Old school

Jag betraktar mig som old school när det gäller flugfiske. Flugfiske är för mig så mycket mer än att fånga fisk med flugspö. Genom mitt flugfiske har jag funnit dörrar till mitt inre jag inte visste fanns. Jag har funnit sätt att med sked liksom karva mig genom mig själv och min värld för att på så sätt söka svar på frågor och grubblerier som inte alls har med flugfiske att göra. Eller också har det det. Det är ju svårt att separera en del av en själv från en annan. Man är ju den man är oavsett om man håller i ett flugspö eller inte.

Napp och Nytt med omslag av Per Åhlin

Det började nog på sommarstugans brygga i Lillrösten. Med bad, lek, nyfikenhet och mete. Jag minns framför allt två saker. Vi badade mycket och det var svårt att hitta mask. Vi hade en liten komposthög vid stugan men det fanns inte särskilt mycket mask i den högen. Metspöna var av bambu och flötena var rödvita.





Eller så var det Napp och Nytt som lade grunden. Produktkatalogen från ABU som var så mycket mer än en produktkatalog. I Napp och Nytt fanns allt man drömde om.

Det låg en mystik runt flugfisket. Flugfisket representerade drömmen, det onåbara som låg bortom horisonten. Bilderna på öringar och laxar. På den tiden var flugfiskeutrustning dyr och exklusiv. Farsan fiskade aldrig med fluga. Det var kastmete eller maskagnat skeddrag som gällde. Han tog bort trekroken och knöt på 10-15 cm lina och en enkelkrok som agnades med mask när han skulle fiska röding i Bolletjärn. Professor var favoritdraget.

I tioårsåldern började jag att läsa böcker på allvar. Skolbiblioteket i Röste skola innehöll det mesta en tioåring behövde. När jag slukat Astrid Lindgren och andra barnböcker hittade jag naturböcker och via Napp & Nytt och min fars fisketidningar hittade jag Hans Lidman. En helt ny värld öppnade sig. Livet och fisket rullade på. Jag insåg till sist att sportfiske också handlar om litteratur, poesi, konst, naturvård, människosyn och livsstil. Det var där någonstans mitt intresse för det som jag idag ser som old schoolflugfiske grundlades. Det moderna flugfisket innehåller också till viss del även detta, men speglar i allt för stor omfattning det samhälle vi lever i. Ett samhälle där konsumtion, accessoarer och ytlig fernissa verkar vara det viktigaste.

Gloppen. Fiskeplatsen Rock

Jag flugfiskar inte för att det ska vara lätt eller för att det ska vara effektivt. Jag flugfiskar för att det ska vara svårt. Sportfiske handlar ju om att för sportens skull begränsa sina möjligheter att fånga fisk. Man väljer medvetet bort de mer effektiva fiskemetoderna. Flugfisket är en än större begränsning. Inom flugfiskets ramar kan man sedan söka den för stunden mest effektiva metoden och den för dagen bästa flugan. Jag väljer dessutom att begränsa mig ännu mer när jag lägger in estetik i flugfisket. Jag finner helt enkelt inget nöje i att fånga fisk med flugor som imiterar daggmask som är tillverkade av silikonslang eller av en bit gummisnodd även o det är ett effektivt bete. Utmaningen det innebär att binda en fluga av hår och fjäder som imiterar illusionen av en daggmask kan jag däremot lockas av.

Danielssonrullar

Splitcanespön, rullar och övrig utrustning i traditionell stil tilltalar mig. Estetiken från 40-talet till någonstans i mitten av 60-talet väcker något i mig som är svårt att förklara. Jag tror att det är den inbyggda framtidstron i designen som tilltalar mig. Det handlar om allt från bilar, kylskåp och kläder till bilder, musik och litteratur. Ett av få undantag är Danielssonrullarna som trots sin moderna design är mycket tilltalande.


Många moderna rullar är för överdesignade för min smak. Jag gillar det enkla, det rena och det funktionella.

Enligt spöbyggaren Ulf Löfdal går det att bygga enhandsspön upp till 8.6 fot och tvåhandsspön upp till 13 fot i splitcane som är minst lika bra som de bästa av kolfiberspöna vid praktiskt fiske. Om det stämmer vet jag inte, men de spön Ulf byggt åt mig är nog de bästa spön jag någonsin fiskat med. Därför ser jag ingen anledning att köpa ett modernt spö för dyra pengar om ett splitcanespö tillverkat med hantverksmässiga metoder i ett utförande som bygger på min egen smak i lindningar och rullfäste fungerar minst lika bra. Ett spö som är byggt enbart för mig och som är signerat av spöbyggaren. Författare som Hans Lidman, Rolf Smedman, Juhani Aho mfl har hur mycket som helst att ge även dagens och morgondagens flugfiskare om man bara tar sig tid att tränga in i novellerna och berättelserna. Särskilt i Hans Lidmans fiskenoveller är fisket ofta en ram för en annan berättelse, vilket gör att många av Lidmans böcker är tidlösa.

Splitcanespön med klassiska rullar. Record Doublé och Hardy LRH Lightweight. Utmärkta och i det närmaste outslitliga rullar som fyller sin funktion mycket väl

Jag är inte särskilt intresserad av teknik. Det gör att jag är en medioker kastare. Jag har lärt mig det jag behöver för att kunna fånga fisk i de allra flesta situationer. Att lägga ner tid och kraft för att uppnå perfektion för perfektionens skull eller den där extra metern kastlängd ligger inte för mig. Därför sitter det vanliga DT eller WF-linor på mina rullar. Hamnar jag i en fiskesituation som kräver kast jag inte bemästrar finner jag ofta lösningar. Funkar inte mina kast byter jag kastposition. Vakar fisken för långt ut väntar jag till de kommer närmare land. Fisk till varje prisstadiet har jag lämnat.






Ett flugkast ska enligt mig vara harmoniskt och välbalanserat. Det begränsar mitt flugval genom att jag då väljer bort de riktigt tunga flugorna. Dessa skapar ryckiga, obalanserade och i mina ögon fula kast. Tjecknymferna är mycket effektiva, men eftersom de är svåra att kasta på ett estetiskt tilltalande sätt är det ingenting för mig. Jag tror heller inte på det extrema imitationsflugorna. Jag tror att presentationen av flugan är viktigare än själva mönstret. Därför fiskar jag med mina favoritmönster, vilket med några få undantag är klassiska våt och torrflugor samt spiders.

Allstaholmarna i Ljungan

Flugfiskets fulländning når man inte genom en perfekt kastteknik. Fulländning handlar enligt mig om en inre resa där balansen mellan kastteknik, utrustning, fluga, förhållningssätt till naturen och till fisken är viktig. Fulländning uppnås inte av att det inte längre finns något att lägga till, utan först när det inte längre finns något mer att ta bort. Jag strävar efter ett minimalistiskt flugfiske. Old school är min väg mot minimalism. Jag föredrar också svartvita bilder framför färgbilder. Det jag vill visa med med de bilder jag tar syns bäst i svartvitt. Färgbilder har en tendens att bli för färgrika. Har köpt en ny vattentät kamera med en del spännande funktioner och fotoeffekter. Dessa effekter tillsammans med ett enkelt bildredigeringsprogram blir min väg in i den svartvita världen. Tror att min punkbakgrund har påverkat mig. Fanzines och skivomslag var ofta svartvita eftersom punkarna saknade pengar till fyrfärgstryck. Det är en stil och estetik jag fortfarande attraheras av.

Att jag är old school innebär inte att jag förkastar det nya. Jag har bara valt den väg som passar mig, den väg som ger mig de utmaningar jag behöver för att utvecklas som flugfiskare och som människa. Att kombinera gammal kunskap och gamla material med rätt portion modernt tänk är den väg jag väljer. För mig är flugfiske mer poesi än rock´n roll. Det moderna flugfisket är för högt tempo för mycket action, för mycket rock´n roll helt enkelt.

Öring 55 cm. Fångad med Old school utrustning.

Många ser old-school flugfiskare som underliga kufar som av nostalgiska skäl fiskar med dyra, känsliga, sämre grejor jämfört med den moderna flugfiskaren. Om jag är en kuf eller inte är upp till andra att bedöma. En del hävdar på grund av min syn på flugfiske att jag är snobbig och att jag ser ner på andras sätt att fiska med flugspö. Kanske är jag en snobb, men gör det egentligen något? Var och en får naturligtvis fiska på det sätt man vill med vilken utrustning man vill så länge man följer fiskevattnets regler.

Kanske är det nostalgi, kanske är det min naturromantiska ådra som styr mig i min syn på flugfiske. Jag längtar inte tillbaka till den tid som präglat min syn på flugfiske. Jag är framtidsinriktad, men jag vill se en annan framtid inom flugfisket. En framtid som präglas av eftertänksamhet, hållbarhet och minimalism. En framtid som utmanar dagens flugfiskemarknad som jag menar saknar hållbarhetsperspektiv.


Jag väljer att se det som old school istället för nostalgi.

Ån. Vintertankar

Jag har en lite besvärlig relation till min hemby. Vi flyttade dit våren innan jag fyllde tio år och jag flyttade därifrån tio år senare. Mina föräldrar bodde i byn i drygt 40 år och därför var byn hemma även när jag flyttat därifrån. Byn hade allt en naturintresserad tioåring kunde erbjuda. Skog och åkrar. Älgar och rådjur. Fåglar. En spännande skolväg där allt kunde hända. Under vintrarna såg man älg nästan varje dag. Det fanns två vägar till skolan. Vägen över åkrarna och vägen genom skogen. Om morgnarna tog jag vägen över åkrarna. Den var snabbast. Hem blev det ofta vägen över skogen. Jag stortrivdes i byn, den blev snabbt mitt hem. Skolan i byn var på många sätt hårdare jämfört med skolan stan. Det var fotboll som gällde, som gav status. Jag blev alltid vald sist. I skolan i stan var det enklare. Där var det vår klass mot den andra klassen på rasternas fotbollsmatcher. Alla som ville fick vara med i klassens lag. Där blev ingen vald sist. Skolan i byn var en sk b-skola med två årskullar i varje klass. Jag började i 3-4:an. Jag tog mig aldrig in i byagemenskapen. Varken som barn eller som ungdom. Jag hade liksom fel intressen. Är nog för mycket av en individualist för att vandra i andras fotspår. Naturen och fisket blev min trygghet och de kompisar jag hade gillade också att fiska.

Genom byn flöt ån med sina lockande forsar och sugande lugnvatten. Mitt hjärta öppnade sig redan vid mitt första besök och sedan dess har ån varit en del av mitt inre. En stor del av min barn och ungdom tillbringades vid ån. Först med cyklop och snorkel, metspö och kastspö, sedan med flugspö. Älgen och rådjuren var ständigt närvarande. Senare blev ån utterns, bäverns och björnens domäner. Jag har aldrig träffat på Nalle efter ån. Spåren har jag sett och jag är helt övertygad om att åns björnar har haft full koll på mina förehavanden efter ån. Det närmaste var ett möte med två björnungar på väg hem från ån. Uttern och bävern har jag träffat på vid ett par tillfällen.

Det dröjde ganska många år innan jag insåg att ån var sjuk. Förstörd av flottning och vattenkraftregleringar. Fisk fanns ju. Harr och öring i strömmarna och gädda i lugnvattnen. På 90-talet gjordes ett försök att restaurera ån. Grävmaskiner ommöblerade ån, men ingen sten lades tillbaka. Fiskevårdsföreningarna  planterade ut öring och fisket var periodvis riktigt bra. Mitt öringrekord från ån ligger på 1,6 kg.

Sommaren 2015 lämnade jag ån i en slags flykt. Det började egentligen något år tidigare. Fiskevårdsföreningarna som förvaltar ån vill göra en fullständig restaurering. De stenar som schaktades ur ån vid flottledsrensningen vill man lägga tillbaka. Sidofåror ska öppnas och höljor ska återskapas. Allt var i princip klart. Det enda som fattades var ett godkännande från markägarna. Det blev tvärnit. Planerna väckte ont blod hos några markägare och bybor. Hårda ord utväxlades och jag kände mig inte längre välkommen. Varken till byn eller till ån. Jag struntade i surgubbarna och fiskade vidare i åns övre del. Jag såg nu ån med nya ögon. Drömde mig bort. I mitt inre såg jag hur ån borde rinna. Hur vattnet bromsas upp av stenarna, hur vattnet kvillrar fram i sidofårorna. Hur den stora öringen vandrar ner från sjön under sommarnätterna när sländorna kläcker. När jag öppnade ögonen och såg hur vattnet forsar fram i den kanal som flottledsrensningen förvandlat ån till gick något i mig sönder. Jag förbannade världens alla surgubbar för deras rädsla för framtiden. Jag förbannade dammägare för deras kortsiktighet och för deras ointresse för naturen och för livet i våra vattendrag. De bittra känslorna skrämde mig. Jag flydde. Dystra tankar präglade och präglar fortfarande mitt sinne.

Så här i efterhand inser jag att jag var på väg att bli som dom, en surgubbe. En sådan som jag avskyr. Jag hade tur som inte hamnade där. Jag hade kunnat tappa lusten helt för fiske, för livet. Istället flydde jag till andra vatten. Till andra åar som mådde bättre, till skogstjärnar, till Ljungan med harr och havsöring.

Under 2016 började saker hända. Fiskevårdsföreningarna har jobbat vidare tillsammans med kraftbolaget, kommunen och länsstyrelsen. En gammal kvarndamm i åns nedre del öppnades och fisken har nu fri passage från älven ända upp till kraftverket. Fler och fler i byn blir positiva till restaureringsplanerna tack vare idogt arbete av fiskevårdsföreningarnas å-grupp. Mina dystra tankar börjar skingras.

Kanske kan jag inom några år återvända till ån och påbörja min själs läkningsprocess genom att hjälpa med restaureringen av åns övre delar. Kanske får jag uppleva en framtid där dammen vid sjön är ersatt med en naturtröskel och sjöns öringar kan gå ner i ån för lek och näringssök. Kanske kan jag då fresta öringen med en March Brown eller en Tippet & Silver när de om sommarkvällarna jagar löjor vid sjöns utlopp eller med en Royal Coachman Fan Wing när årets största sländor kläcker? Efter några år i beckmörker har mina drömmar börjat att skingra min bitterhet. Drömmarna tränger undan becket i mitt blod, ger skälen hopp och mjukar mitt stelnande hjärta. Kanske kommer en dag då jag åter känner mig välkommen till byn som en gång var min och till ån som rinner genom min själ.

Introvert flugfiske

Säsongen är över. Under vintern kommer jag att skriva en del om min syn på flugfiske. Tankar och funderingar om mitt eget fiske men även tankar om hur jag upplever flugfiskevärlden och flugfiskets utveckling. Jag förväntar mig inte att få uppskattning av de som läser mina texter. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för att dela med mig av mina tankar. Jag dömer ingen som inte håller med mig, jag dömer inte heller andras sätt att fiska så länge man följer fiskevattnets regler och visar god hänsyn till natur och fiskebröder/systrar. Däremot hoppas jag på reaktioner.

Jag har en introvert sida som jag kan låta blomma ut helt och hållet i mitt flugfiske. Där kan jag gräva ner mig i mina funderingar, binda mina flugor och ge mig ut på mina vandringar i flugfiskets värld. En av konsekvenserna är att ni som läser min blogg får ta del av mina ibland förvirrade funderingar om meningen med mitt flugfiske. Jag smickrar sällan med det jag skriver. Jag bjuder på mig själv på andra sätt, på det jag anser vara viktigt i flugfisket, det som hjälper mig på min vandring. Andra gör på annat sätt. Det finns ingen flugfiskestig som passar alla.

Mycket av det vi gör är ju en spegelbild av den värld vi lever i och ur det perspektivet är det väl inte så konstigt att jag upplever en del i flugfiskevärlden som oerhört skruvad. Skruvad och mycket långt från de inre värden som jag anser vara flugfiskets innersta kärna. Läste på Facebook att en av våra fiskeskribenter har planer på att börja blogga. Man bara om han fick tillräckligt många "gilla". Han fick de "gilla" han behövde och började blogga. En bra blogg som jag uppskattar. Så tänker inte jag. Visst är det kul om det jag skriver uppskattas och om någon tar några steg på sin flugfiskestig efter att ha läst mina små texter. Jag skriver egentligen bara för mig själv och är inte beroende av "gilla".

Jag söker inte uppskattning, möjligtvis respekt. Jag vill  visa att det går att vandra på sin egen flugfiskestig, bort från den breda kommersiella låtsasvärlden som vi lever i idag. Det ger mig en känsla av frihet att skriva och tycka vad jag vill om den värld jag lever i och betraktar som flugfiskare. En frihetskänsla som är svår att förklara, men som jag åtrår med en oförklarlig hetta. Den frihet jag söker leder också till att jag ofta fiskar ensam. Ensamhet är den yttersta konsekvensen av min frihetslängtan. Söker jag gemenskap måste jag anpassa mig till andra och därmed minskar min frihet. Det är en svår balansgång. Ibland faller man hårt när man försöker balansera på den slaka lina som hålls uppe av grundpelarna Frihet och Gemenskap. Jag väljer oftast frihetens stig framför gemenskapen i mitt flugfiske. Det går att vandra på frihetens stig även när man umgås med andra. Det kräver dock fiskevänner med stor tolerans. Jag har några sådana fiskevänner.

Jag inspireras av Thoreau, Hans Lidman, Dan Andersson, men också av Susanna Alakoski, Thåström och Väinö Linna och av Freddie Wadlings musik. Kanske inte helt självklart om man vill beskriva flugfiske. Flugfiske för mig är långt ifrån en hobby, kanske till och med långt ifrån en livsstil. Flugfisket är både karta och kompassnål i mitt liv. Det finns naturligtvis även andra kartor och andra kompassnålar i mitt liv. För det mesta pekar de åt samma mål, men i de fall de skiljer sig åt är det flugfisket som i de allra flesta fall styr min vandring.

Det har blivit för mycket marknad i dagens flugfiske. Marknaden är överetablerad när det gäller utrustning och konsekvensen är att fokus blir på prylar istället för på inre värden, den egna resan eller på naturupplevelsen. Utifrån mitt perspektiv finns det idag inga dåliga grejer på marknaden om man väljer något av de mer kända varumärkena. Man behöver inte köpa nya utrustningar varje år. Det räcker med att komplettera allt eftersom ens intresse utvecklas. Det gäller helt enkelt att hitta utrustningar som passar det egna fisket och den egna personligheten. Några av mina favoritspön har några år på nacken och trots att det idag troligen finns "bättre" spön väljer jag istället att renovera och bygga om dem än att köpa nya spön. Köpte i och för sig ett nytt fantastiskt 12.6 fots spö ifjol höst, men det var för att mitt gamla spö blev stulet.

Jag är kanske lite gammaldags, men för mig handlar flugfiske om så mycket mer än ett antal "gilla" på sociala medier. Mina hjältar är ju också av den gamla stammen. Kufar som Lidman, Smedman, Westrin och Engström. Dessa skrev eller skriver sällan om prylar. Deras berättelser handlar om ett sökande efter något som finns bortom horisonten. Som Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa.

Mina perspektiv är lite annorlunda. Hantverk i spön, askar och håvar. Klassiska våt och torrflugor i naturmaterial, smygfiske i mindre vattendrag, litteratur, poesi, funderande och filosoferande är bärande delar i mitt flugfiske. Evolutionens sega urkraft bär mig framåt. Vandrar man med små eftertänksamma steg upptäcker man återvändsgränden tidigare än om man följer strömmen utan att riktigt fundera på varför.

Kommer aldrig att tatuera mig eller sälja min själ för att få ett sponsorkontrakt. Jag vill som flugfiskare vara så fri som jag bara kan. Jag känner att det är nödvändigt om jag ska kunna få hela mitt liv att fungera. Min vardag lever jag i politikens helt vidöppna värld. En utochinvärld där det är omöjligt att få vara ifred. Ett liv där kompromisser är en del av vardagen. Jag trivs i den världen, men den är inte livsviktig. Flugfisket är däremot på liv och död och fungerar som en reträttplats där jag inte behöver kompromissa.

En gång i tiden drömde jag om att ägna mitt liv åt flugfiske och poesi. Poesin drömmer jag om fortfarande.

Vinter. Drömmarnas tid

Ännu en flugfiskesäsong lagd till handlingarna. Alltid med en känsla av vemod. Hann som vanligt inte med allt jag planerat. Försommarens öringjakt i Hälsingeskogarna kom av sig i början på juni. Varför vet jag inte. Har i alla fall tagit en del steg framåt på min flugfiskestig, funnit några nya intressanta vatten. När jag bläddrar bland mina minnen och mina texter och bilder från säsongen längtar jag till sommar, myggsurr och kläckande sländor.

Vinter innebär också uppladdning och planering inför kommande säsong. Laxfiske i Orkla v 26 är redan bokat. Tänker också fortsätta att utforska Hälsinglands bortglömda öringvatten. Har funnit några och med hjälp av gamla texter och artiklar nosat upp några andra. En hel del bokläsning är också planerad. Ska läsa om en del Lidmanböcker.


Har lärt mig en del om Lidmans författarskap och hoppas därför att finna nyanser och djup i texterna som jag inte uppfattat vid tidigare läsningar. Har även en del andra böcker att fördjupa mig i. Masters on the nymph är en bok på engelska där några mycket skickliga nymffiskare skriver om nymffiske. Gunnar Westrin ska enligt uppgift även komma ut med en ny bok. Även litteratur som inte är fiskelitteratur kan vara till hjälp om man vill ta steg på sin flugfiskestig.

Den stora frågan jag har att brottas med är om jag ska nöja mig med en laxresa och istället söka mig upp mot fjällen eller inte. Har aldrig blivit fjälltagen. Jag är mer av en skogsmulle, en riktig fjällresa kanske ger mig blodad tand? Fjällfiske kräver dock ett nytt tält, vilket är en rejäl investering. Det tält jag har klarar skog, men troligen inte hårt fjällväder.


Laxfisket är dröm och mardröm på samma gång. Känslan när laxen hugger är svår att beskriva. Det den absolut häftigaste jag någonsin upplevt alla kategorier. Samtidigt är laxfisket det mest psykiskt nedbrytande fiske man kan hålla på med. Laxfiske är som en drog. Jag både älskar och hatar det.

Det finns massvis med drömvatten kvar att fiska i. Storån, Idsjöströmmen, Stavre, Miekak, Kaitum, Vindelälven vid Ammarnäs. Skottland och vårfiske efter springer är också en dröm. Listan kan göras hur lång som helst. Det som i drömmarnas tid ändå lockar mest är Hälsinglands djupa skogar. Jag är övertygad om att mitt drömvatten finns närmare än jag tror. Ett drömvatten behöver inte betyda troféfiskar. Ett drömvatten handlar om annat. En plats där man blir ett med omgivningen.

Pyssel med flugspön, rullar och annan utrustning är också en trevlig vintersysselsättning. Sist men inte minst flugbindning. Jag har sedan några år fiskat med klassiska flugor vid harr och öringfiske. Jag fortsätter på den vägen med några få undantag. Främst hjorthårspuppan och klinkhammervarianter bundna i naturmaterial. Flugor som är moderna klassiker. För laxfisket är ambitionen att fiska med färre mönster. Ju fler laxsäsonger jag lägger bakom mig desto större blir min övertygelse om att flugmönstret inte är viktigt. Det är presentationen, sättet att fiska flugan som är den enskilt viktigaste pusselbiten för ett lyckat laxfiske. Därför kan jag fiska med de flugor jag gillar att binda. Sunray shadow, Ratflugor, Thunder & lightning, Black & silver i olika storlekar blir basen. För havsöringsfisket i Harmångersån blir shrimpflugor stommen i flugasken.

Havsöring i Harmångersån! Där börjar flugfiskeåret 2017. Det lossnade för mig på allvar i år och jag föll pladask för den lilla ån. Den passar min syn på flugfiske perfekt. Relativt lätt utrustning, lätta linor, precisionsfiske i en mycket trevlig miljö.  Säsongen är kort och intensiv.






Köpte en ny kamera i somras. En enkel, men funktionell och vattentät kamera. Den har en del funktioner som gör att jag kan ta mitt fotograferande framåt. Det innebär också att mitt skrivande kan utvecklas. Svartvita bilder och färre ord är målet med nästa säsong. Jag kommers att skriva en del texter om mina tankar och funderingar kring flugfiskets utveckling. Min utgångspunkt blir då självklart mitt eget perspektiv. Flugfiske för mig är så mycket mer än att locka en fisk att sluka en dunkrok. Vintern är en utmärkt tid att samla ihop sommarens erfarenheter, beskriva dem så att ord och bild bildar ett sammanhang, en djupare mening, i bästa fall en vägvisare i livet.

Vintern är drömmarnas tid. Flugfuske handlar om drömmar. Utan drömmar tappar flugfisket sin mening.

Om pimpelpremiärer

Pimpelpremiärsäsong. En tid jag längtat till varje höst/vinter under minst 25 år. I år längtar jag inte alls på samma sätt. Vet inte riktigt vad det beror på. Denna vinter känner jag större sug efter längdskidåkning. Jag kommer att besöka några premiärer hemmavid. Slakttjärn i Rengsjö, Lapptjärn i Bollnäs och Ondtjärn i Kilafors är de sjöar jag trivs att fiska i.

Det har gått inflation i stora fiskar. Man konkurrerar och marknadsför sina vatten med att visa bilder på stora feta odlade fiskar. Minst två kilo ska de väga. Är man som jag naturvän så känns det som någon form av galenskap. Vart har sporten i sportfisket tagit vägen? Visst är det kul att drilla en trekilos regnbåge på lätt pimpelutrustning, men det är ju inte särskilt svårt att fånga en trekilos om det planterats ut trekilos fiskar.

Jag önskar en annan väg. Jag skulle vilja se fler p/t vatten som är mer naturliga. Vatten där tvåsomrig fisk planterats ut i vatten där de har förutsättningar att växa sig stora och där en fisk på kilot är en trofefisk. Vatten man måste lära sig. Ett fiske som är mer krävande och där fångsterna inte kan tas för givna. Årets pimpelpremiär sker på Bolletjärn. Ett vatten med vildmarkskaraktär på fiskarna. Ljustjärn är också en trevlig tjärn där fisken är semivild och därför lite svårare att fiska i jämfört med tivolisjöarna. Fick en fantastisk röding på drygt åtta hekto i Ljustjärn får några år sedan.

Trots det kommer jag att besöka några tivolivatten med storfisk. Det är som sagt var kul att drilla storfisk och det är också trevligt att träffa pimpelentusiaster och ägna lite tid åt avancerat fiskeljug. Många goda fiskeberättelser föds när fiskare träffas på pimpelpremiärer.

Jag är en naturromantiker

Jag är en naturromantiker. Jag har nog min äldsta bror att tacka för det. Mina tidigaste minnen är från vår sommarstuga i Lillrösten där han tog med mig ut på promenader i skogen. När jag blev trött fick jag sitta på hans axlar. Han är 11 år äldre än jag, jag var kanske 4 år och han måste ha varit 15. Minns när vi skrämde iväg en tjäder. En enorm fågel för en fyraåring. Tror det är den händelsen, det äventyret som gjort att min fascination för skog och natur hållit i sig genom åren. När jag fyllde 10 år fick jag en fågelbok av min bror. Det är nog den bästa present jag någonsin fått. Har den fortfarande kvar. Senare i livet fann jag Hans Lidman och Rolf Smedman och mina drömmar fann näring i deras texter, bilder och akvareller.

Idag känns det som man ser ner på romantiker, på drömmare. Även i flugfiskets värld. Det är forskning, fakta och evidensbasering som är honnörsorden. Teknik, funktionskäder och specialtaperade fluglinor och självlysande flugbindningsmaterial ska hjälpa oss att finna vår flugfiskestig. Den stigen leder bara till flugfiskebutiken, till konsumtion långt bort från flugfiskets innersta värden. Detta i en tid då drömmar kanske är viktigare än någonsin. Jag är övertygad om att drömmar är nödvändiga när man är vilse och den tid vi lever i idag är en tid då vi är vilse i tillvaron.

Naturromantik blir lätt pekoral. Det är oket att bära som naturromantiker. Jag försöker ibland ta med naturromantik i bilder och texter. Det är svårt, mycket svårt. Det gäller att bruka ett sparsamt språk i såväl bild som text. Naturromantiken ska vara kärv eftersom naturen är kärv, även när den är vacker. Jag närmat mig Tranströmmer och Boye i ett försök att finna ett sparsamt språk med djupt innehåll. Än så länge mycket försiktigt. Jag lär mig långsamt, har ännu inte funnit någon som kan vägleda mig i poesins värld. Dan Andersson funkar om det är tonsatt. Thåström är nog den största inspiratören.

Det jag söker inom flugfisket, i mina naturromantiska drömmar är att lära känna mig själv och att finna min egen stig att vandra på. Att skriva är ett sätt att lära känna sig själv. Det är svårt och jag är självkritisk. Min främsta kritik mot mina försök att skriva är att det ofta blir för många ord. Jag söker färre fast rätt ord, rätt kombinationer av ord, på samma sätt som jag söker färre men rätt flugmönster att fiska med, rätt utrustning för mitt fiske, inte minimalistiskt men sparsmakat. Samma sak med mina bilder. De är för platta och för detaljrika. Svartvita och enkla, med djup är det jag eftersträvar. Har långt dit. Jag gillar det svartvita eftersom man lättare ser detaljerna utan alla färger. Har lite försiktigt vågat mig på svartvita bilder. Är fortfarande för dålig fotograf, eller för feg. Måste våga släppa taget.

Ser fram emot mina vandringar i Hälsinglands skogar med kamera och anteckningsbok och poesiböcker. Det sägs att själen mår bra av att skriva för hand. Det blir min nästa utmaning. Att skriva på dator eller läsplatta är bekvämt, det är samtidigt lätt att slarva, lätt att slösa med orden. Att skriva med penna kräver mer eftertanke.

Säsongsavslut

Jag brukar avsluta säsongen i Ljungan, så även i år. Jag och Peter. Han är småbarnsförälder med allt vad det innebär och värderar sina allt för få fiskedagar på en säsong mycket högt. Jag är mer bortskämd. Min dotter har flyttat hemifrån och min hustru har egna intressen, vilket gör att jag kan ägna mer tid åt fiske jämför med många av mina vänner. Planen för helgen var fiske lördag förmiddag och 40-årskalas lördag kväll. Annars har jag åkt upp med husvagnen redan under fredag kväll och fiskat hela helgen.

Det är något visst med säsongsavslut. Även om det känns vemodigt. Jag gillar och andra sidan vemod. Säsongsavslut innebär en slags uppsamling, en summering av säsongen, lärdomar kan dras och planer för kommande säsonger kan göras. Tiden går. Orubbligt och obönhörligt. Jag inser att jag har färre säsonger framför mig än bakom mig. Att ta vara på den tid man har känns därför allt viktigare.


Vi lämnar Bollnäs tidigt och kommer upp till älven när det fortfarande är mörkt. Planen är att börja vid norra bordet. Det är en liten bit att gå och därför en lite mer svårtillgänglig plats. Det är det tidiga morgonfisket som är tjusningen med havsöringsfiske. Fisken står nära land och man kan använda lätta linor. Efter första rundan har fisken tryckts ut i älven och då är det lite tyngre linor som gäller. Vi vill därför vara först på plats.

I våras köpte jag ett spö av Peter. The Gordon från Sharpes of Aberdeen. Ett elvafots enhandsspö med ganska djup aktion. Ett mycket trevligt spö som funkade perfekt för Harmångersån och havsöringarna där. Ändå var jag inte helt nöjd med spöt. Det brukar vara så. Därför bygger jag eller låter bygga mina spön så ett de passar mina behov bättre än vad fabriksspön gör. Jag vill kunna växla mellan enhands och tvåhandsgrepp. De flesta kraftigare enhandsspön har en liten fightingbutt och den gör att man kan kasta med tvåhandsgrepp. Enhandshantagen är ofta lite för korta för att man ska få ett bekvämt grepp vid tvåhandsfiske. The Gordon byggde jag om själv genom att jag köpte ett switchhandtag och modifierade det lite grann. Idag är det första gången jag fiskar med spöt efter modifieringen. Det funkar helt och hållet efter mina önskemål.

Det är tomt på parkeringen när vi kommer fram. Nöjda hoppar vi vadarbyxorna och börjar vandringen till Norra Bordet. Strax ovanför stocken ligger en stuga. Innan vi kommer dit ser vi en person med flugspö lämna stugan på väg mot Norra Bordet. Vi vänder och går ner till Stocken som verkar ofiskad. Den rymmer två eller tre personer. Peter börjar på den nedre delen och jag går upp till den gamla stenkistan. Innan jag kommer dit kliver en fiskare ner och jag måste vända. Jag får börja nedanför stenkistan. Jag skrämmer ut en fisk som står i fotsdjupt vatten, det är allt som händer under den första rundan. Jag missbedömde strömmens hastighet i det låga vattnet och hade en lite för tung spets för att kunna fiska bra på det grunda vattnet nära land. Att jag aldrig lär mig...

Jag lär mig långsamt. Det är som om min hjärna, ja hela min kropp måste ställa om för att jag ska kunna omsätta teoretiska kunskaper till fungerande praktik. Jag har i flera år fattat teorin bakom ett lyckat flugkast, men misslyckats med att omsätta det i praktiken. År av spinnfiske sitter djupt rotat i kropp och själ. Grunden till ett lyckat flugkast sitter i bakkastet. Framkastet handlar om riktning och finjustering, men framför allt om att vara försiktig med att ta i för mycket tidigt i kastet. Jag har alltid tagit i för tidigt och för mycket i framkastet vilket leder till dåliga oprecisa kast, ofta med tailing loop eller osträckt tafs. Vill man vara en framgångsrik lax och havsöringsfiskare är en sträckt tafs det kanske viktigaste av allt. Flugan börjar fiska omedelbart och strömmens tyngd mot fluglinan hjälper till att kroka fisken. Idag funkar tekniken. Om det beror på The Gordon vet jag inte. Det troliga är att det beror på att jag fiskat mycket med kopian av Hans Lidmans flugspö. Ett långt, tungt splitcanespö med en mycket långsam aktion. Spöts massa göra hjälper till att ladda spöt. Att fiska med det spöt har tvingat mig att bättre lyssna på spöts behov och att lägga energin i kastet på rätt ställe. Det har jag stor nytta av nu när jag fiskar med The Gordon.

Peter knyter en tafs

En stor lax jagade min fluga är jag fiskat ut kastet och tog hem lina för att göra ett nytt kast berättar Peter när han kommer tillbaka från sin första runda. Den fastnade inte. Vi fiskar ett par rundor till och inget händer. En och annan större fisk visar sig. Kaffe dricks. Taktiksnack. Ska vi byta plats?Älvsträckan från Viforsen ner till havet har i princip allt en flugfiskare kan önska. Det är bara det att allt fler upptäcker det. Vid Bordet på andra sidan ser vi fyra-fem personer. Vid Norra Bordet och neråt är det fem-sex pers som fiskar. Det ser nog likadant ut efter hela älven. Vi stannar kvar, låter Stocken vila en stund. Gör upp en eld och grillar den spanska chistorran jag köpte i Visby i somras. Den ska grillas långsamt för att smaka bäst. Vi blev bjudna på chistorra av en stockholmare vid premiären i Harmångersån och blev förälskade i den kryddiga korven. Har inte funnit den i Bollnäs, inte heller i Gävle. Glädjen var därför stor när jag fann den i en delikatessaffär i Visby under Almedalsveckan. Chistorran smakar så ljuvligt som vi minns det.

När vi ätit och sitter med våra kaffekoppar kommer en fiskare gående. Är det ok att jag kliver i frågar han. Självklart svarar vi. Lite typiskt att någon annan får fiska av sträckan när vi medvetet låtit den vila. Det var ur det perspektivet bättre förr. Då var det ingen trängsel på de mindre populära fiskeplatserna och man kunde lägga upp en fiskedag efter eget huvud och ändå få en och annan fisk.



Baksidan av att Ljungan blivit allt mer populär som älv allt eftersom biotopåtgärder och hållbara fiskeregler är att det är allt fler som fiskar i älven. Det är folk överallt, även på de mindre heta platserna. Det är svårt att finna ofiskade sträckor. Vi borde ha tagit med oss kanoten.

Vinden börjar bli allt för besvärlig. Vi packar ihop och åker hem. Hemresan ägnas åt planering inför kommande säsonger.