Hur jag blev flugfiskare

Varför är vi den vi är? Har vi alltid varit den vi är utan att egentligen veta om det? Hur ofta ser vi oss själva i spegeln, tar en ordentlig titt och verkligen begrundar det vi ser? Jag försöker göra det lite då och då. Varför är jag flugfiskare?

Det började med metspö och rödvitt flöte på en brygga i Lillrösten där vi hade sommarstuga några år. Det är inte mycket jag minns från den tiden, bara att jag var lycklig och nyfiken. En sak minns jag tydligt. Min storebror tog ibland med mig på skogspromenader. En gång skrämde vi upp en tjäder. Det var här någonstans mitt liv som flugfiskare började. Känslan av trygghet, nyfikenhet och äventyr skogen förmedlade när tjädern skrämde livet ur oss är den känsla jag fortfarande söker. Stugan såldes och vi flyttade från lägenheten på Bonden till ett hus på Brånan. Huset byggdes av min pappa och brorsan fick hjälpa till med husbygget. Jag och min andra bror var för små. Vi fiskade i Björktjäratjärn. På den tiden arrenderades tjärnen av en fiskeklubb och det planterades ut öring och regnbåge. När jag var sex år fick jag mitt första kastspö. Ett himmelsblått glasfiberspö och en inkapslad rulle som hette Royal eller något sånt. Den höll en halv sommar, sen fick jag en Abumatic 120. Den håller fortfarande. Vid Grens brygga fick jag min första öring. Slirbromsen på min royalrulle fick jobba hårt den dagen, nästan lika hårt som mitt hjärta pumpade. Brorsan försökte få mig lugn, men han var mer vild än vad jag var. Allt gick bra och till slut låg öringen död på bryggan. Jag vet inte vem som var stoltast, brorsan eller jag. Sen började paniken komma, var öringen för liten? Vi mätte fisken mot måttbandet som fanns på fiskeväskan, en sån där fiskeväska med fjäderstålförsedd öppning så att väskan alltid var stängd. En bra väska som jag inte har kvar. Man la fisken i det stora facket på väskan och nästa år fick man en ny väska i födelsedagspresent eftersom stanken som utvecklades gjorde att väskan till slut hamnade i soporna. Öringen sträcktes ut till sin fulla längd och den var då prick 25 centimeter som var det stipulerade minimimåttet i Björktjäratjärn. Det här utspelades på den tiden då ingen fiskeklubb hade råd att plantera ut annat än tvåsomrig fisk som fick växa till sig. Tjuvfisket var också väl utbrett och gubbarna var värst, så det var sällan en öring eller en regnbåge nådde upp till minimimåttet. De enda som fiskepoliserna vågade ge sig på var oss barn, därför var vi nog de enda som följde reglerna. Det är nog också en av anledningarna till att min generation följer fiskereglerna än idag. Vi är fortfarande livrädda för fiskepolisen. Generationen efter oss har en annan inställning, de tänker på att vårda bestånden, att behandla vattnets varelser och naturen med respekt. Vi följer reglerna av rädsla för att åka dit för tjuvfiske.

Väl hemma var nog farsan stoltast av oss alla. Hans två yngsta söner var nu riktiga fiskare. Brorsan fick nästa födelsedag en ABU 333. Det var nästan det bästa en unge kunde ha på den tiden. Det bästa var en ABU 444, men en sådan fanns det inte pengar till. Min äldsta brorsa hade en Abumatic 170, han var mer jaktintresserad än fiskeintresserad. Jag var ännu inte redo för en öppen haspel så min Abumatic 120 fick hänga med ett tag till. Gränsen låg vid ungefär 10 år. Då kunde man hantera en öppen haspel. Det var ungefär samtidigt som man lärde sig cykla utan att hålla i styret. Hur som helst var jag fast i fisketräsket. Senare samma sommar fick brorsan en abborre på över kilot på en bingospinnare. Eftersom både rulle och spö var från ABU fick han även en bronsnål. Brorsan var den sommaren gatans hjälte, en bronsnål från Recordfisken var nästan omöjligt att få för en grabb på den tiden.

Sommaren efter fiskade jag mer än någonsin. Brorsan hade börjat med tjejer, det var färdigfiskat för honom. Tjejerna var inte imponerade av varken kilosabborrar eller bronsnålar. Men av platåskor. Brorsan hade de häftigaste platåskorna av alla killar och tjejerna hängde efter honom i klasar. Min Abumatic 120 fick jobba hårt den sommaren. Mest abborrar, men även en och annan regnbåge fångades. Farsan hade köpt en båt som låg i Herten. Där metade och sommarpimplade vi efter abborre. Kastspöt var aldrig med. Gädda är skitfisk menar farsan. Han hade ätit sig trött på gädda under hungeråren i hans barndoms Finland. Abborrarna var stora och många i Herten. Farsan tröttnade aldrig på abborre. Mitt hemmavatten var ändå Björktjäratjärn. En kväll fiskade jag från bryggan vid badplatsen tillsammans med Peter, en ett år äldre kompis. Han var mer intresserad av att vara kompis än att fiska, vi hade kul tillsammans. Jag bottenmetade och Peter metade med kastflöte. Efter ett par timmar nappade det på mitt bottenmete och det var en enorm fisk som svalt min mask. Det slutade med att jag föll i sjön och fisken hoppade av ren förskräckelse upp på bryggan. Vi bestämde vikten till 1kg. Den vägde kanske 6 hekto och den var tillräckligt stor för att mina föräldrar skulle förstå att jag ramlat i under kampen. Det blev heller inga reprimander för att jag kommit hem två timmar efter utsatt tid. Farsan har alltid fattat att klockan lämnar man hemma vid fiske.

Det blev min sista sommar vid Björktjäratjärn. Vi flyttade till Röste. Björktärajärnen höll på att gå under av syrebrist på grund av övergödning. Fiskeklubben slutade med utplanteringar och någon planterade ut gädda i tjärnen. Röste var rena paradiset för en naturintresserad tioåring. I skolan fanns en lärarinna som var naturintresserad och som verkligen stimulerade mig till upptäcktsfärder i trakterna runt Röste. Jag fick en fågelbok i födelsedagspresent av brorsan. Kanske den bästa present jag någonsin fått. Med den lärde jag mig snabbt namnen på de fåglar som fanns i Röste på den tiden. Den blå kärrhöken var vackrast av alla vårfåglar när den under några veckor svävade över åkrarna. Jag har fortfarande fågelboken kvar och använder den idag i min flugbindning. Det är nämligen så att fågelnamnen finns förutom på svenska även på engelska och latin. Ovärderligt om man ska översätta engelska bindbeskrivningar. Skogen var proppfull av älg och i Röste rann ån. Ån blev min redan vid vårt första möte. I ån fanns öring och harr, det dröjde ett par år innan jag fick någon. Det var för det mesta abborren som nappade på mina beten. Jag fiskade och badade mycket nedanför holmodammen. Jag såg mycket harr genom cyklopet men de vägrade nappa när jag metade efter dem. En dag bytte jag masken mot en blå våtfluga. Då fick jag några stycken. Jag fiskade med ett blått glasfiberspö och en ABU 333 haspelrulle. Flugan fastnade i min själ. När det blev höst och skola så valde jag fiske och flugbindning i skolans fritt valt arbete. Farsan tillverkade ett enkelt bindstäd och jag band mina första flugor. När jag fyllde 13 år fick jag mitt första flugspö. Det hette Astroblack och rullen var en Medalistkopia. Vadarstövlar behövdes inte på den tiden. Jag minns inte att jag fick så mycket fisk, men kul var det. Min kompis Magnus hade också fått ett flugspö och eftersom han bodde vid Dönje kraftverk så blev Klumpströmmen vårt hemmavatten. På den tiden var grinden vid kraftverket låst så man kunde inte ta sig till Klumpströmmen från röstesidan. Magnus far arbetade på kraftverket och hade nyckel till grinden. Harrarna som fångades var så gott som alltid under minimimåttet (25 cm) men vi fick ganska många.

En kväll när vi fiskade vid Klumpströmmens utlopp träffade vi en riktig flugfiskare. Han hade vadarstövlar, flugfiskeväst och slokhatt. Han berättade att han fått ett par stora harrar på en fluga som hette Europa 12. Vi pratade en stund och han visade sin utrustning, sina flugor och gav oss en del tips i hur vi skulle kasta med våra spön, hur vi skulle invänta att linan sträckte ut innan framkastet. Det är ett flugspö och inte en piska ni har i era händer sade han. Efter den kvällen flög våra flugor ett par meter längre ut, det räckte för att en och annan av harrarna skulle växa till ca 30 cm.

Farsan hade en fiskebok, Vi tokiga sportfiskare av Gerald V Kuss. Han hade även en del fisketidningar. Dessa läste jag sönder. Namn som Nils Färnström, Rolf Smedman, Bengt Öste och Hans Lidman började bli bekanta. Färnström var för mycket teknik och utrustning. Jag saknade drömmarna, äventyret i det Färnström skrev. Minns heller inte så mycket av Smedmans texter, däremot hans teckningar och akvareller. Det var också Smedman som illustrerat Vi tokiga sportfiskare. Smedman var också med och gjorde Naturrutan på tv. Ett tv-program som präglade mig djupt. Lidman var den som påverkade mig mest. Det var ungefär som när jag hörde Clash första gången. Punk och flugfiske hör intimt ihop för mig. Lidmans berättelser om fisket, naturen och människorna gjorde mig förhäxad. Det var en värld som var på väg att försvinna, en värld vars ljud och dofter ännu fanns kvar i Röste under slutet av 70-talet. Gubbarna, gummorna, originalen som bodde och levde i byn, deras berättelser om livet förr, om öringarna i ån, om laxen i Ljusnan. Det enda sättet att få vara med om detta var att låta sig uppslukas av Lidmans berättelser. Hans Lidmanböckerna på biblioteket lånades om och om igen.

Sen kom puberteten, denna skärseld av känslor, hormoner och sökande. Allt man gjorde var fel. I alla fall om omgivningen fick bestämma. Fel vänner, fel tjejer, fel musiksmak, fel val till gymnasiet, fel, fel, fel. Tror inte jag hämtat mig än. Fiskade inte så mycket under dessa år, det blev en del gäddfiske i Växsjön tillsammans med Magnus. Jag blev punkare för att kunna överleva. Mina punkarkompisar fiskade och det var de som fick mig tillbaka på fiskestigen. Jag fick familj, barn och jobb, fick pengar över till flugspön, flugbindning, fiskeresor och fiskeböcker. Runt millennieskiftet vågade jag mig på lax och havsöringsfiske med fluga och 2005 fick jag min första lax. Åren lunkar på och jag hittar hela tiden tillbaka till min flugfiskestig när jag hamnar vilse i tillvaron. Jag har lärt mig att stanna upp, se mig i spegeln, ta ett djupt andetag och fråga mig själv vad jag håller på med. Stick ut och fiska så blir det bra svarar Stefan Sundström varje gång. Flugfisket har tillsammans med min familj blivit min trygghet, min livlina, mitt riktmärke på livets irrfärder. En del irriteras över min flugfiskestig och dit stigen leder mig när det gäller synen på flugfiske och på livet i allmänhet. Jag skakar av mig, jag vet att jag alltid kommer att vara flugfiskare oavsett vad som händer i mitt liv. En å, en kaffeeld och ett flugspö är allt jag behöver.

Tenkarafiske och småöring

Svetsarn har skaffat en Tenkaraflugspö. Tenkara är en japansk toppknuten variant av flugfiske. Borde passa perfekt i våra mindre åar och bäckar. Vi åkte upp till hans barndoms å idag. Jag med mitt korta splitcane, han med sitt 12 fots Tenkara.

Ån är smal, men har en del bredare lite djupare höljor. Det är mycket sten i ån, en perfekt öringbiotop. Redan i den första höljan hakar en mindre öring på min March Brown. Den lossnar. Vi fiskar oss neråt, terrängen är hemsk, busk, tistlar, brännässlor och ormbunkar. Svetsarn har en klar fördel med sitt Tenkaraspö. Han kan stå lite högre upp från stranden och precisionsdoppa sin torrfluga. Jag behöver mer utrymme med mitt flugspö och får därför leta lite mer öppna platser.

Jag hittar en fin hölja, smyger mig fram och sätter mig på en sten och väntar. Efter en stund börjar jag fiska. Jag fiskar av höljan utan att se eller känna en fisk. När jag vevar in rycker det till i mitt spö. En bättre fisk som härjar ordentligt i hela höljan innan den går runt en vasstuva och lossnar. Svetsarn filmar en del av kampen.

Vi fortsätter fisket nedströms, får en ganska många öringar. Samtliga är små, i bästa fall 15 cm. Kul ändå. Vi åker en bit uppströms till skogen och fiskar av ett par höljor. Det finns öring även där.

Tenkaraspöt har verkligen sina fördelar vid precisionsfiske där hög spöföring är en nödvändighet. Dessutom är spöt lätt att fälla ihop i och med att det är teleskopiskt. Det underlättar när buskagen är täta.

En härlig eftermiddag i ett nytt vatten. Många öringar, svårt fiske. Såg en tornfalk ta en sork. Massvis med blåbär i skogen. Det borde gå att finna lite bättre fisk om man tar sig tid att lära sig ån. Bättre fisk är halvkilosfiskar. Själen har återfunnit balansen efter den senaste tidens dystra tankar. Tack Svetsarn för att du visade mig din barndoms å!

Är flugfiskare mer dystra än andra?

Är vi flugfiskare större dysterkvistar än folk i gemen? De flesta flugfiskare jag känner har en tungsint sida. Svartvita bilder, melankoliska författare och tungsint musik. Hans Lidman, Susanna Alakoski, Dan Andersson, Thåström. Jag hemfaller ibland i ett tillstånd som kan liknas vid melankoli. Jag ger aldrig upp, blir bara så trött ibland. Om det är en del av min personlighet eller om jag enbart påverkas av det jag ser när jag är ute på mina flugfisketurer vet jag inte.

Ibland får jag reaktioner på min flugfiskedysterhet. En del vill muntra upp och andra vill visa att jag har fel. Det är bra att man reagerar. Många gör ett jättejobb för att förbättra tillståndet för våra vattendrag. Det gör mig glad. Det gör också att jag vågar släppa ut min dysterhet. Jag vet att den fångas upp av någon eller några som vänder den till konstruktiva tankar och aktiva handlingar. På så sätt blir min melankoli konstruktiv. Även jag blir konstruktiv. Utanför flugfisket är jag inte alls lika dyster.

Det som förmörkar mina tankar den här sommaren är Galvåns öde. Jag vill fånga min drömöring i ån. Den står vid en sten i ån. I en hölja där vattnet stoppas upp av de stenar som åter ligger i ån efter restaureringen. Höljan har en djupkant där öringen söker skydd när den vilar. Uppe vid sjön har en tröskel ersatt den bortsprängda nacken och utloppet ur sjön är så bra återskapat som det är möjligt. Min drömöring kan därför väga två kilo eller mer. Troligtvis väger den nog inte ens ett kilo. Det gör inget. En öring behöver inte vara stor för att vara en drömöring.

För ett år sedan var jag hoppfull. De planer som finns för ån ger mig möjlighet att fånga min drömöring inom en inte allt för avlägsen framtid. Planer alla inblandade myndigheter ställer sig bakom. Nu känns det tyngre. Den förhoppning jag kände då mörkar mitt sinne idag. Några markägare vill att återställningen av ån avgörs av domstol istället för att glädjas åt att kommun och länsstyrelse vill och är beredd att finansiera en återställning från de skador flottledsrensningen orsakat ån. Jag förstår inte varför en del markägare resonerar som de gör. Vill de verkligen att ån återställs? I media säger man att man egentligen inte är emot en återställning, i Länsstyrelsens minnesanteckningar från mötet i juni är man mer kritisk.

Inte undra på att vi flugfiskare blir dystra. Även om vår läggning från början kanske inte är så dyster så blir den det när man ser konsekvenserna av människans rädsla för förändringar. Ingen förlorar på att ån återställs efter flottningen. Öringarna i ån får bättre förutsättningar att leva och fortplanta sig på egen hand. Kraftverksägarna förlorar eventuellt på att de måste miljöanpassa det enda fungerande kraftverket efter ån och riva det kraftverk som är ur funktion. Ingen förlorar egentligen heller på att dammen vid sjön ersätts av en tröskel, en ny nacke som säkerställer att sjöns vattenyta hålls på en tillräcklig nivå.

Felet kanske är att vi är för känsliga. Jag är i alla fall för känslig. När jag ser stenarna uppschaktade på stranden hugger det till i magen och det känns som om jag måste vika mig dubbel. När jag ligger där dubbelvikt får jag en spark i magen av de som motsätter sig en restaurering. Hittills har jag rest mig upp varje gång. Senaste gången tog jag mig nästan inte upp. Därför vågar jag inte åka till ån längre.

Jag hoppas att vi blir fler som jobbar för levande sjöar och vattendrag. Vi är många redan idag som gör ett jättejobb. Det räcker tyvärr inte. Vi måste bli fler och vi måste nå ut bättre till den breda allmänheten, till beslutsfattare. Fler måste inse att vattenkraften inte är miljövänlig. Den kan bli hyfsat miljövänlig om man bygger fiskvägar och river ut de kraftverk som inte kan leva upp till modern miljölagstiftning. Småskaliga kraftverksägare kanske kan få hjälp att ställa om. Delägarskap i annan modern hållbar energiproduktion som alternativ till den förödande småskaliga vattenkraft de idag värnar om. Det måste finnas sätt att finna vägar bort från den småskaliga vattenkraften. Vi behöver den inte, elnätet skulle inte ens märka om dessa kraftverk försvann imorgon.

"Beväpna dig med vingar, med vingar med vingar" sjunger Thåström. Jag är beväpnad till tänderna, med allting som jag längtat och drömde om en gång.

Svårmod vid ån

Ibland drabbas jag av svårmod. Svårmod som beror på människans dumhet och oförmåga att ställa tillrätta det människan en gång förstört. Svårmodet kommer över mig ibland när jag fiskar efter ån. Ån och dess stränder är skyddade i lag. Den rinner igenom ett naturreservat och skyddet borde då rimligtvis säkerställa att ån återställs från de skador människan åsamkat den när ån gjordes om till flottningsled. De försök till restaurering som gjordes på 90-talet var bara försök. Försök som misslyckades.

Vi har lagar i vårt land, lagar som ger tillstånd att bedriva verksamhet i vattendrag. Numera är lagen ganska hård för nya vattenverksamheter. De gamla får leva vidare på de tillstånd som gällde när verksamheten startade. När verksamheten upphör ska vattendraget återställas till ursprungligt skick. Så säger lagen. Trots att lagen är tydlig fortsätter ån att vara en flottningsränna. Varför? Fiskevårdområdena efter ån, kommunen och länsstyrelsen är överens om att ån ska återställas efter flottningen. Pengar finns, åns skador är inventerade. Ändå händer inget. Varför? När jag frågar får jag beskedet att några markägare ännu inte accepterat att ån ska återställas. Man kan inget göra om alla markägare inte är med på tåget.

Det är då svårmodet sköljer över mig. Trots att flottningen upphört för många år sedan, trots att lagen är tydlig att ån ska återställas när verksamheten upphört, trots att pengar finns till åtgärderna kan alltså enskilda markägare sätta stopp. Vad är då lagen värd egentligen?

Stenar som schaktats på land för att inte vara i vägen för timmer vid flottning. Bakom stenarna finns den gamla stranden

Vad skulle hända om vi som fiskar efter ån vid varje fisketur baxar i en eller ett par av de stenar som en gång schaktats upp ur ån? Bryter man mot lagen då? Samma lag som gör det omöjligt att återställa ån på grund av att enskilda markägare med lagens rätt kan sätta sig över lagen? Jag har ställt frågan till de som jobbar med ån och blivit uppmanad att låta bli. Ska man göra något måste det göras på rätt sätt, enligt gällande regelverk.



Försök till restaurering. En sidofåra har öppnats. Stenarna lades tyvärr aldrig tillbaka i ån

Inom mig växer två alternativ fram. Ån har funnits i min värld sedan 1976. Det var då vi flyttade till byn. Det var vid ån en del av min barndoms lekar och äventyr utspelade sig. Jag fiskade, snorklade, såg kräftor, abborrar, en och annan gädda. Det var vid ån jag lärde mig flugfiska 1979. Ån rinner helt enkelt genom min själ.




Om min själs svårmod ska kunna hanteras måste jag antingen sluta fiska i ån fram till dess ån är restaurerad eller fortsätta mitt fiske och när svårmodet blir för stort baxa i sten i ån. 40 somrar efter ån har satt djupa spår i min själ.


Jag får nog leta efter andra åar att fiska i. Åar jag inte har starka känslomässiga band till.  Det finns en del åar att fiska i, åar som är restaurerade, som jag kan bygga en relation till. Ån får leva i mina drömmar så länge.

Andningshål

Nedre Ljungan är ett av mina andningshåll, där Allsta fiskecamp är centrum. En ganska primitiv camping. Några elstolpar i ett grustag, utedass och ett servicehus med dusch, bastu och diskmöjligheter. Helt i min smak. Det är som om tiden går lite långsammare efter Nedre Ljungan. Jag känner det redan när jag hakar på husvagnen hemma. Med husvagn är det omöjligt att stressa. Det får ta den tid det tar att åka upp. Ett bra sätt att skaka av sig vardagsstressen.




Idag säger de flesta retreat. Jag är lite gammaldags så jag säger andningshål. Ibland kan jag irriteras över att vi allt för lättvindigt byter ut väl fungerande ord mot engelska yttryck. Det känns som om orden eller innehållet i orden måste marknadsanpassas för att passa in i den tid vi lever i. Jag avskyr marknaden när jag flugfiskar och föredrar därför äldre icke marknadsanpassade ord i mitt flugfiske.

Flugfiskeutrustning för harr, lax och havsöring

Vår och höst är det havsöringen som hägrar. Sommar är det lax och harr. Egentligen harr och lax. Jag är inte en tillräckligt driven laxfiskare, jag har laxgrejorna med utifall att. Inte för att jag tror att jag får någon. Ett par timmar morgon och kväll före och efter harrfisket. Av det skälet får jag nog aldrig en blank Ljunganlax. Det andra skälet är att jag troligen fiskar med för lätta linor. Det ska vara tunga snabbsjunkande linor för ljunganlaxen. Älven är djup och fisken står oftast djupt. Så säger i alla fall ljunganexperterna. Jag struntar i det och fiskar ytligare istället. Det känns bättre, jag får helt enkelt en skönare harmoni i kastandet om jag fiskar med lätta linor. Harmoni är viktigt i ett andningshål. Laxflugfiskarna verkar vara så stressade, de far fram efter älven som osaliga andar.

Harrfisket ger mig ro, harmoni. Chansen finns att fånga stor harr i Ljungan och den lockar mer än laxen. En blank ljunganlax är en dröm, en kilosharr är en realitet. Även här krånglar jag till det. Har slutat med guldskallar och andra sjunkbomber i mitt fiske. Det är harmoni jag söker och då får jag gott vänta på att förutsättningarna är de rätta. Ätande fisk på nära kastavstånd. Flugor av klassiskt snitt bundna i naturmaterial. Ett fiske på fiskens villkor. Ett fiske för själen. Färre fiskar, färre kast men en större helhetsupplevelse.

I år har jag kompletterat min utrustning med en kanot. Det gör att jag kan nå svårtillgängliga fiskeplatser och därigenom ökar mina möjligheter att kunna fiska helt på mina egna villkor. Att glida fram i en kanot efter älven ger en annan dimension till fisket. Tyst, lugnt, harmoniskt glider kanoten fram. Inga gnisslande årtullar.

Nedre Ljungan är i sanning min Söndre Boulevard.

Tio år i laxens våld

I år är det tio år sen jag fick min första lax. En händelse som påverkat mig på ett sätt som är svårt att förklara. Egentligen var det min andra lax som gjorde mig till laxfiskare, inte den första. Eller är jag laxfiskare på riktigt? Frågan skaver, känner mig inte alltid bekväm i laxfiskevärlden.

Det började några år tidigare med att jag och en kompis köpte en varsin tvåhandsbyggsats som jag satte ihop. Loop Yellow Line, 12.4 #8-9. Planen var att fiska lax och havsöring i Ljungan. Vi kände oss för nya och färska för att lägga ner pengar på en Norgeresa. Egentligen började det som en dröm många år tidigare, en dröm som blev som en tagg. Den satt under huden och skavde. Till slut måste taggen ut. Kroppen hade blivit infekterad.

Spön byggdes, flugor bands, böcker och artiklar lästes. Laxfiske var något annat än vanligt fiske. Laxfiskare är ett sällskap med hemligheter som de bara delar med sig till de som anses värdiga. Tipsen i böcker och artiklar var bara ytliga, sanningen fanns bortom det skrivna. Det enda tips jag tog till mig var att ha tålamod. Bli inte förvånad om du inte får någon lax, bli förvånad om du får en. Första veckan vid Ljungan var ett stort misslyckande. Enligt de experter vi träffade så var det för tidigt på säsongen, minst en och en halv vecka för tidigt. Linorna vi köpte, som skulle vara väl anpassade till spöna våra var en katastrof att kasta med, trots att den store legenden designat dem. Linorna var nog bra, men vår nybörjarteknik gjorde linorna för avancerade. Idag vet jag att de var för lätta, vi skulle ha behövt skagitklumpar eller tyngre, brutalare klumpar som tålde nybörjarkastning. Men sådana klumpar fanns inte på den tiden. Veckan slutade med att vi fiskade harr. Harrfisket var och är bra är i Ljungan.

Året efter gick jag en kastkurs hos Mattias Drugge. Han berömde mitt spö och visade med ett trettimeterskast att det inte var något fel på varken spö eller lina. En god pedagog som lärde mig en hel del i konsten att kasta med flugspö. Kunskap jag inte lyckats omsätta i praktisk förmåga. Jag fiskade havsöring Ljungan, kämpade med min kastteknik, fick till slut en liten havsöring på en Thunder & Lightning. Norge kändes långt borta.

På den tiden sålde den lokala fiskebutiken flugfiskeutrustning och flugbindningdmsterial. Jag köpte nog det mesta av flugbindningsmaterialet som butiken sålde. Henry som jobbar i butiken hade en Norgeresa på gång, men de var en man kort. Jag blev tillfrågad att följa med. Det var Henry, Sam, Peter och jag. Alla var nybörjare och alla var bättre än mig att hantera ett tvåhandsspö. Fortfarande tror jag ibland att jag saknar motorik för flugfiske. Hur som helst så bar vi iväg. Ramloan i Orkla var målet. Vintern ägnades åt flugbindning och läsning om laxfiske i Orkla. När vi kom dit var vattnet för lågt, för varmt, det fanns ingen nystigen lax i älven. Den som berättade det var den tidens superstjärna, kastfantomen Göran Andersson. Han höll till där vi desinficerade vår utrustning. Den första och viktiga lektionen i laxfiske lärde vi oss den veckan. Det är alltid fel tid, för lite vatten, för mycket vatten, för kallt i vattnet, för varmt i vattnet, "ni skulle varit här förra veckan, då var förhållandena perfekta". Henry fick en grilse. Grilse är en liten lax som egentligen inte räknas.

Vinter. Taggen sitter kvar. Årets laxfiske planeras. Vi får napp på ett nytt ställe i Orkla, Nedre Ekli, v24. Tidigt i juni och chans till stor fisk. Valdet fiskas med sex spön. Det är vi fyra och två grabbar från Gävle. Duktiga killar enligt Pär Palm som förmedlar fisket. Fiska nära land, ytligt med Sunray shadows vid högvatten var tipset. Passade mig utmärkt eftersom jag ännu inte lärt mig att kasta. Jag hade byggt ett nytt spö, ett 14 fots Yellow Line i klass 10. Linorna var fortfarande nästan omöjliga att kasta med.

Väl på plats valde vi att installera oss i hytten innan vi for ner tillälven. En halvdåligt trång stuga, som låg på promenadavstånd från valdet.

Vi tog bilen ner till valdet, det är ju en del utrustning som ska vara där hela veckan. Där möttes vi av Peter från Gävle. Tomas fiskade. Innan vi kommit till vindskyddet hade Tomas en lax på. En jättefisk som lossnade efter en stund. Vilket första intryck av Nedre Ekli! Peter och Tomas kändes rätt, vi blev genast goda vänner. Jag satte ihop min utrustning, satte på en grön fluga med svart övervinge och klev ut i älven. 10 minuter senare hade jag en sexkilos nystigen lax på land. Det var så enkelt så att jag inte fattade vad som hände.

Inget mer hände den kvällen. Lektion två och tre lärdes denna vecka. Laxlunk och laxkoma. Som nybörjare kom laxkoman före laxlunken. Vi hade bra fiske men fattade det inte. En eller två fiskar kom upp de första dagarna. Sen kom laxkoman. Vi tappade tron på fisket, band flugor, drack öl. Och Minttu, den finska tandkrämslikören.

Tisdag kväll, Henry hade åkt till stugan för att sova, vi andra satt i vindskyddet. Ljuset var härligt, himlen var röd, vindstilla. Läge för en Sunray shadow, sa jag. De andra skrattade åt mig. Det är för kallt i vattnet för ytligt fiskade flugor. Tomas och Peter från Gävle visste vad de snackade om. De var erfarna laxfiskare. Sam och Peter hade på fyra dagar blivit minst lika goda experter. Vattnet var stigande och jag tänkte på Pär Palms tips. Jag kliver i nedanför vindskyddet, kastningen går hyfsat. Intermediateklump gör att flugan simmar strax under vattenytan. En lax stiger och i ett delfinvak tar den min fluga. Förvånad höjer jag spöt, laxen drar iväg 80 meter lina i en första rusning. Hjärtat stannar, blodet ersätts av adrenalin, omvärlden försvinner. Jag innesluts i en bubbla, en bubbla där tiden står still. Det är den bubblan jag söker, längtar till i mitt laxfiske, i bubblan finns laxfiskets magi. De andra har sett allt från vindskyddet och rusar ner till älven. Jag får stopp på laxen, goda råd haglar, jag är ju nybörjare. Samma råd har nog kommit även om jag varit expert. Det funkar så när man fiskar lax i grupp. Kampen fortsätter, jag får in laxen till stranden. När den känner botten mot buken gör den ytterligare en 80-metersrusning, denna gång med ryggen ovanför vattenytan. Det är den synen som beseglar mitt öde. Laxen vägde 10 kg och jag var fast i laxfisketräsket.

Tio år senare börjar laxfebern ebba ut. Jag har fiskat lax i Norge varje sommar sedan dess. Orkla, Namsen, Nordfolda, Laerdal. Fått lax nästan varje år. Laxodlingarna i de norska fjordarna är förödande för den vilda laxen och jag har börjat att tveka om jag ska fortsätta med det norska laxfisket. Det tar mycket tid, är dyrt och tränger undan annat flugfiske. Vet heller inte om laxfisket i Sverige lockar. Att hyra en egen sträcka i Norge har gjort mig bortskämd. Att trängas med andra är inte riktigt min grej, alla fall inte vid laxfiske. Går det att finna platser i Sverige där man kan fiska i lugn och ro, på det sätt jag helst fiskar? Flyt eller intermediatelinor, ytligt fiskade flugor. Många fiskare och högt fisketryck trycker ner laxen till botten och man måste använda tunga sjunklinor för att få den att hugga. Inte riktigt mitt fiske. Kanske lägger jag laxfisket åt sidan i några år, fiskar havsöring vår och höst, harr och öring övrig tid. Den som lever får se. Den här sommaren blir det en vecka i Orkla och tre dagar i Gloppen på det norska Vestlandet förutom fisket i Ljungan.

Åren med laxfiske har lärt mig mycket om flugfiske, om livet, om vänskap. Jag har fortfarande inte lärt mig att kasta ordentligt. Jag får ändå mina laxar. Drömmen om en blank ljunganlax lever också.   När den värsta laxfebern släppt ser jag på laxfisket med lite klarare ögon. Jag är trots allt nog ingen riktig laxfiskare. Jag är flugfiskare som också fiskar lax. Framtiden är min.

Orklaveckan

Vecka 26 har sen 2009 varit vår norska laxfiskevecka. Det innebär att vi åker tidigt midsommardagens morgon. Inget midsommarrumlande för vår del med andra ord.

Det har varit en märklig vår. En märklig vinter. Snön kom sent och vårvärmen uteblev. Hur påverkar det laxstegen? Många tankar har farit genom huvudet denna vinter och vår. Ska jag fortsätta med laxfisket i Norge? Är jag laxfiskare eller fiskar jag bara lax? Är det viktigt att vara laxfiskare?

Fisket påbörjas och som vanligt känner vi inget. Vi ser inte heller någon lax. Fiskar med Gurkan den här veckan. Chrille har prioriterat premiärveckan i Gloppen iår. Gloppen ska vara en säkrare älv än Orkla. Större chans till fisk, men också mycket dyrare. Det var fortfarande vintervatten i Gloppen och laxstegen var sena och Chrille blev utan fisk.

Klockan ställs på 05.00. Märkliga drömmar gör att det känns helt rätt att kliva upp trots endast 4 timmars sömn. Vi har Vikabukta på morgonpasset, jag fiskar först. Inget händer. Jag sätter mig i vindskyddet med en kopp kaffe. Hinner inte ens smaka på kaffet förrän Gurkan har fast fisk. En vild lax som simmar runt i hela poolen. Den följer med in två gånger, när den rusar ut andra gången lossnar den. Knuten har gått upp. Har aldrig hänt honom förr. Med lite otur var det här veckans fisk.

Jag kliver i. Fiskar enhands med en T10-spets för att få ned flugan i gropen utanför vindskyddet. När jag tar hem lina för att göra ett nytt kast tar det stopp. En fisk har fastnat. Den drar iväg och jag har ingen chans att stoppa den. Vi syns i nästa pool får jag ur mig när jag springer förbi vindskyddet. Det blir en vådlig färd nerför forsen. En galen lax som drar ut lina från rullen snabbare än vad jag kan springa. Det finns ingen strand att gå på. Jag får springa i vattnet och hoppa på stenar så gått jag kan. Jag kommer ner till nästa pool, Gropen som vi kallar den. Gurkan är på plats med håven, laxen har haft det goda omdömet att simma rakt ner. Linan har inte fastnat runt någon sten. Jag pumpar på med spöt och det känns lite konstigt. Kan fisken vara felkrokad? Har aldrig krokat en lax fel förr. Flugan sitter mellan ryggfena och fettfena. Det var troligen därför den drog nedför forsen. Surt! Felkrokad fisk är inte på riktigt. Är ändå lite glad när den ligger i håven. Ca 85 cm silver. Finns det en finns det flera.

Inget mer händer på söndagen. Laxlunken kommer igång. Vi går våra rundor, dricker vårt kaffe, äter, åker till huset, fyller på våra förråd. Vädergudarna verkar gilla oss. Från måndagen är det mulet, ca 10 grader och svaga vindar. Tyvärr sjunker vattentempen, vilket brukar resultera i mindre aktivitet från laxen. Det blir tisdag, Blomman tappar en lax på Öya. Den lossnar när han ska landa den.

Onsdag. Inget händer, tankarna börjar komma. Är jag egentligen laxfiskare? När alla andra går upp i spölängd går jag ner till enhandsspön. Lätta skagitklumpar och enhandssspön är sköna att fiska med. Kastar kanske inte lika långt som med tvåhands men jag fiskar bättre trots korta kast. Kastlängden är min största begränsning som laxfiskare, min teknik räcker helt enkelt inte till. Trots att jag gått otaliga kastkurser.

Det visar sig lax i Gropen. Inte bara vid laxstenen på andra sidan utanför vindskyddet utan även på fler ställen i poolen. Spänningen ökar.

Fiiiisk! Gurkan har äntligen krokat en.  Måtte denna sitta ordentligt, måtte knutarna hålla. Den stökar på i poolen en stund. Det känns säkert. Då lossnar den. Helt utan anledning. Gurkan deppar, funderar på vad han gör fel. Han gör inga fel. Laxfiske är såhär. Sitter dom så sitter dom, annars så lossnar de förr eller senare. Jag kliver i. En till fisk har visat sig vid laxstenen. Fiskar tvåhands Yellow Line och Bill Drurylina. En perfekt kombination, den långa klumpen och det lite sega spöt jobbar bra tillsammans. Jag behöver bara peka ut riktningen så gör spöt och linan resten. En fisk går upp vid min fluga. Jag inväntar draget i linan. Inget händer!

Inget mer händer under onsdagen för oss. Micke tappar en fisk på Öya.

Torsdag morgon, sovmorgon. Vi kommer till Gropen vid åtta. Lax visar sig i älven.  Inget händer på de första rundorna. Kaffe dricks, vi småpratar lite och Gurkan kliver i. Han fiskar förbi laxstenen går några steg. Fast fisk! En vild fisk som stökar runt i poolen. Det tar en stund innan den ligger i håven. Äntligen fisk på land! En fin hona på 80 cm.











Det blir prat och gratulationer innan jag tittar på klockan. Tjugo i tio. Jag säger till Gurkan att fiska färdigt sin runda så att jag hinner en runda till innan vi byter pool kl 10. Jag byter till enhandsspö och en laxvariant av Royal coachman, bunden på sexans dubbelkrok. Har fått lax på den i Namsen.

Jag når precis över laxstenen med flugan. När flugan simmat över stenen stannar linan upp och jag känner draget som för mig hit varje sommar. En lax har tagit. Nu blir det än spännande resa ropar jag till Gurkan. Enhandsspö och en gammal Record Standard från 50-talet. Knarrbroms och inga möjligheter att bromsa med spolgaveln eftersom spolen sitter i spolhuset. Det blir några spännande minuter. Jag tar den hårt, den ska ju återutsättas om jag får den i håven. Den gör några rusningar och jag gör vad jag kan för att bromsa med fingrarna. Den simmar mellan några stenar, jag blir orolig håller linan spänd. Den trasslar sig ut från stenarna, simmar uppströms. Spöt jobbar fint och jag känner inte att det är för vekt, trots att det är ett 9-fots enhandsspö. Allt går väl och den ligger snart i håven. Helt otroligt! Två laxar på en timme!

Öya två timmar senare. Vi ser en lax plaska till nere vid det heta stället. Det är grunt, vi måste fiska försiktigt. Vi går några rundor utan att fisken visar något intresse för våra flugor. Dags för lunch. Vi tillbringar så gott som all vaken tid vid älven. Lunchen består därför av grillat med potatissallad. Efter lunchen kliver gurkan i för en runda. Jag vilar i vindskyddet. Väcks av att Gurkan hojtar att han har fisk  på. Troligen en liten öring säger han. Samtidigt drar "öringen" ut 10 meter lina. Lax! Gurkan backar upp fisken en bit ovanför nacken för att försöka undvika att den går på fel sida några stenar. Han tar laxen hårt och efter en stund greppar jag stjärtspolen. Tre laxar på en dag! Två av dem har huggit efter det att de visat sig. Sånt händer oss ganska sällan.

Inget mer händer oss under veckan. Våra kompisar tappar några fiskar och när veckan summeras har vi 5 laxar på land, varav två felkrokade, 6 tappade och några hugg. Med andra ord en normal orklavecka. Med lite tur hade vi kunnat ha 11 fiskar på land. Trots det känner jag vemod. Vemod för hur vi människor misshandlar den vilda atlantlaxen. En gång var tillgången på lax i det närmaste oändlig, det var därför engelsmännen en gång kom till de norska laxälvarna och lade grunden till flugfisket efter lax. En värld där ekonomi går före natur och miljövärden är dömd att gå under. Olika intressen kan gå hand i hand om vi bara vågar fatta de nödvändiga besluten. Jag vill fortsätta med mitt laxfiske, men bara om det finns vild lax att fiska. Betongfisket i de svenska kraftverksälvarna är inte min grej, ett konstgjort fiske helt på de villkor som utrotar den vilda laxen.

Det enda man vet om framtiden är att man ingenting vet och att man faktiskt kan påverka sin framtid innan den påverkat en själv. Just nu påverkar vi framtiden genom att prioritera kortsiktiga ekonomiska vinster framför långsiktigt hållbara förhållningssätt. Den odlade laxen är i sådant tänk viktigare än den vilda laxen. Laxodlingsindustri och vattenkraft dödar medvetet och metodiskt. Inte undra på att vi laxfiskare har drag av melankoli