösningstillstånd, hopp och tvivel slåss för fullt. Det här är mitt livs viktigaste lax. Min framtid som laxfiskare står på spel. Tappar jag den här fisken slutar jag med laxfiske, jag klarar inte mer. Laxen kommer in mot land för första gången. Den är stor! När den känner botten skrapa mot sin mage rusar den. Tur att poolen är liten, rusningen begränsas därför till kanske tjugo meter. Backingen är aldrig ute. Jag fortsätter hålla en stenhård press. Enhandsspöt känns definitivt inte vekt, tvärtom så upplever jag att jag har bra kontroll. Det går minst lika bra att drilla fisk på ett kortare spö, i alla fall i de pooler jag fiskar. Man fiskar ju tarpoon med enhandsspö. Äntligen är fisken trött. Gurkan försöker håva den men misslyckas att få in den i håven. Han släpper håven och tar ett bestämt grepp om stjärtspolen. Håva den skriker jag panikslagen. Det går inte svarar han, det är för grunt och laxen är för stor. Jag släpper spöt, greppar håven och tillsammans får vi in laxen i håven. 100 cm och ca 9,8 kg. Nytt enhandsrekord!

Känslan när laxen simmar tillbaka är omöjlig att beskriva i ord. Glädje, lättnad, befrielse, en salig tomhet. Känner mig oövervinnerlig. Jag har besegrat laxkoman, mina demoner och jag är tillbaka på banan som laxfiskare och som människa. Jag har för stunden besegrat livet. Att i de mörkaste stunderna när man tappat tron på sin förmåga ändå vara kvar på banan och göra det man ska är en lärdom från laxfisket jag tar med mig till vardagen.





Jag går upp till bilen lite före Gurkan. Då kommer tårarna. De förlösande befriande tårarna.


På fredag kväll får jag äntligen en lax på Øya, den himmelskt vackra poolen. Även den på enhands. Trägen vinner!

Stillavattenpremiär

Dags för årets premiär i stilla vatten. Abbortjärn. Det sägs att man bara sätter ut en och tvåsomrig öring i sjön, fisken blir då så att säga semivild och håller därför mycket fin kvalitet. Peter har hört rykten om fina öringar på sävsländenymfer i storlek 16-18. Jag hoppas på rocken. Jag hämtar Peter vid tolvtiden för vidare färd till finnskogen. Även dotterns jämthundstik är med. Dottern och hustrun är på Solvalla och elitloppshelgen. Sjön har lite märkliga regler. Före första juni och efter 31 augusti får medlemmar i fiskevårdsföreningen fiska med valfria sportfiskeredskap. Övrig tid gäller flugfiske. För oss andra gäller flugfiske under hela perioden sjön är öppen.

Vädret är lovande, det kanske spricker upp och det lovas svaga vindar. Jag har två utrustningar med. Mitt Hans Lidmanspö i splitcane som är byggt av Ulf Löfdal och ett niofots femdelat jag har byggt själv. Min förhoppning är att jag kan få en öring på Lidmanspöt även om det kanske inte är den optimala utrustningen för stilla vatten. Jag fiskar hellre med det spöt trots att det är tyngre och betydligt långsammare än mitt kolfiberspö. Det är något i spöts aktion som talar till mitt inre.

Efter 45 minuters bilfärd genom ett försommargrönt Hälsingland är vi framme. Vattnet i sjön är högt efter de senaste dagarnas skyfallsliknande regn. Det är mulet och varmt i luften, förhoppningarna på rocken är stora. Innan vi satt ihop våra utrustningar ser vi det första vaket. Nerverna kommer i dallring. Vakande fisk är något speciellt! Vad tar de? Sländor eller nymfer? Knyter på en Royal Wulff i storlek 10. Det är ett fåtal sländor på vattenytan så jag tror inte att fisken är kräsen. Spöt kastar bra och jag når dit jag vill med mina kast. Det finns därför ingen anledning att fiska med kolfiberspöt. Vaken fortsätter och våra torrflugor ratas. Peter byter till en nymf och strax därefter krokar han en fisk, en öring runt kilot. Jag byter till en March Brown våtfluga i st 10. Den fungerar som en imitation av en kläckande slända om den fiskas  strax under ytan. Flugan ligger i ytfilmen och därför tror jag att den inte funkar, måste ta in den och blöta den innan den kan fiska som jag vill.

Slurp! En fisk slukar flugan, jag är för snabb i mothugget och missar den. Det kanske funkar med att fiska den torrt trots allt? Under tiden krokar Peter sin andra öring på nymf. Den är något större än den första öringen och lite mer gul i färgen. Dags för kaffe och funderingar. De tar alltså nymfer trots att det kläcker en och annan slända i olika storlekar. Även rocken kläcker även om det är glest.



Efter fikat traskar Peter iväg till en vik där det inte blåser lika mycket. Vinden har ökat något. Jag stannar kvar, byter till en Partridge & Orange i storlek 10. Rätt fiskad imiterar den en kläckande nymf. Det står inte på förrän en öring hugger. Lidmanspöt får jobba bra och Doublén knarrar fint när öringen rusar. Den drar ut nästan hela fluglinan innan jag får stopp på den. En vacker bärnstensfärgad öring på ca 45 cm ligger efter en stund i håven. Mer än nöjd gör jag några kast till. Det plaskar inne i viken, Peter har krokat sin tredje öring. Det surrar till i telefonen, ett SMS från Peter. Kom hit!! är det korta meddelandet. Jag packar ihop, tar hunden med mig och traskar över till viken.

Det går en öring på minst 1,5 kg och vakar efter kanten berättar Peter. Jag testar att kasta efter den, men det bara trasslar. Det är trångt och svårt med bakkastet. Flugan fastnar i buskarna. Det är därför jag hellre fiskar i strömmande vatten, då kan man rollkasta utbrister jag irriterat. Peter småskrattar och föreslår matpaus med korvgrillning. En god idé. Under tiden elden brinner ser vi den stora öringen vaka. Den går bitvis nära land så den borde gå att lura. Efter korv och kaffe fortsätter vi fisket. Min Partridge & Orange fastnar i en buske och försvinner. Jag beslutar mig för att testa March Brown med avklippt vinge. Den borde imitera en nymf som ligger i eller strax under ytfilmen. Jag ser att en fisk är på väg in mot mig. Den har vakat två gånger längre ut och en tredje gång lite närmare. jag kastar ut flugan och den hinner inte mer än landa förrän den försvinner i en liten virvel. Jag lyfter spöt.


Fast fisk! Den rusar direkt runt tio meter och känns omöjlig att stoppa. Paniken är nära, det här kan vara en rekordöring, kanske den stora Peter sett vaka.

Efter en stund får jag in så pass mycket lina att jag börjar känna mig trygg. 0,18 tafsen ska nog hålla bara den är bra krokad. Nu ser jag den! En enorm fisk bryter vattenytan innan den rusar några meter. Peter kommer till undsättning och gör sig beredd att håva fisken. Den simmar när land och är nära att trassla in sig i en enbuske till höger om mig.


Tack och lov vänder den innan den trasslat in sig. När den äntligen ligger i håven är lättnaden enorm. Nytt rekord på torrflugefångad öring. 50 cm i ypperlig kondition! Fångad med splitcanespö, en nedklippt March Brown. En dröm har gått i uppfyllelse.

Tålamod är flugfiskarens bästa vän. En söndagseftermiddag vid Svartån

Flugfiskaren har en hel del att lära av naturfotografen. Jag tänker då på sättet en naturfotograf jobbar. Genom att läsa in sig på den art man vill fotografera, finna rätt plats att bygga ett gömsle, att i god tid ta sig till gömslet och sedan vänta. Oftast är väntan lång innan den efterlängtade bilden kan tas. Flugfiskaren vinner en hel del genom att tänka på samma sätt. Genom att lära sig vattnet, finna de heta platserna och sedan vänta. Vänta på rätt tillfälle att lägga ut flugan. Ibland har man tur och fisken visar sig ganska omgående, oftast tar det betydligt längre tid. Tipset att lära av naturfotografen läste jag i en gammal artikel av Mikael Engström.

Man lär sig mycket av att vänta. Hur vattnet rinner genom strömmen vid olika vattenstånd. Hur ån låter beroende på väder och vattennivå. De där små men viktiga nyanserna som gör att man lättare uppmärksammar tecken på aktivitet från fisken. Genom att studera hur sländor och insekter uppträder kan man lära sig en del om var man bäst placerar flugan. Genom att studera fågellivet efter ån kan man upptäcka sländkläckningar långt innan fisken börjar vaka. Har man kameran med kan man få fina bilder. Man kan också lära sig hantera sin kamera. Testa kamerans olika inställningar. Väntan och tålamod är flugfiskarens bästa vänner. Hans Lidmans noveller om Svartån handlar mycket om väntan.

I dagens stressade samhälle har vi inte alltid tid att vänta, att koppla av. Effektivitet och hög produktivitet är sådant som belönas. Internet ombord på tåget gör att du kan arbeta när du reser istället för att läsa en bok. Bokläsningen kanske är viktigare för dig och ditt arbete, men du ser det inte eftersom du förväntas vara högpresterande hela tiden. Tid för samtal och reflektion hinns inte med och du går in i väggen.

Jag lär mig något nytt varje gång jag är vid ett fiskevatten. Jag lär mig framför allt väntan och tålamod. I helgen var jag till Hans Lidmans Svartån med förhoppning om att få uppleva årets första kläckning av dagsländor. Vill också fiska med replikan av Hans Lidmans flugspö som Ulf Löfdal byggt åt mig. Vägen sista biten till ån är ännu avstängd så jag parkerar vid fiskekortautomaten. Sätter ihop min utrustning och påbörjar vandringen till Svartåfallet. Planen är att påbörja fisket där och fiska mig tillbaka till bilen. Sista biten går efter en gammal kärrväg. Det är en speciell känsla att vandra efter en sådan väg.

Vid fallet kokar jag en panna kaffe. Har köpt en liten gasolbrännare vilket gör att jag kan koka mitt kaffe var jag vill. Kokkaffet är betydligt godare än termoskaffe och kokningen gör att jag går ner i varv. Det går liksom inte att stressa fram kokkaffe, samtidigt som det inte passar att göra upp eld överallt. Det måste koka upp och sedan måste sumpen sjunka till botten på pannan innan kaffet kan avnjutas. Kokkaffe är ett bra sätt att gå ner i varv och lära sig att vänta.

När jag druckit kaffe börjar mitt fiske. Ser inga sländor och blindfiskar mig därför nedströms. Ån är mycket spännande att fiska i. Jämfört med mitt hemmavatten i exil, Galvån har Svartån en mer varierad profil med djupare strömmar och djupare sel och höljor. Det är helt enkelt mer sten i ån. Öringen borde därför ha bättre förutsättningar än Galvåns öringar som får kämpa i mer kanalliknande strömmar och av sand och sediment uppgrundade höljor och sel. Blindfisket är tråkigt och nappen uteblir. Man måste kunna sitt vatten om man ska hitta fisk vid blindfiske och jag kan ån för dåligt. I slutet av Svartströmmen sätter jag mig att vila. När jag suttit en stund ser jag något i ögonvrån. Ett vak? Ser inga svallvågor, men något rörde sig vid en sten en halvmeter från stranden tre spölängder nedströms där jag sitter. Jag sätter mig att vänta. Efter ca tio minuter blir det som en uppbuktning i vattenytan utanför stenen. En fisk. Undrar vad den äter? Det är ingen aktivitet på ytan. Jag fiskar med en Tippet & Silver som ändfluga och en March Brown som upphängare, slända eller fiskyngel? När fisken visat sig för tredje gången lägger jag ut flugkastet. Det stramar till och jag gör mothugg lite för snabbt. Har jag skrämt fisken? Jag väntar en stund innan jag gör ett nytt kast. En virvel där flugorna befinner sig visar att fisken inte blivit skrämd av mitt misslyckade mothugg. Den fastnar inte heller nu och jag gör om kastet. Där sitter den! Efter lite stök ligger den i håven. Svartåns öringar är starka. Trots att den endast är drygt 30 cm lång ger den mig en god fight. Tippet & Silver har levererat. Åt öringen små elritsor eller var det flugans rörelse som gjorde att den högg? Svar jag aldrig får eftersom all fisk måste återutsättas.

Jag blir sittande en stund. Huvudet är fullt av tankar. Vad åt fisken egentligen? Åt den över huvud taget? Min viktigaste fundering kretsar runt att jag såg fisken röra sig under vattenytan. Hade jag fiskat på hade jag missat den här öringen. Ståndplatsen var knappt en halvmeter från land och jag hade troligtvis aldrig lagt ett kast där om jag inte sett en fisk visa sig. Tänker på tipset om att tänka som en naturfotograf. Söka upp intressanta platser och sedan vänta på vak eller andra tecken på fisk. Jag vet inte hur mycket öring det finns i ån och därför är det svårt att veta vilka tänkbara ståndplatser som håller fisk. Väntan och tålamod ger svaret.

Öringen högg utanför stenen på min sida

Jag vandrar vidare nedströms, spanande efter tänkbara ståndplatser. Återigen jämför jag Svartån med Galvån och ser tänkbara ståndplatser på många ställen där Galvån är grund och steril. Det blir fler besök med förhoppning att jag lyckas pricka in någon kläckning. Då kanske jag får svar på om det ställer sig öring i selen och höljorna vid sländkläckningar. Är också nyfiken på vilka sländor som finns i ån. Kenneth Boströms små böcker om dagsländor och nattsländor blir en bra hjälp.

Stannar till vid vindskyddet vid Rönsholmen. Där finns en bra eldstad och lite ved. Gör upp en liten kaffeeld, kokar mig en panna och äter min medhavda smörgås. Platsen är vacker och jag kan tänka mig att det är en bra plats om man vill spana på bäver, älg eller andra av skogens djur. I mitt inre ser jag platserna i Lidmans berättelser och jag förstår varför ån en gång var mycket produktiv. Om ån återställdes helt från flottningens skador och fiskvägen vid sjöutloppet ersattes med en tröskel har ån potential att minst lika produktiv som exempelvis Stavre eller Idsjöströmmen i Gimån. Öppnas dessutom hela systemet....

Jag vandrar sakta nedströms, stannar till vid nackar och strömmar. Väntar, men ser inga vak eller andra tecken på fisk. Efter någon timme befinner jag mig vid Kvarndammen längst ner på sträckan.  En för oss Lidmanfantaster en klassisk plats som nämns i novellerna Kvarndammen i Nappatag och Åter till Svartån i Laxögat. Där fick jag min första Svartåöring ifjol. Här blir jag sittande länge utan att fiska. Jag sitter bakom en liten gran, spanar och lyssnar efter vak. En mycket liten våg visar sig på vattenytan. Det ser ut ungefär som i juli när nattsländor kläcker. Var det en slända eller var det en fisk. Efter tio-femton minuter blir det en likadan mycket liten ring på vattenytan. Jag är nästan säker på att det är en fisk. Helt säker är jag inte och bestämmer mig för att vänta. Är det en fisk har jag tiden på min sida. När den lilla ringen visar för tredje gången känner jag mig säker. Det är en fisk och den äter någonting under vattenytan. Tippet & Silver och March Brown får sitta kvar. Flugan landar rätt redan i första kastet och den försvinner i en virvel direkt när den landat. Återigen en stark fisk som stökar runt vid botten trots att jag sätter hård press på den. Till slut ligger den i håven. En lika lång som den förra, men lite fetare öring med min March Brown i mungipan. Replikan av Hans Lidmans utrustning ger en speciell dimension. Spöt är 9.4 fot i klass 7 och jämfört med ett grafitspö något tungt, men fungerar utmärkt för fiske. Hans Lidmans berättelser från Svartån har lärt mig flugfiskets kanske viktigaste kunskap.

Tålamod är flugfiskarens bästa vän.

Om fiskelycka. Hur Ingemar Stenmarks ord inspirerar till stordåd i Harmångersån

Visst är det märkligt, ju mer jag tränar desto mer tur får jag! Det sägs att Ingemar Stenmark svarade en journalist så när journalisten påpekade att Stenmark hade tur som hade marginalerna på sin sida. Tror att Stenmarks visdomsord även passar in på havsöringsfiske.

Min fjärde tur till Harmångersån, den lilla ån med de stora öringarna har gett mig det lilla extra i form av havsöringssjälvförtroende. Jag har snappat upp ett och annat från Gunnar, Harry och de andra duktiga harmångersfiskarna. Det har gjort att jag funnit några gropar, ståndplatser som håller öring. Det kombinerat med utrustning som passar ån och flugmönster jag tror på har gett mig en del tur av den typ Stenmark hade.

Det började på premiären. Peter tipsade om några ställen. Vårfloden hade inte kommit igång så därför fiskade jag med intermediatespets. Jag slapp därmed bottennapp innan flugan simmat genom ståndplatserna. Det gav mig två havsöringar och en tappad. Vid kolbullelunchen pratade Harry om vart man kan fiska vid högre vattenstånd. Vid nästa tur snappade jag upp några andra heta platser från Gunnar, vilket gav mig en fin öring och två tappade fiskar. Igår var det det högvatten Harry pratat om på premiären. Jag bytte intermediatespetsen mot en sjunktrespets. Ally´s Shrimp fick förtroendet och jag testade The Gordon, mitt nya 11.3 fots projekt.

När jag min första runda var jag lite orolig. Var sjunktrespetsen för tung? Jag har ju satt en fluga vid den där stenen som är en säker ståndplats. Jäklar! Där sitter flugan i botten. Jag började joksa med spöt för att få loss flugan. Plötsligt började "bottennappet" röra på sig. Fast fisk! Den var tung i strömmen och jag fick kämpa en bra stund innan jag hade öringen i håven. En vinterståndare på 63 cm. Nytt personligt rekord för flugfångad öring! Dagen kunde knappast ha börjat bättre.

Ett dåligt foto på nytt pb. 

Ibland finns inte tid till att ta en bra bild 

om fisken ska återutsättas

Jag prövade nästa plats, samma som gav mig en öring på premiären. Pang! Öring nummer två. En välkonditionerad vinterståndare på 50 cm.

Fiskade mig neråt samtidigt som jag studerade var de andra flugfiskarna fiskar. Rätt vad det är sliter det till i spöt och en rejäl fisk har huggit. Den släppte efter en stund. Lite kaffe stillade mina nerver innan jag klev i igen. Den här rundan testade jag tiofotarn, i-lina och en neongrön shrimpfluga. Inte ett liv. Bytte tillbaka till 11.3:an och Ally´s Shrimp. Tre kast senare drog det till ordentligt och jag var inne i en ny öringfight. 10 minuter senare låg ett nytt pb i håven. 65 cm lätt färgad vinterståndare i fin kondition.

Ju mer jag lär mig desto större blir min fiskelycka. Att lägga en fluga på rätt plats vid rätt tillfälle handlar mer om erfarenhet och kastskicklighet än om tur. En fiskare med fiskelycka fiskar ofta. Han hade rätt den där gången, Ingemar Stenmark.

Hur stor fisk tål mitt splitcanespö? Om en helg på Lilla Malma

När jag var liten var Bollnäs marknad ett av årets stora händelse. Det kom ett tivoli till sta´n! Att få åka radiobilar och virvelvind var något man längtade till hela året. Sedan blev det både vår och höstmarknad. Man blev äldre och det blev inte lika viktigt. Virvelvinden var fortfarande kul, men efter att ha besökt Gröna Lund var marknadens tivoli inte riktigt lika häftigt.

Put & takevatten är lite grann som tivoli. Regnbågen är en trevlig sportfisk när den är i fin kondition. Även om det inte är på riktigt är det kul att några gånger per år testa sin utrustning på fiskar vars storlek man sällan får uppleva i det vilda. I alla inte i Hälsingland. Många har dessutom lärt sig flugfiska vid någon regnbågstjärn. Det finns dock några baksidor med put &takefiske. Dels blir man bortskämd när det gäller storleken på fisk och dels har fiskodlingen i sig en del baksidor. När jag var liten var den inplanterade regnbågen och öringen väldigt liten. I Bolletjärn och i Björktjäratjärn var minimimåttet 25 cm och många av de nyinplanterade fiskarna låg väldigt nära minimåttet. Idag blir många besvikna om fisken väger mindre än 1,5 kg. Det har gått från att vara årets tivoli på marknaden till krav på att varenda regnbågstjärn ska vara som Gröna Lund.

I helgen var jag på ett mycket trevligt regnbågsfiske, Lilla Malma utanför Malmköping. Fyra dammar med riktigt stor regnbåge. Ett ganska dyrt fiske där man bor på en liten välinredd lodge i anslutning till dammarna. God samvaro och fiske efter stor fisk var syftet med helgen. Jag ville också testa hur stor fisk mitt lilla splitcanespö kan hantera. Reglerna var enkla. Flugfiske och catch & release är grunden. Man får om man vill behålla en fisk per fiskedygn.

Jag har ett kluvet förhållande till catch & release. Det är i grunden helt rätt. Den fisk man inte har för avsikt att äta färsk ska naturligtvis återutsättas och behandlas med stor respekt. C/R kan dock väcka rovfiskaren i oss, vilket är en av baksidorna. Det gäller att fiska med gott omdöme och inte köttfiska. Jag menar att bara för att man återutsätter all fiska man fångar är det inte okej att köttfiska.



Köttfiske är rovfiske även om man inte fiskar för frysen. Man fiskar för att tillfredsställa sin egen girighet. Girighet är ju en dödssynd. Bättre då att ta det lugnt. När man fått några fiskar tar man en paus från fisket, fikar lite, kanske tar några bilder, studerar naturen runt fiskevattnet. man kan också ta med sig en bok, eller kanske notera något i sin fiskedagbok. På Lilla Malma hade jag bestämt mig för att göra ett undantag från min egen regel som säger att man slutar fiska eller gör uppehåll i fisket trots att det nappar bra. Det här är ju ändå ett konstgjort fiske och själva tanken med fisket är att att det ska nappa bra och att man ska fånga och återutsätta så mycket fisk som möjligt.

Vi är 8 st förväntansfulla fiskare som samlas på Lilla Malma på fredagseftermiddagen. Några är rena nybörjare på flugfiske och andra riktigt erfarna inom flugfisket. Fisket startar kl 15.00 och pågår till dess att det är mörkt. Efter fisket är tanken att det ska grillas vid vindskyddet och sedan umgänge med fiskesnack i övervåningen på lodgen. Jag tacklade upp två utrustningar. Mitt femdelade 9-fots i klass 5-6 och dels mitt 7.2 fots splicane i klass 5. Inte rätt spö för fiske i stilla vatten. har en DT-lina på den och fisket handlar om att kasta ut flugan och hala hem den. En DT-lina har dåliga skjutegenskaper. Jag vill ändå testa att fiska med det spöt eftersom jag vill veta hur stor fisk spöt orkar med utan att bottna.

Fisket inleds vid 15-tiden och det dröjer inte många minuter förrän den första regnbågen är på land. Stora fiskar i god kondition. Jag får ett par bättre fiskar på mitt 9-fots spö innan jag bestämmer mig för att testa mitt splitcanespö. Det är svårare att kasta med eftersom spöt och DT-linan inte är avsedda för stora tunga wollybuggers med guldskallar. Det går ändå hyfsat och när jag får ut lite längre lina går det riktigt bra att kasta. Fina välformade linbågar formas trots den tunga streamern. Linan och tafsen sträcker fint. Jag tappar några fiskar innan den första fisken kan landas. En regnbåge på drygt två kg. Spöt klarar uppgiften galant och jag fortsätter att fiska med det. En bättre fisk tar flugan. Det drar ut hela linan och en bit av backlingen innan jag får stopp på den. Hardyrullens lite dova knarrbroms går upp i falsett och ljudnivån på knarren är på tinnitusskapande nivå! Jag får kämpa med fisken en god stund innan jag har den i håven. En fin regnbåge på kanske 4,5-5 kg. Längden är runt 65 cm. Jag tar en skrytbild trots att jag lovat mig själv att vara sparsam med dessa bilder. En skrytbild kräver sin fotograf och få bilder klarar av att förmedla den fiskeglädje man känner inombords.

När vi avbryter fisket för kvällen har jag fångat sammanlagt 7 regnbågar och samtliga väger från 2 kg och uppemot kanske 5 kg. Samtliga har fått fisk och jag känner en särskild glädje över att nybörjarna i gruppen också fått en del fina fiskar. En eld tänds och korvgrillning med sedvanligt fiskeljug följer. Fiskeljug hör till en fiskeresa och vad som är ljug och vad som är sant i en fiskehistoria är i mina ögon helt ointressant. Det viktiga är att historien skapar fiskelust och god stämning bland fiskekamraterna. Därför kallar jag det fiskeljug.


När vi sedan letar oss ner till lodgen  tas fiskeljuget till en nivå som bara kan nås när man mår riktigt bra och är i ett riktigt trevligt sällskap. Kvällen avslutas i skapligt tid. Vi har ju en fiskedag i morgon och då kan man inte slösa bort den genom att sitta vaken och dra fiskehistorier allt för länge.

Vaknar i femtiden. Några är redan vakna och äter frukost. Yoghurt och kaffe blir min frukost och jag börjar fiska vid sextiden. Jag får en fin fisk ganska direkt, sedan blir det lite trögare. Kompisarna får en del fisk. Jag byter min olivgröna Wollybugger till en rödorange zonker. En stor fluga. Efter en stund lossnar det för mig och jag får sammanlagt 7 fiskar innan det är dags att tänka på lunch. Efter lunchen känner jag mig egentligen ganska mätt på fisket , men jag fiskar ändå vidare i en timme.

Ett intensivt dygn börjar kännas i kroppen. Ryggen värker och armarna känns konstiga. Jag tappar tekniken, får en massa vindknutar, sätter några flugor i träd och buskar. Jag avslutar därför mitt fiske, packar ihop och börjar känna en längtan efter nästa tivoliresa. Hoppas att det här blir ett återkommande fiske. Trevligt fiske, ett härligt sällskap och en skön avkoppling från vardagen gör att jag trivts fantastiskt bra trots att jag egentligen helst fiskar ensam djupt inne i skogen, ensam med mig själv och mina tankar och funderingar. Tivolifiske i små portioner och i rätt sällskap är riktigt trevligt!

Tillbaka i Harmångersån

Söndag.
En dryg vecka efter premiären är jag tillbaka i Harmångersån. Jag är ensam vid ån på morgonen. De erfarna Harmångersfiskarna vet att så här tidigt på säsongen nappar det ofta bättre under sen eftermiddag då solen värmt upp vattnet någon tiondels grad. Det gör mig ingenting. Jag gillar tidiga morgnar. Stillheten innan allting vaknar skänker en inre ro som gör det värt att kliva upp när det fortfarande är mörkt. Tranor spelar i fjärran, någon enstaka mås skränar, ån gör sig redo för en ny dag.

Jag börjar ovanför bron, där jag fick en fisk på premiären och där jag tappade en i måndags. Testar ett nytt mönster, en Garry Shrimp. Garry är ett bra mönster när det är kallt i vattnet och jag gillar shrimpflugans uppbyggnad med en lång stjärt som balanserar flugan bra och får den att simma fint i vattnet. Har därför konverterat Garryns gulröda vinge till en shrimpstjärt och valt röd och gul ekorre under det blå hacklet. Flugan ser riktigt giftig ut när den simmar i vattnet. Ingen fisk visar intresse för min kreation och jag fortsätter mitt fiske neråt.

Någon timme senare ansluter en flugfiskare. Vi pratar om spön och linor. Han gillar som jag att fiska med lätt utrustning. Han har ett 11-fots spö som ska vara klassat för lina 3. Trots det fiskar han med en 16 gramsklump som fungerar bra. Jag har en 280 grainsklump till mitt klass 7-spö. Blir inte klok på hur man klassar flugspön numera. Mitt nya 12-fots är klassat 6-7 eller en 28 grams klump. Skulle jag köpa en lina för klass 6-7 skulle det vara i princip omöjligt att kasta med spöt. Det kanske är dags att skrota den gamla AFTM-klassningen av spön och linor och istället väga linorna, i alla fall så länge det handlar om klumpar eller WF-linor.

Min kamrat är säker på att fisken backat ut i havet på grund av att det var låg vattenföring i ån för några veckor sedan. Jag kan inte ån så bra för att kunna ha några idéer om det tröga fisket. Trögt och trögt förresten. Jag fick två öringar på premiären och tappade en i måndags. Utifrån mina erfarenheter av havsöring kan jag inte se det som trögt. Tydligen så är det lite andra perspektiv än vad jag är van vid här i Harmångersån.

Jonas och Andreas tittar förbi. De är på väg upp till Ljungan för att titta på de restaureringsarbeten som pågår där. Vi pratar en stund om de åtgärder man gjort här i ån och det som vi vill göra i våra vatten hemma. Harmångersåns eldsjälar är förebilder som visar vad man kan göra i ett vattendrag. De har också fått kommunen att förstå att det är bättre att ta bort det trasiga kraftverket i Strömsbruk istället för att laga det. Dammen kan ersättas av en tröskel som håller åns vatten på rätt nivå. Får havsöringen mer å att vandra och fortplanta sig i Skulle det ge otroliga möjligheter att skapa ett sportfiske som ger många och långväga besökare till Strömsbruk och Nordanstigs kommun. Besökare som ger arbetstillfällen till kommunen.

Gunnar, en av åns eldsjälar bjuder på kaffe i den vagn som fiskevårdsföreningen har uppe vid bron. Det blir en del fiskeprat och samtalet glider självklart in på åns potential, men även den oro som en del känner på grund av de förändringar man vill göra. Känner igen oron från både Galvån och Kilån hemma. Undrar varför så många känner oro för förändringar? Särskilt när det gäller vatten och miljö. När argumenten börjar tryta använder man Kulturargumentet. De småskaliga kraftverken blir helt plötsligt viktiga kulturminnen att bevara. Överallt! Kanske finns det ett och annan miljö där det finns ett kraftverk som är värd att bevara som kulturminne. Fast då är det knappast kraftverket som är värt att bevara. När miljön runt kraftverket byggdes fanns det inte kraftverksturbiner och kraftverksdammar. Det var smedjor och kvarnar man byggde och när de byggdes fanns det krav på kungsådra i vattendraget så att framför allt ål och lax kunde ta sig förbi kvarnen eller smedjan. Det betyder att om man absolut vill bevara ett kulturminne kan man göra det och samtidigt återskapa vandringsvägar för fisken. De flesta så kallade kulturminnen byggdes ju innan dynamiten och grävmaskinen var uppfunna, vilket innebär att man inte hotar något kulturminne genom att flottledsåterställa vattendrag. Jag är så trött på dessa bakåtsträvare som sätter krokben för utvecklingen på landsbygden med sin rädsla för förändringar.

Efter kaffet fiskar jag mig ner mot mynningen av ån. Stämmer teorin att fisken lämnat ån kanske de finns i den sista strömmen innan havet. Det finns några intressanta platser att fiska av där nere. Vädret är halvklart, men det ser ut att kunna klarna upp och bli varmare. I så fall blir det nog en bra eftermiddag för en havsöringsfiskare. Jag fiskar med min ljust limegröna shrimpfluga, den som gav mig en fisk på premiären. Jag börjar med att fiska av strömmen vid ön för att sedan fiska mig neråt.  Där strömmen planar ut nyper det till. Fast fisk! Den känns tung men släpper efter några sekunder. Tusan! Jag kontrollerar tafs och fluga innan jag fiskar vidare. Förra veckan förlorade jag en fisk för att jag slarvat med att kontrollera tafsen. Jag fiskar vidare och en kort stund senare böjs spöt i ett kraftfullt öringhugg. Den här gången sitter fisken på en bra stund innan den lossnar. Två tappade på 10 minuter! Fasen också!  Har jag haft min chans för idag? Efter några väl valda ord vadar jag iland och går upp till min ryggsäck. Dags för fika. Jag kokar mitt kaffe på mitt lilla spritkök och äter en smörgås. Gunnar visade mig sin flugask och sina favoritflugor när han bjöd på kaffe i vagnen. Jag har en olivgrön shrimpfluga som färgmässigt liknar Gunnars favoritfluga. När jag fikat klart byter jag till den flugan och fiskar mig neråt.

En vägg av dimma kommer in från havet. Det var den eftermiddagen tänker jag. Stämmer teorin om att eftermiddagens solsken sätter fart på fisken är det bara att packa ihop. Dimman kyler av luften rejält när solen försvinner i dimbanken. Jag tänker att jag fiskar färdigt sträckan och ger mig av hemåt sedan. När jag kommer till platsen där jag tappade fisk den förra rundan hugger det för en tredje gång. Fisken verkar vara väl krokad. Efter en stund har jag en fin vild havsöring på 50 cm i håven. Tredje gången gillt! Jag tar en bild på fisken och packar sedan ihop och beger mig uppåt. En resultatlös runda ovanför bron blir det innan jag rapporterar in min fisk och beger mig hemåt. När jag svänger ut på E-4:an skiner solen för fullt. Hoppas jag hinner med någon sväng till till denna hälsingska havsöringspärla innan vattentempen stigit och fisken lämnat ån för säsongen.