Varje vinter tvivlar jag på att jag är laxfiskare. Hittills har jag löst det genom att boka och förskottsbetala sommarens laxresa till Orkla, så även i år. Resan bokas och betalas innan tvivlet kommer, då har jag inget annat val än att åka på laxresan. Har även bokat en vårresa till River Tay i Skottland. Att fiska efter springers i Skottland är en dröm jag haft i många år.
Varför tvivlar jag då på mig själv som laxfiskare? Det är främst av två skäl. Huvudskälet är att laxfiske tar enormt mycket tid, även om jag kanske bara fiskar två veckor per år. Laxfiske kräver tid i form av flugbindning, läsning, förberedelser, redskapsvård mm. Dessutom måste man förbereda sig mentalt. Laxfiske sliter mer på själen än vad det gör på kroppen. Efter varje säsong blir jag allt tröttare. Öring och harrfiske kräver lika mycket tid i förberedelser, men kräver något annat av själen. Något som inte sliter på samma sätt.
Ett annat skäl till mina laxfisketvivel är att laxen gör laxfiskare galna. För det mesta är det en sund mani, men ibland slår det över till en osund galenskap. När laxfiskegalenskapen slår över ser man bara laxfiskarens sämsta egenskaper. Duktiga och normalt sansade laxfiskare börjar snacka skit om varandra och deras respektive syn på laxfiske. Man får tunnelseende och verkar anse att alla som inte fiskar på det sätt man själv fiskar på betraktas som avfällingar och borde bannlysas från allt som har med lax och laxfiske att göra.
Jag fiskar för att komma bort från vardagen, från sociala mediers hets och hat. Därför tar det hårt på mig om hets och hat ska prägla även fisket. Jag flyr hellre än deltar i hetsen. Tänk om vi lärde oss att lyssna på varandra, ta tillvara varandras kunskaper och vilja att skapa ett bättre laxfiske för alla istället för att tävla i vem som vet bäst med konsekvensen att man låser in sig i sin egen uppfattning.
Samtidigt älskar jag laxfiskegalenskapen. Det är liv och passion samtidigt som den kan kasta ner en i den värsta laxångest. Det är för laxångesten jag fiskar lax. Den och laxhugget. Laxhugget och laxens första rusning är den häftigaste upplevelse jag känner till alla kategorier. Den fungerar som en drog, en drog som gör oss laxgalna.
Det är kanske så att effekterna av laxgalenskapen avtar med åren och det kanske är därför mina laxfisketvivel växer? Eller så är det så att jag aldrig varit en riktig laxfiskare...
Hur som helst växer min längtan till öringen. Allt från vårens havsöringar i Harmångersån till de djupa hälsingeskogarnas hemlighetsfulla öringar. Har två öringdrömmar. Dels att fånga en nystigen blank praktöring i Harmångersån och dels att fånga en fin vild skogsöring från ett bortglömt vatten. Öringgalenskapen verkar dessutom inte vara lika destruktiv som laxgalenskapen. Öringfiske är också mer den ensamma fiskarens fiske vilket passar mig bättre än det mer sociala laxfisket.
Kanske blir den här säsongen min sista laxfiskesäsong på några år?
fredag 31 mars 2017
onsdag 29 mars 2017
Sent en lördagkväll
Försommarnattens bleka ljus gör stigen till ån nästan osynlig. Jag tänder en brasa och ställer på sotpannan. Fisket har varit trögt, kläckningarna sparsamma. Två mindre öringar lockades av min March Brown. Den gråbruna våtflugan har blivit min favoritfluga. Den kan imitera nästan alla sländor som kläcker i ån. Den fungerar också i större storlekar som en liten fiskimitation.
Det fräser till i eldstaden när kaffet kokar över. Jag lyfter bort sotpannan från elden, lägger på en vedklabbe till. Här finns gott om brasved. Det har bävern sett till. I början svor jag över bävern. Dammarna och trädfällningen har gjort det nästan omöjligt att ta sig fram efter ån. Idag är jag glad över att bävern är tillbaka. Fisket har blivit bättre. Kanske trivs öringen bra att dela ån med bävern, kanske är det färre som gör sig omaket att fiska i ån? Människan är trots allt en ganska lat varelse och mer lättillgängliga vatten kanske lockar mer?
Min kompis dröjer. Jag sitter ensam med mina tankar. Ensam med mitt kaffe. Ifjol bytte jag ut min kåsa mot en bleckmugg jag köpte i Prag. En bleckmugg med katter på. Riktigt varför vet jag inte. En riktig flugfiskare dricker ju ur kåsa. Kåsans stora fördel är att den har rund botten vilket gör att den inte välter när man ställer den i mossan. I övrigt handlar det väl mest om nostalgi. En bleckmugg är mer praktisk, lättare att hålla ren.
Plötsligt sitter han där. Han sträcker ut armen. Jag fyller kaffe i kåsan han har i handen. Han dricker under tystnad. Jag lägger på ett par vedträn till. Långt borta sjunger koltrasten sin vemodiga visa om längtan och ensamhet.
"Sociala medier verkar locka fram det absolut sämsta ur oss!" Orden nästan spottas ut. "Oavsett om det handlar om flugfiske, politik eller vad vi nu diskuterar." Jag säger ingenting. "Varför ska det vara så svårt att lyssna? Även om man inte alltid håller med kan det faktiskt finnas något som är värt att lyssna på. Istället för att lyssna, fundera och ställa någon nyfiken följdfråga bestämmer vi oss direkt för att det som sägs är fullständigt idiotiskt och så är kriget igång. De som deltar i debatten förväntas okritiskt att ta ställning till den ena eller andra sidan. Den som med de fränaste och mest välformulerade kränkningarna vinner flest gilla och därmed debatten. Två läger av idioter bildas."
"Kanske är vi flugfiskare en spegelbild av den tid vi lever i" frågar jag lite försiktigt. Min kompis sitter tyst. Han tar fram en bit torkat renkött och en plunta. Rökig whisky, torkat renkött och en kaffeeld är en utsökt kombination. Han skär en skiva renkött som han räcker till mig, fortfarande utan att säga något.
"Du har nog rätt. Jag tänker på KSMB:s gamla dänga Upp & ner. De visste nog inte hur rätt de hade när de skrev den. Det gäller att följa strömmen. Att tänka själv upplevs som störande. Strömmen stannar liksom upp och den som leder lämmeltåget känner sig utmanad och måste därför markera mot den som råkat tänka en självständig tanke. Trots att jag innerst inne vet bättre så trillar jag dit gång efter annan. Fast jag vet att det är där strömmen hejdas livet får möjlighet att utvecklas. Ryggmärgsmässigt idiotförklarar jag den jag inte förstår fast jag vet att jag borde lyssna och fundera på vad han försöker få sagt. Samtliga hinder ska undanröjas så att sanningen kan rinna så snabbt som möjligt i den av nyttiga idioter röjda sanningskanalen. Varför glömmer vi bort att livet finns i samtalet, i brytande och bändandet av argument?" Han tystnar, stirrar in i elden, verkar försvinna bort. Även jag sitter tyst. Att sitta tyst är ibland livsviktigt. Jag vill fråga om fisket, men förstår att inte störa honom. Det är något han vill säga, men har svårt att finna orden. Om jag stör honom blir det han vill säga aldrig sagt. Jag smuttar istället på whiskyn.
"Tänk om det finns en konflikt mellan biotopvård och flugfiske? En konflikt vi inte ser eftersom vi har fullt upp med att positionera oss för eller emot på sociala medier. Vad gör vi då? Är vi verkligen beredda att biotopvårda sönder fina fiskesträckor i ett vattendrag istället för att försöka finna en balans mellan biotopvård och fiskeintresset?" Hur tänker han nu? Det är väl självklart att miljön och biotopvården alltid måste sättas före alla andra intressen? "Många gånger hävdas ju att ett av syftena med återställning efter flottningen är att skapa förutsättningar för sportfisketurism" fortsätter han. "Men om turisterna ska lockas till älven måste det ju gå att fiska i den. Jag tänker framför allt på laxfisket. Öring och harrfiske är sällan något problem, tvärtom. Biotopvård och flottledsåterställning ger mycket spännande fiskeplatser. Laxfiske däremot kräver ju pooler där man kan göra sina kast och fiska av sträckan utan det är en massa sten i vägen eller bakvatten som gör att linan inte kan hållas sträckt. Ta Gropen i Orkla där du fiskar varje år. Den fiskar ju bättre på lite högre vattenföring eftersom stenarna mitt i poolen skapar ett bakvatten som omöjliggör fiske på den övre delen vid normalt vattenstånd. Vid lite högre vatten försvinner bakvattnet och gör även den övre delen av poolen fiskbar. Samtidigt vet vi att de laxpooler som är fiskbara och håller fisk oavsett vattenstånd som är de mest attraktiva och därmed dyraste att fiska i. Om vi då återställer en laxälv så att den inte går att flugfiska i åker ju turisterna någon annanstans och de enda som har glädje av laxen är yrkesfiskarna. Vi måste nog tänka oss för hur vi återställer och hur vi biotopvårdar, och inte minst varför."
Han ställer ifrån sig sin kåsa, lägger på ett par vedträn på elden innan han klär av sig och kryper ner i sovsäcken. "Du borde sluta med det där jäkla laxfisket. Laxen verkar göra folk galna." Han vänder sig om och somnar på några ögonblick.
Jag blir sittande vid elden. Fyller på med kaffe. Hans ord stör, växer till en mara. Att sova är omöjligt. Långt därborta sjunger koltrasten. Gryningens skarpa ljus väcker mig ur mina tankar. Jag tar flugspöt och går ner till ån. Stigen är lätt att vandra i morgonens första ljus.
Det fräser till i eldstaden när kaffet kokar över. Jag lyfter bort sotpannan från elden, lägger på en vedklabbe till. Här finns gott om brasved. Det har bävern sett till. I början svor jag över bävern. Dammarna och trädfällningen har gjort det nästan omöjligt att ta sig fram efter ån. Idag är jag glad över att bävern är tillbaka. Fisket har blivit bättre. Kanske trivs öringen bra att dela ån med bävern, kanske är det färre som gör sig omaket att fiska i ån? Människan är trots allt en ganska lat varelse och mer lättillgängliga vatten kanske lockar mer?
Min kompis dröjer. Jag sitter ensam med mina tankar. Ensam med mitt kaffe. Ifjol bytte jag ut min kåsa mot en bleckmugg jag köpte i Prag. En bleckmugg med katter på. Riktigt varför vet jag inte. En riktig flugfiskare dricker ju ur kåsa. Kåsans stora fördel är att den har rund botten vilket gör att den inte välter när man ställer den i mossan. I övrigt handlar det väl mest om nostalgi. En bleckmugg är mer praktisk, lättare att hålla ren.
Plötsligt sitter han där. Han sträcker ut armen. Jag fyller kaffe i kåsan han har i handen. Han dricker under tystnad. Jag lägger på ett par vedträn till. Långt borta sjunger koltrasten sin vemodiga visa om längtan och ensamhet.
"Sociala medier verkar locka fram det absolut sämsta ur oss!" Orden nästan spottas ut. "Oavsett om det handlar om flugfiske, politik eller vad vi nu diskuterar." Jag säger ingenting. "Varför ska det vara så svårt att lyssna? Även om man inte alltid håller med kan det faktiskt finnas något som är värt att lyssna på. Istället för att lyssna, fundera och ställa någon nyfiken följdfråga bestämmer vi oss direkt för att det som sägs är fullständigt idiotiskt och så är kriget igång. De som deltar i debatten förväntas okritiskt att ta ställning till den ena eller andra sidan. Den som med de fränaste och mest välformulerade kränkningarna vinner flest gilla och därmed debatten. Två läger av idioter bildas."
"Kanske är vi flugfiskare en spegelbild av den tid vi lever i" frågar jag lite försiktigt. Min kompis sitter tyst. Han tar fram en bit torkat renkött och en plunta. Rökig whisky, torkat renkött och en kaffeeld är en utsökt kombination. Han skär en skiva renkött som han räcker till mig, fortfarande utan att säga något.
"Du har nog rätt. Jag tänker på KSMB:s gamla dänga Upp & ner. De visste nog inte hur rätt de hade när de skrev den. Det gäller att följa strömmen. Att tänka själv upplevs som störande. Strömmen stannar liksom upp och den som leder lämmeltåget känner sig utmanad och måste därför markera mot den som råkat tänka en självständig tanke. Trots att jag innerst inne vet bättre så trillar jag dit gång efter annan. Fast jag vet att det är där strömmen hejdas livet får möjlighet att utvecklas. Ryggmärgsmässigt idiotförklarar jag den jag inte förstår fast jag vet att jag borde lyssna och fundera på vad han försöker få sagt. Samtliga hinder ska undanröjas så att sanningen kan rinna så snabbt som möjligt i den av nyttiga idioter röjda sanningskanalen. Varför glömmer vi bort att livet finns i samtalet, i brytande och bändandet av argument?" Han tystnar, stirrar in i elden, verkar försvinna bort. Även jag sitter tyst. Att sitta tyst är ibland livsviktigt. Jag vill fråga om fisket, men förstår att inte störa honom. Det är något han vill säga, men har svårt att finna orden. Om jag stör honom blir det han vill säga aldrig sagt. Jag smuttar istället på whiskyn.
"Tänk om det finns en konflikt mellan biotopvård och flugfiske? En konflikt vi inte ser eftersom vi har fullt upp med att positionera oss för eller emot på sociala medier. Vad gör vi då? Är vi verkligen beredda att biotopvårda sönder fina fiskesträckor i ett vattendrag istället för att försöka finna en balans mellan biotopvård och fiskeintresset?" Hur tänker han nu? Det är väl självklart att miljön och biotopvården alltid måste sättas före alla andra intressen? "Många gånger hävdas ju att ett av syftena med återställning efter flottningen är att skapa förutsättningar för sportfisketurism" fortsätter han. "Men om turisterna ska lockas till älven måste det ju gå att fiska i den. Jag tänker framför allt på laxfisket. Öring och harrfiske är sällan något problem, tvärtom. Biotopvård och flottledsåterställning ger mycket spännande fiskeplatser. Laxfiske däremot kräver ju pooler där man kan göra sina kast och fiska av sträckan utan det är en massa sten i vägen eller bakvatten som gör att linan inte kan hållas sträckt. Ta Gropen i Orkla där du fiskar varje år. Den fiskar ju bättre på lite högre vattenföring eftersom stenarna mitt i poolen skapar ett bakvatten som omöjliggör fiske på den övre delen vid normalt vattenstånd. Vid lite högre vatten försvinner bakvattnet och gör även den övre delen av poolen fiskbar. Samtidigt vet vi att de laxpooler som är fiskbara och håller fisk oavsett vattenstånd som är de mest attraktiva och därmed dyraste att fiska i. Om vi då återställer en laxälv så att den inte går att flugfiska i åker ju turisterna någon annanstans och de enda som har glädje av laxen är yrkesfiskarna. Vi måste nog tänka oss för hur vi återställer och hur vi biotopvårdar, och inte minst varför."
Han ställer ifrån sig sin kåsa, lägger på ett par vedträn på elden innan han klär av sig och kryper ner i sovsäcken. "Du borde sluta med det där jäkla laxfisket. Laxen verkar göra folk galna." Han vänder sig om och somnar på några ögonblick.
Jag blir sittande vid elden. Fyller på med kaffe. Hans ord stör, växer till en mara. Att sova är omöjligt. Långt därborta sjunger koltrasten. Gryningens skarpa ljus väcker mig ur mina tankar. Jag tar flugspöt och går ner till ån. Stigen är lätt att vandra i morgonens första ljus.
lördag 11 februari 2017
Om sportfiskemoral
Dagens inlägg handlar om sportfiskemoral.
Den vanliga uppfattningen är att moral är människors uppfattningar om vad som är rätt och gott. Det är föreställningar som i högsta grad varierar mellan skilda kulturer och sociala kontexter. Etiken är det teoretiska och kritiska studiet av dessa skilda moraluppfattningar liksom av det moraliska språket. Det innebär att etiken är vetenskapen om moralen.
Hur ser det då ut inom sportfiskevärlden? Har vi högre sportfiskemoral idag jämfört med förr? Kanske, kanske inte.
Som i allt annat går det mode även i fiskevård. Fiskevård handlade länge om fiskplantering och put & take. Idag handlar det om biotopvård, återställning och catch & release. Fiskevården idag utgår i mångt och mycket efter moraliska perspektiv. Att återställa ett vatten är en moralisk handling, en skyldighet vi har gentemot naturen. Det har med andra ord gått framåt. I alla fall när det gäller biotopvård.
Förr var det helt naturligt att slå ihjäl all fisk man fångade. Antingen åt man upp fisken, gav den till katten eller slängde den i skogen. Det fanns ädelfisk och skräpfisk och så fanns det fisk som var mitt emellan, exempelvis abborre. Det var bara ädelfisk under gällande minimimått man återutsatte. Idag är det helt naturligt att återutsätta all fisk man fångar. Gränsen mellan ädelfisk och annan fisk har suddats ut. Skräpfisken är så att säga utrotad. Även om flugfiske efter harr, öring, röding och lax fortfarande anses av många som lite finare så har de flesta fiskarter idag en självklar status som sportfiskar. Det är bra eftersom det lett till en ökad förståelse för arternas samspel i naturen och att samtliga arter är viktiga.
När jag var ung på den gamla onda köttfiskartiden rotenonbehandlades sjöar och ädelfisk, främst regnbåge och röding sattes ut. Fiskarna var ofta små eftersom odlad fisk var dyr att köpa. Det fanns såväl minimimått och fångstbegränsning i put & takesjöarna. Anledningen var ekonomisk. Fisken var dyr och skulle räcka så länge som möjligt. Idag behövs inga minimått eftersom den utsatta fisken är betydligt större. En del fiskevatten marknadsför sig med bilder på inplanterade monsterfiskar. Är det god moral att odla regnbågar och rödingar till groteska vikter för att sedan plantera ut dem i fiskevatten så att moderna miljömedvetna sportfiskare kan fånga dem? Som lök på laxen kan man vinna storfiskeutmärkelser om man fångar någon av dessa pelletsmonster. Hur stor miljöpåverkan har inte odling av fångstfärdig fisk och monsterfiskar skapat? Hur har de matats? Är det fiskpellets från industrifisket som är basen i monsterfiskarnas föda? God sportfiskemoral?
Läser ibland på sociala medier hur stolta sportfiskare fångat och återutsatt 23 harrar, 18 regnbågar eller 15 rödingar under en fiskedag. Är det god fiskemoral? Har den som återutsatt 18 regnbågar efter en dag på pimpelisen utifrån sportfiskemoraliska skäl rätt att kritisera mig eller någon annan om vi fyller vår kvot genom att slå ihjäl tre regnbågar och sedan ha fiskat klart för dagen? Har den c/r frälsta laxfiskaren som kanske fångar och återutsätter 20-30 lax per säsong i varm sommarälv rätt när han fördömer mig för att jag tar hem en av två eller tre fångade laxar efter årets laxvecka i Orkla?
Jag menar att det är obetänksamt och ibland rovfiske att fånga och återutsätta fisk utan att överhuvudtaget fundera på vad man håller på med. Detta gäller särskilt stor fisk i varmt vatten som löper risk att drabbas av mjölksyrechock eller skador på de känsliga slemskiktet när man ska ta den obligatoriska skrytbilden. Jag har sett hur laxfiskare som anser sig ha god sportfiskemoral haft lax på land i flera minuter för att mäta, väga och fotografera sin fångst. Ska vi tillämpa c/r kräver moralen att vi fiskar med gott omdöme och behandlar fisken med respekt. C/r får aldrig vara en ursäkt för rovfiske. Ibland kanske alternativet till c/r är att inte fiska överhuvudtaget.
100% c/r är bättre än 100% kill skrev en sportfiskebroder i ett inlägg på Facebook. Jag menar att han har fel. Det handlar inte om antingen eller, det handlar om både ock. Vissa vatten har 100% c/r, vilket jag tycker är bra, i andra vatten tillåts ett uttag, förhoppningsvis baserat på hur stort uttag vattnet tål. Jag är rädd att en ny köttfiskargeneration är på väg att utvecklas. En generation sportfiskare som visserligen återutsätter all fisk de fångar, men som inte tänker efter hur de fiskar eller varför. Att återutsätta 26 gäddor efter en fiskedag är inte god sportfiskemoral, det är rovfiske. Rovfisket sitter i sportfiskarens själ, i sportfiskarens girighet, i hens jakt på bekräftelse. Sportfiskemoral handlar om att fiska med gott omdöme, med respekt för naturen, för den fisk man fångar. Det innebär att man begränsar sitt fiske särskilt om man hamnat rätt och fisken hugger på allt man presenterar, oavsett om man slår ihjäl en fisk då och då eller om man återutsätter all fisk man fångar.
Slutligen menar jag att det är synnerligen dålig sportfiskemoral att sätta sig själv på en piedestal och kritisera andra fiskare som följer reglerna och som inte ägnar sig åt rovfiske även om de tar hem en matfisk då och då. Trots det menar jag sportiskemoralen ändå gått framåt sedan 70-talet då jag tog mina första stapplande sportfiskesteg.
Den vanliga uppfattningen är att moral är människors uppfattningar om vad som är rätt och gott. Det är föreställningar som i högsta grad varierar mellan skilda kulturer och sociala kontexter. Etiken är det teoretiska och kritiska studiet av dessa skilda moraluppfattningar liksom av det moraliska språket. Det innebär att etiken är vetenskapen om moralen.
Hur ser det då ut inom sportfiskevärlden? Har vi högre sportfiskemoral idag jämfört med förr? Kanske, kanske inte.
Som i allt annat går det mode även i fiskevård. Fiskevård handlade länge om fiskplantering och put & take. Idag handlar det om biotopvård, återställning och catch & release. Fiskevården idag utgår i mångt och mycket efter moraliska perspektiv. Att återställa ett vatten är en moralisk handling, en skyldighet vi har gentemot naturen. Det har med andra ord gått framåt. I alla fall när det gäller biotopvård.
Förr var det helt naturligt att slå ihjäl all fisk man fångade. Antingen åt man upp fisken, gav den till katten eller slängde den i skogen. Det fanns ädelfisk och skräpfisk och så fanns det fisk som var mitt emellan, exempelvis abborre. Det var bara ädelfisk under gällande minimimått man återutsatte. Idag är det helt naturligt att återutsätta all fisk man fångar. Gränsen mellan ädelfisk och annan fisk har suddats ut. Skräpfisken är så att säga utrotad. Även om flugfiske efter harr, öring, röding och lax fortfarande anses av många som lite finare så har de flesta fiskarter idag en självklar status som sportfiskar. Det är bra eftersom det lett till en ökad förståelse för arternas samspel i naturen och att samtliga arter är viktiga.
När jag var ung på den gamla onda köttfiskartiden rotenonbehandlades sjöar och ädelfisk, främst regnbåge och röding sattes ut. Fiskarna var ofta små eftersom odlad fisk var dyr att köpa. Det fanns såväl minimimått och fångstbegränsning i put & takesjöarna. Anledningen var ekonomisk. Fisken var dyr och skulle räcka så länge som möjligt. Idag behövs inga minimått eftersom den utsatta fisken är betydligt större. En del fiskevatten marknadsför sig med bilder på inplanterade monsterfiskar. Är det god moral att odla regnbågar och rödingar till groteska vikter för att sedan plantera ut dem i fiskevatten så att moderna miljömedvetna sportfiskare kan fånga dem? Som lök på laxen kan man vinna storfiskeutmärkelser om man fångar någon av dessa pelletsmonster. Hur stor miljöpåverkan har inte odling av fångstfärdig fisk och monsterfiskar skapat? Hur har de matats? Är det fiskpellets från industrifisket som är basen i monsterfiskarnas föda? God sportfiskemoral?
Läser ibland på sociala medier hur stolta sportfiskare fångat och återutsatt 23 harrar, 18 regnbågar eller 15 rödingar under en fiskedag. Är det god fiskemoral? Har den som återutsatt 18 regnbågar efter en dag på pimpelisen utifrån sportfiskemoraliska skäl rätt att kritisera mig eller någon annan om vi fyller vår kvot genom att slå ihjäl tre regnbågar och sedan ha fiskat klart för dagen? Har den c/r frälsta laxfiskaren som kanske fångar och återutsätter 20-30 lax per säsong i varm sommarälv rätt när han fördömer mig för att jag tar hem en av två eller tre fångade laxar efter årets laxvecka i Orkla?
Jag menar att det är obetänksamt och ibland rovfiske att fånga och återutsätta fisk utan att överhuvudtaget fundera på vad man håller på med. Detta gäller särskilt stor fisk i varmt vatten som löper risk att drabbas av mjölksyrechock eller skador på de känsliga slemskiktet när man ska ta den obligatoriska skrytbilden. Jag har sett hur laxfiskare som anser sig ha god sportfiskemoral haft lax på land i flera minuter för att mäta, väga och fotografera sin fångst. Ska vi tillämpa c/r kräver moralen att vi fiskar med gott omdöme och behandlar fisken med respekt. C/r får aldrig vara en ursäkt för rovfiske. Ibland kanske alternativet till c/r är att inte fiska överhuvudtaget.
 |
| Överlevde laxen? Borde jag struntat i denna skrytbild ur ett spotfiskemoraliskt perspektiv? |
100% c/r är bättre än 100% kill skrev en sportfiskebroder i ett inlägg på Facebook. Jag menar att han har fel. Det handlar inte om antingen eller, det handlar om både ock. Vissa vatten har 100% c/r, vilket jag tycker är bra, i andra vatten tillåts ett uttag, förhoppningsvis baserat på hur stort uttag vattnet tål. Jag är rädd att en ny köttfiskargeneration är på väg att utvecklas. En generation sportfiskare som visserligen återutsätter all fisk de fångar, men som inte tänker efter hur de fiskar eller varför. Att återutsätta 26 gäddor efter en fiskedag är inte god sportfiskemoral, det är rovfiske. Rovfisket sitter i sportfiskarens själ, i sportfiskarens girighet, i hens jakt på bekräftelse. Sportfiskemoral handlar om att fiska med gott omdöme, med respekt för naturen, för den fisk man fångar. Det innebär att man begränsar sitt fiske särskilt om man hamnat rätt och fisken hugger på allt man presenterar, oavsett om man slår ihjäl en fisk då och då eller om man återutsätter all fisk man fångar.
Slutligen menar jag att det är synnerligen dålig sportfiskemoral att sätta sig själv på en piedestal och kritisera andra fiskare som följer reglerna och som inte ägnar sig åt rovfiske även om de tar hem en matfisk då och då. Trots det menar jag sportiskemoralen ändå gått framåt sedan 70-talet då jag tog mina första stapplande sportfiskesteg.
söndag 22 januari 2017
Old school
Jag betraktar mig som old school när det gäller flugfiske. Flugfiske är för mig så mycket mer än att fånga fisk med flugspö. Genom mitt flugfiske har jag funnit dörrar till mitt inre jag inte visste fanns. Jag har funnit sätt att med sked liksom karva mig genom mig själv och min värld för att på så sätt söka svar på frågor och grubblerier som inte alls har med flugfiske att göra. Eller också har det det. Det är ju svårt att separera en del av en själv från en annan. Man är ju den man är oavsett om man håller i ett flugspö eller inte.
Det började nog på sommarstugans brygga i Lillrösten. Med bad, lek, nyfikenhet och mete. Jag minns framför allt två saker. Vi badade mycket och det var svårt att hitta mask. Vi hade en liten komposthög vid stugan men det fanns inte särskilt mycket mask i den högen. Metspöna var av bambu och flötena var rödvita.
Eller så var det Napp och Nytt som lade grunden. Produktkatalogen från ABU som var så mycket mer än en produktkatalog. I Napp och Nytt fanns allt man drömde om.
Det låg en mystik runt flugfisket. Flugfisket representerade drömmen, det onåbara som låg bortom horisonten. Bilderna på öringar och laxar. På den tiden var flugfiskeutrustning dyr och exklusiv. Farsan fiskade aldrig med fluga. Det var kastmete eller maskagnat skeddrag som gällde. Han tog bort trekroken och knöt på 10-15 cm lina och en enkelkrok som agnades med mask när han skulle fiska röding i Bolletjärn. Professor var favoritdraget.
I tioårsåldern började jag att läsa böcker på allvar. Skolbiblioteket i Röste skola innehöll det mesta en tioåring behövde. När jag slukat Astrid Lindgren och andra barnböcker hittade jag naturböcker och via Napp & Nytt och min fars fisketidningar hittade jag Hans Lidman. En helt ny värld öppnade sig. Livet och fisket rullade på. Jag insåg till sist att sportfiske också handlar om litteratur, poesi, konst, naturvård, människosyn och livsstil. Det var där någonstans mitt intresse för det som jag idag ser som old schoolflugfiske grundlades. Det moderna flugfisket innehåller också till viss del även detta, men speglar i allt för stor omfattning det samhälle vi lever i. Ett samhälle där konsumtion, accessoarer och ytlig fernissa verkar vara det viktigaste.
Jag flugfiskar inte för att det ska vara lätt eller för att det ska vara effektivt. Jag flugfiskar för att det ska vara svårt. Sportfiske handlar ju om att för sportens skull begränsa sina möjligheter att fånga fisk. Man väljer medvetet bort de mer effektiva fiskemetoderna. Flugfisket är en än större begränsning. Inom flugfiskets ramar kan man sedan söka den för stunden mest effektiva metoden och den för dagen bästa flugan. Jag väljer dessutom att begränsa mig ännu mer när jag lägger in estetik i flugfisket. Jag finner helt enkelt inget nöje i att fånga fisk med flugor som imiterar daggmask som är tillverkade av silikonslang eller av en bit gummisnodd även o det är ett effektivt bete. Utmaningen det innebär att binda en fluga av hår och fjäder som imiterar illusionen av en daggmask kan jag däremot lockas av.
Splitcanespön, rullar och övrig utrustning i traditionell stil tilltalar mig. Estetiken från 40-talet till någonstans i mitten av 60-talet väcker något i mig som är svårt att förklara. Jag tror att det är den inbyggda framtidstron i designen som tilltalar mig. Det handlar om allt från bilar, kylskåp och kläder till bilder, musik och litteratur. Ett av få undantag är Danielssonrullarna som trots sin moderna design är mycket tilltalande.
Många moderna rullar är för överdesignade för min smak. Jag gillar det enkla, det rena och det funktionella.
Enligt spöbyggaren Ulf Löfdal går det att bygga enhandsspön upp till 8.6 fot och tvåhandsspön upp till 13 fot i splitcane som är minst lika bra som de bästa av kolfiberspöna vid praktiskt fiske. Om det stämmer vet jag inte, men de spön Ulf byggt åt mig är nog de bästa spön jag någonsin fiskat med. Därför ser jag ingen anledning att köpa ett modernt spö för dyra pengar om ett splitcanespö tillverkat med hantverksmässiga metoder i ett utförande som bygger på min egen smak i lindningar och rullfäste fungerar minst lika bra. Ett spö som är byggt enbart för mig och som är signerat av spöbyggaren. Författare som Hans Lidman, Rolf Smedman, Juhani Aho mfl har hur mycket som helst att ge även dagens och morgondagens flugfiskare om man bara tar sig tid att tränga in i novellerna och berättelserna. Särskilt i Hans Lidmans fiskenoveller är fisket ofta en ram för en annan berättelse, vilket gör att många av Lidmans böcker är tidlösa.
Jag är inte särskilt intresserad av teknik. Det gör att jag är en medioker kastare. Jag har lärt mig det jag behöver för att kunna fånga fisk i de allra flesta situationer. Att lägga ner tid och kraft för att uppnå perfektion för perfektionens skull eller den där extra metern kastlängd ligger inte för mig. Därför sitter det vanliga DT eller WF-linor på mina rullar. Hamnar jag i en fiskesituation som kräver kast jag inte bemästrar finner jag ofta lösningar. Funkar inte mina kast byter jag kastposition. Vakar fisken för långt ut väntar jag till de kommer närmare land. Fisk till varje prisstadiet har jag lämnat.
Ett flugkast ska enligt mig vara harmoniskt och välbalanserat. Det begränsar mitt flugval genom att jag då väljer bort de riktigt tunga flugorna. Dessa skapar ryckiga, obalanserade och i mina ögon fula kast. Tjecknymferna är mycket effektiva, men eftersom de är svåra att kasta på ett estetiskt tilltalande sätt är det ingenting för mig. Jag tror heller inte på det extrema imitationsflugorna. Jag tror att presentationen av flugan är viktigare än själva mönstret. Därför fiskar jag med mina favoritmönster, vilket med några få undantag är klassiska våt och torrflugor samt spiders.
Flugfiskets fulländning når man inte genom en perfekt kastteknik. Fulländning handlar enligt mig om en inre resa där balansen mellan kastteknik, utrustning, fluga, förhållningssätt till naturen och till fisken är viktig. Fulländning uppnås inte av att det inte längre finns något att lägga till, utan först när det inte längre finns något mer att ta bort. Jag strävar efter ett minimalistiskt flugfiske. Old school är min väg mot minimalism. Jag föredrar också svartvita bilder framför färgbilder. Det jag vill visa med med de bilder jag tar syns bäst i svartvitt. Färgbilder har en tendens att bli för färgrika. Har köpt en ny vattentät kamera med en del spännande funktioner och fotoeffekter. Dessa effekter tillsammans med ett enkelt bildredigeringsprogram blir min väg in i den svartvita världen. Tror att min punkbakgrund har påverkat mig. Fanzines och skivomslag var ofta svartvita eftersom punkarna saknade pengar till fyrfärgstryck. Det är en stil och estetik jag fortfarande attraheras av.
Att jag är old school innebär inte att jag förkastar det nya. Jag har bara valt den väg som passar mig, den väg som ger mig de utmaningar jag behöver för att utvecklas som flugfiskare och som människa. Att kombinera gammal kunskap och gamla material med rätt portion modernt tänk är den väg jag väljer. För mig är flugfiske mer poesi än rock´n roll. Det moderna flugfisket är för högt tempo för mycket action, för mycket rock´n roll helt enkelt.
Många ser old-school flugfiskare som underliga kufar som av nostalgiska skäl fiskar med dyra, känsliga, sämre grejor jämfört med den moderna flugfiskaren. Om jag är en kuf eller inte är upp till andra att bedöma. En del hävdar på grund av min syn på flugfiske att jag är snobbig och att jag ser ner på andras sätt att fiska med flugspö. Kanske är jag en snobb, men gör det egentligen något? Var och en får naturligtvis fiska på det sätt man vill med vilken utrustning man vill så länge man följer fiskevattnets regler.
Kanske är det nostalgi, kanske är det min naturromantiska ådra som styr mig i min syn på flugfiske. Jag längtar inte tillbaka till den tid som präglat min syn på flugfiske. Jag är framtidsinriktad, men jag vill se en annan framtid inom flugfisket. En framtid som präglas av eftertänksamhet, hållbarhet och minimalism. En framtid som utmanar dagens flugfiskemarknad som jag menar saknar hållbarhetsperspektiv.
Jag väljer att se det som old school istället för nostalgi.
 |
| Napp och Nytt med omslag av Per Åhlin |
Eller så var det Napp och Nytt som lade grunden. Produktkatalogen från ABU som var så mycket mer än en produktkatalog. I Napp och Nytt fanns allt man drömde om.
Det låg en mystik runt flugfisket. Flugfisket representerade drömmen, det onåbara som låg bortom horisonten. Bilderna på öringar och laxar. På den tiden var flugfiskeutrustning dyr och exklusiv. Farsan fiskade aldrig med fluga. Det var kastmete eller maskagnat skeddrag som gällde. Han tog bort trekroken och knöt på 10-15 cm lina och en enkelkrok som agnades med mask när han skulle fiska röding i Bolletjärn. Professor var favoritdraget.
I tioårsåldern började jag att läsa böcker på allvar. Skolbiblioteket i Röste skola innehöll det mesta en tioåring behövde. När jag slukat Astrid Lindgren och andra barnböcker hittade jag naturböcker och via Napp & Nytt och min fars fisketidningar hittade jag Hans Lidman. En helt ny värld öppnade sig. Livet och fisket rullade på. Jag insåg till sist att sportfiske också handlar om litteratur, poesi, konst, naturvård, människosyn och livsstil. Det var där någonstans mitt intresse för det som jag idag ser som old schoolflugfiske grundlades. Det moderna flugfisket innehåller också till viss del även detta, men speglar i allt för stor omfattning det samhälle vi lever i. Ett samhälle där konsumtion, accessoarer och ytlig fernissa verkar vara det viktigaste.
 |
| Gloppen. Fiskeplatsen Rock |
Jag flugfiskar inte för att det ska vara lätt eller för att det ska vara effektivt. Jag flugfiskar för att det ska vara svårt. Sportfiske handlar ju om att för sportens skull begränsa sina möjligheter att fånga fisk. Man väljer medvetet bort de mer effektiva fiskemetoderna. Flugfisket är en än större begränsning. Inom flugfiskets ramar kan man sedan söka den för stunden mest effektiva metoden och den för dagen bästa flugan. Jag väljer dessutom att begränsa mig ännu mer när jag lägger in estetik i flugfisket. Jag finner helt enkelt inget nöje i att fånga fisk med flugor som imiterar daggmask som är tillverkade av silikonslang eller av en bit gummisnodd även o det är ett effektivt bete. Utmaningen det innebär att binda en fluga av hår och fjäder som imiterar illusionen av en daggmask kan jag däremot lockas av.
 |
| Danielssonrullar |
Många moderna rullar är för överdesignade för min smak. Jag gillar det enkla, det rena och det funktionella.
Enligt spöbyggaren Ulf Löfdal går det att bygga enhandsspön upp till 8.6 fot och tvåhandsspön upp till 13 fot i splitcane som är minst lika bra som de bästa av kolfiberspöna vid praktiskt fiske. Om det stämmer vet jag inte, men de spön Ulf byggt åt mig är nog de bästa spön jag någonsin fiskat med. Därför ser jag ingen anledning att köpa ett modernt spö för dyra pengar om ett splitcanespö tillverkat med hantverksmässiga metoder i ett utförande som bygger på min egen smak i lindningar och rullfäste fungerar minst lika bra. Ett spö som är byggt enbart för mig och som är signerat av spöbyggaren. Författare som Hans Lidman, Rolf Smedman, Juhani Aho mfl har hur mycket som helst att ge även dagens och morgondagens flugfiskare om man bara tar sig tid att tränga in i novellerna och berättelserna. Särskilt i Hans Lidmans fiskenoveller är fisket ofta en ram för en annan berättelse, vilket gör att många av Lidmans böcker är tidlösa.
 |
| Splitcanespön med klassiska rullar. Record Doublé och Hardy LRH Lightweight. Utmärkta och i det närmaste outslitliga rullar som fyller sin funktion mycket väl |
Ett flugkast ska enligt mig vara harmoniskt och välbalanserat. Det begränsar mitt flugval genom att jag då väljer bort de riktigt tunga flugorna. Dessa skapar ryckiga, obalanserade och i mina ögon fula kast. Tjecknymferna är mycket effektiva, men eftersom de är svåra att kasta på ett estetiskt tilltalande sätt är det ingenting för mig. Jag tror heller inte på det extrema imitationsflugorna. Jag tror att presentationen av flugan är viktigare än själva mönstret. Därför fiskar jag med mina favoritmönster, vilket med några få undantag är klassiska våt och torrflugor samt spiders.
 |
| Allstaholmarna i Ljungan |
Flugfiskets fulländning når man inte genom en perfekt kastteknik. Fulländning handlar enligt mig om en inre resa där balansen mellan kastteknik, utrustning, fluga, förhållningssätt till naturen och till fisken är viktig. Fulländning uppnås inte av att det inte längre finns något att lägga till, utan först när det inte längre finns något mer att ta bort. Jag strävar efter ett minimalistiskt flugfiske. Old school är min väg mot minimalism. Jag föredrar också svartvita bilder framför färgbilder. Det jag vill visa med med de bilder jag tar syns bäst i svartvitt. Färgbilder har en tendens att bli för färgrika. Har köpt en ny vattentät kamera med en del spännande funktioner och fotoeffekter. Dessa effekter tillsammans med ett enkelt bildredigeringsprogram blir min väg in i den svartvita världen. Tror att min punkbakgrund har påverkat mig. Fanzines och skivomslag var ofta svartvita eftersom punkarna saknade pengar till fyrfärgstryck. Det är en stil och estetik jag fortfarande attraheras av.
Att jag är old school innebär inte att jag förkastar det nya. Jag har bara valt den väg som passar mig, den väg som ger mig de utmaningar jag behöver för att utvecklas som flugfiskare och som människa. Att kombinera gammal kunskap och gamla material med rätt portion modernt tänk är den väg jag väljer. För mig är flugfiske mer poesi än rock´n roll. Det moderna flugfisket är för högt tempo för mycket action, för mycket rock´n roll helt enkelt.
 |
| Öring 55 cm. Fångad med Old school utrustning. |
Kanske är det nostalgi, kanske är det min naturromantiska ådra som styr mig i min syn på flugfiske. Jag längtar inte tillbaka till den tid som präglat min syn på flugfiske. Jag är framtidsinriktad, men jag vill se en annan framtid inom flugfisket. En framtid som präglas av eftertänksamhet, hållbarhet och minimalism. En framtid som utmanar dagens flugfiskemarknad som jag menar saknar hållbarhetsperspektiv.
Jag väljer att se det som old school istället för nostalgi.
torsdag 12 januari 2017
Ån. Vintertankar
Jag har en lite besvärlig relation till min hemby. Vi flyttade dit våren innan jag fyllde tio år och jag flyttade därifrån tio år senare. Mina föräldrar bodde i byn i drygt 40 år och därför var byn hemma även när jag flyttat därifrån. Byn hade allt en naturintresserad tioåring kunde erbjuda. Skog och åkrar. Älgar och rådjur. Fåglar. En spännande skolväg där allt kunde hända. Under vintrarna såg man älg nästan varje dag. Det fanns två vägar till skolan. Vägen över åkrarna och vägen genom skogen. Om morgnarna tog jag vägen över åkrarna. Den var snabbast. Hem blev det ofta vägen över skogen. Jag stortrivdes i byn, den blev snabbt mitt hem. Skolan i byn var på många sätt hårdare jämfört med skolan stan. Det var fotboll som gällde, som gav status. Jag blev alltid vald sist. I skolan i stan var det enklare. Där var det vår klass mot den andra klassen på rasternas fotbollsmatcher. Alla som ville fick vara med i klassens lag. Där blev ingen vald sist. Skolan i byn var en sk b-skola med två årskullar i varje klass. Jag började i 3-4:an. Jag tog mig aldrig in i byagemenskapen. Varken som barn eller som ungdom. Jag hade liksom fel intressen. Är nog för mycket av en individualist för att vandra i andras fotspår. Naturen och fisket blev min trygghet och de kompisar jag hade gillade också att fiska.
Genom byn flöt ån med sina lockande forsar och sugande lugnvatten. Mitt hjärta öppnade sig redan vid mitt första besök och sedan dess har ån varit en del av mitt inre. En stor del av min barn och ungdom tillbringades vid ån. Först med cyklop och snorkel, metspö och kastspö, sedan med flugspö. Älgen och rådjuren var ständigt närvarande. Senare blev ån utterns, bäverns och björnens domäner. Jag har aldrig träffat på Nalle efter ån. Spåren har jag sett och jag är helt övertygad om att åns björnar har haft full koll på mina förehavanden efter ån. Det närmaste var ett möte med två björnungar på väg hem från ån. Uttern och bävern har jag träffat på vid ett par tillfällen.
Det dröjde ganska många år innan jag insåg att ån var sjuk. Förstörd av flottning och vattenkraftregleringar. Fisk fanns ju. Harr och öring i strömmarna och gädda i lugnvattnen. På 90-talet gjordes ett försök att restaurera ån. Grävmaskiner ommöblerade ån, men ingen sten lades tillbaka. Fiskevårdsföreningarna planterade ut öring och fisket var periodvis riktigt bra. Mitt öringrekord från ån ligger på 1,6 kg.
Sommaren 2015 lämnade jag ån i en slags flykt. Det började egentligen något år tidigare. Fiskevårdsföreningarna som förvaltar ån vill göra en fullständig restaurering. De stenar som schaktades ur ån vid flottledsrensningen vill man lägga tillbaka. Sidofåror ska öppnas och höljor ska återskapas. Allt var i princip klart. Det enda som fattades var ett godkännande från markägarna. Det blev tvärnit. Planerna väckte ont blod hos några markägare och bybor. Hårda ord utväxlades och jag kände mig inte längre välkommen. Varken till byn eller till ån. Jag struntade i surgubbarna och fiskade vidare i åns övre del. Jag såg nu ån med nya ögon. Drömde mig bort. I mitt inre såg jag hur ån borde rinna. Hur vattnet bromsas upp av stenarna, hur vattnet kvillrar fram i sidofårorna. Hur den stora öringen vandrar ner från sjön under sommarnätterna när sländorna kläcker. När jag öppnade ögonen och såg hur vattnet forsar fram i den kanal som flottledsrensningen förvandlat ån till gick något i mig sönder. Jag förbannade världens alla surgubbar för deras rädsla för framtiden. Jag förbannade dammägare för deras kortsiktighet och för deras ointresse för naturen och för livet i våra vattendrag. De bittra känslorna skrämde mig. Jag flydde. Dystra tankar präglade och präglar fortfarande mitt sinne.
Så här i efterhand inser jag att jag var på väg att bli som dom, en surgubbe. En sådan som jag avskyr. Jag hade tur som inte hamnade där. Jag hade kunnat tappa lusten helt för fiske, för livet. Istället flydde jag till andra vatten. Till andra åar som mådde bättre, till skogstjärnar, till Ljungan med harr och havsöring.
Under 2016 började saker hända. Fiskevårdsföreningarna har jobbat vidare tillsammans med kraftbolaget, kommunen och länsstyrelsen. En gammal kvarndamm i åns nedre del öppnades och fisken har nu fri passage från älven ända upp till kraftverket. Fler och fler i byn blir positiva till restaureringsplanerna tack vare idogt arbete av fiskevårdsföreningarnas å-grupp. Mina dystra tankar börjar skingras.
Kanske kan jag inom några år återvända till ån och påbörja min själs läkningsprocess genom att hjälpa med restaureringen av åns övre delar. Kanske får jag uppleva en framtid där dammen vid sjön är ersatt med en naturtröskel och sjöns öringar kan gå ner i ån för lek och näringssök. Kanske kan jag då fresta öringen med en March Brown eller en Tippet & Silver när de om sommarkvällarna jagar löjor vid sjöns utlopp eller med en Royal Coachman Fan Wing när årets största sländor kläcker? Efter några år i beckmörker har mina drömmar börjat att skingra min bitterhet. Drömmarna tränger undan becket i mitt blod, ger skälen hopp och mjukar mitt stelnande hjärta. Kanske kommer en dag då jag åter känner mig välkommen till byn som en gång var min och till ån som rinner genom min själ.
Genom byn flöt ån med sina lockande forsar och sugande lugnvatten. Mitt hjärta öppnade sig redan vid mitt första besök och sedan dess har ån varit en del av mitt inre. En stor del av min barn och ungdom tillbringades vid ån. Först med cyklop och snorkel, metspö och kastspö, sedan med flugspö. Älgen och rådjuren var ständigt närvarande. Senare blev ån utterns, bäverns och björnens domäner. Jag har aldrig träffat på Nalle efter ån. Spåren har jag sett och jag är helt övertygad om att åns björnar har haft full koll på mina förehavanden efter ån. Det närmaste var ett möte med två björnungar på väg hem från ån. Uttern och bävern har jag träffat på vid ett par tillfällen.
Det dröjde ganska många år innan jag insåg att ån var sjuk. Förstörd av flottning och vattenkraftregleringar. Fisk fanns ju. Harr och öring i strömmarna och gädda i lugnvattnen. På 90-talet gjordes ett försök att restaurera ån. Grävmaskiner ommöblerade ån, men ingen sten lades tillbaka. Fiskevårdsföreningarna planterade ut öring och fisket var periodvis riktigt bra. Mitt öringrekord från ån ligger på 1,6 kg.
Sommaren 2015 lämnade jag ån i en slags flykt. Det började egentligen något år tidigare. Fiskevårdsföreningarna som förvaltar ån vill göra en fullständig restaurering. De stenar som schaktades ur ån vid flottledsrensningen vill man lägga tillbaka. Sidofåror ska öppnas och höljor ska återskapas. Allt var i princip klart. Det enda som fattades var ett godkännande från markägarna. Det blev tvärnit. Planerna väckte ont blod hos några markägare och bybor. Hårda ord utväxlades och jag kände mig inte längre välkommen. Varken till byn eller till ån. Jag struntade i surgubbarna och fiskade vidare i åns övre del. Jag såg nu ån med nya ögon. Drömde mig bort. I mitt inre såg jag hur ån borde rinna. Hur vattnet bromsas upp av stenarna, hur vattnet kvillrar fram i sidofårorna. Hur den stora öringen vandrar ner från sjön under sommarnätterna när sländorna kläcker. När jag öppnade ögonen och såg hur vattnet forsar fram i den kanal som flottledsrensningen förvandlat ån till gick något i mig sönder. Jag förbannade världens alla surgubbar för deras rädsla för framtiden. Jag förbannade dammägare för deras kortsiktighet och för deras ointresse för naturen och för livet i våra vattendrag. De bittra känslorna skrämde mig. Jag flydde. Dystra tankar präglade och präglar fortfarande mitt sinne.
Så här i efterhand inser jag att jag var på väg att bli som dom, en surgubbe. En sådan som jag avskyr. Jag hade tur som inte hamnade där. Jag hade kunnat tappa lusten helt för fiske, för livet. Istället flydde jag till andra vatten. Till andra åar som mådde bättre, till skogstjärnar, till Ljungan med harr och havsöring.
Under 2016 började saker hända. Fiskevårdsföreningarna har jobbat vidare tillsammans med kraftbolaget, kommunen och länsstyrelsen. En gammal kvarndamm i åns nedre del öppnades och fisken har nu fri passage från älven ända upp till kraftverket. Fler och fler i byn blir positiva till restaureringsplanerna tack vare idogt arbete av fiskevårdsföreningarnas å-grupp. Mina dystra tankar börjar skingras.
Kanske kan jag inom några år återvända till ån och påbörja min själs läkningsprocess genom att hjälpa med restaureringen av åns övre delar. Kanske får jag uppleva en framtid där dammen vid sjön är ersatt med en naturtröskel och sjöns öringar kan gå ner i ån för lek och näringssök. Kanske kan jag då fresta öringen med en March Brown eller en Tippet & Silver när de om sommarkvällarna jagar löjor vid sjöns utlopp eller med en Royal Coachman Fan Wing när årets största sländor kläcker? Efter några år i beckmörker har mina drömmar börjat att skingra min bitterhet. Drömmarna tränger undan becket i mitt blod, ger skälen hopp och mjukar mitt stelnande hjärta. Kanske kommer en dag då jag åter känner mig välkommen till byn som en gång var min och till ån som rinner genom min själ.
onsdag 4 januari 2017
Introvert flugfiske
Säsongen är över. Under vintern kommer jag att skriva en del om min syn på flugfiske. Tankar och funderingar om mitt eget fiske men även tankar om hur jag upplever flugfiskevärlden och flugfiskets utveckling. Jag förväntar mig inte att få uppskattning av de som läser mina texter. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för att dela med mig av mina tankar. Jag dömer ingen som inte håller med mig, jag dömer inte heller andras sätt att fiska så länge man följer fiskevattnets regler och visar god hänsyn till natur och fiskebröder/systrar. Däremot hoppas jag på reaktioner.
Jag har en introvert sida som jag kan låta blomma ut helt och hållet i mitt flugfiske. Där kan jag gräva ner mig i mina funderingar, binda mina flugor och ge mig ut på mina vandringar i flugfiskets värld. En av konsekvenserna är att ni som läser min blogg får ta del av mina ibland förvirrade funderingar om meningen med mitt flugfiske. Jag smickrar sällan med det jag skriver. Jag bjuder på mig själv på andra sätt, på det jag anser vara viktigt i flugfisket, det som hjälper mig på min vandring. Andra gör på annat sätt. Det finns ingen flugfiskestig som passar alla.
Mycket av det vi gör är ju en spegelbild av den värld vi lever i och ur det perspektivet är det väl inte så konstigt att jag upplever en del i flugfiskevärlden som oerhört skruvad. Skruvad och mycket långt från de inre värden som jag anser vara flugfiskets innersta kärna. Läste på Facebook att en av våra fiskeskribenter har planer på att börja blogga. Man bara om han fick tillräckligt många "gilla". Han fick de "gilla" han behövde och började blogga. En bra blogg som jag uppskattar. Så tänker inte jag. Visst är det kul om det jag skriver uppskattas och om någon tar några steg på sin flugfiskestig efter att ha läst mina små texter. Jag skriver egentligen bara för mig själv och är inte beroende av "gilla".
Jag söker inte uppskattning, möjligtvis respekt. Jag vill visa att det går att vandra på sin egen flugfiskestig, bort från den breda kommersiella låtsasvärlden som vi lever i idag. Det ger mig en känsla av frihet att skriva och tycka vad jag vill om den värld jag lever i och betraktar som flugfiskare. En frihetskänsla som är svår att förklara, men som jag åtrår med en oförklarlig hetta. Den frihet jag söker leder också till att jag ofta fiskar ensam. Ensamhet är den yttersta konsekvensen av min frihetslängtan. Söker jag gemenskap måste jag anpassa mig till andra och därmed minskar min frihet. Det är en svår balansgång. Ibland faller man hårt när man försöker balansera på den slaka lina som hålls uppe av grundpelarna Frihet och Gemenskap. Jag väljer oftast frihetens stig framför gemenskapen i mitt flugfiske. Det går att vandra på frihetens stig även när man umgås med andra. Det kräver dock fiskevänner med stor tolerans. Jag har några sådana fiskevänner.
Jag inspireras av Thoreau, Hans Lidman, Dan Andersson, men också av Susanna Alakoski, Thåström och Väinö Linna och av Freddie Wadlings musik. Kanske inte helt självklart om man vill beskriva flugfiske. Flugfiske för mig är långt ifrån en hobby, kanske till och med långt ifrån en livsstil. Flugfisket är både karta och kompassnål i mitt liv. Det finns naturligtvis även andra kartor och andra kompassnålar i mitt liv. För det mesta pekar de åt samma mål, men i de fall de skiljer sig åt är det flugfisket som i de allra flesta fall styr min vandring.
Det har blivit för mycket marknad i dagens flugfiske. Marknaden är överetablerad när det gäller utrustning och konsekvensen är att fokus blir på prylar istället för på inre värden, den egna resan eller på naturupplevelsen. Utifrån mitt perspektiv finns det idag inga dåliga grejer på marknaden om man väljer något av de mer kända varumärkena. Man behöver inte köpa nya utrustningar varje år. Det räcker med att komplettera allt eftersom ens intresse utvecklas. Det gäller helt enkelt att hitta utrustningar som passar det egna fisket och den egna personligheten. Några av mina favoritspön har några år på nacken och trots att det idag troligen finns "bättre" spön väljer jag istället att renovera och bygga om dem än att köpa nya spön. Köpte i och för sig ett nytt fantastiskt 12.6 fots spö ifjol höst, men det var för att mitt gamla spö blev stulet.
Jag är kanske lite gammaldags, men för mig handlar flugfiske om så mycket mer än ett antal "gilla" på sociala medier. Mina hjältar är ju också av den gamla stammen. Kufar som Lidman, Smedman, Westrin och Engström. Dessa skrev eller skriver sällan om prylar. Deras berättelser handlar om ett sökande efter något som finns bortom horisonten. Som Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa.
Mina perspektiv är lite annorlunda. Hantverk i spön, askar och håvar. Klassiska våt och torrflugor i naturmaterial, smygfiske i mindre vattendrag, litteratur, poesi, funderande och filosoferande är bärande delar i mitt flugfiske. Evolutionens sega urkraft bär mig framåt. Vandrar man med små eftertänksamma steg upptäcker man återvändsgränden tidigare än om man följer strömmen utan att riktigt fundera på varför.
Kommer aldrig att tatuera mig eller sälja min själ för att få ett sponsorkontrakt. Jag vill som flugfiskare vara så fri som jag bara kan. Jag känner att det är nödvändigt om jag ska kunna få hela mitt liv att fungera. Min vardag lever jag i politikens helt vidöppna värld. En utochinvärld där det är omöjligt att få vara ifred. Ett liv där kompromisser är en del av vardagen. Jag trivs i den världen, men den är inte livsviktig. Flugfisket är däremot på liv och död och fungerar som en reträttplats där jag inte behöver kompromissa.
En gång i tiden drömde jag om att ägna mitt liv åt flugfiske och poesi. Poesin drömmer jag om fortfarande.
Jag har en introvert sida som jag kan låta blomma ut helt och hållet i mitt flugfiske. Där kan jag gräva ner mig i mina funderingar, binda mina flugor och ge mig ut på mina vandringar i flugfiskets värld. En av konsekvenserna är att ni som läser min blogg får ta del av mina ibland förvirrade funderingar om meningen med mitt flugfiske. Jag smickrar sällan med det jag skriver. Jag bjuder på mig själv på andra sätt, på det jag anser vara viktigt i flugfisket, det som hjälper mig på min vandring. Andra gör på annat sätt. Det finns ingen flugfiskestig som passar alla.
Mycket av det vi gör är ju en spegelbild av den värld vi lever i och ur det perspektivet är det väl inte så konstigt att jag upplever en del i flugfiskevärlden som oerhört skruvad. Skruvad och mycket långt från de inre värden som jag anser vara flugfiskets innersta kärna. Läste på Facebook att en av våra fiskeskribenter har planer på att börja blogga. Man bara om han fick tillräckligt många "gilla". Han fick de "gilla" han behövde och började blogga. En bra blogg som jag uppskattar. Så tänker inte jag. Visst är det kul om det jag skriver uppskattas och om någon tar några steg på sin flugfiskestig efter att ha läst mina små texter. Jag skriver egentligen bara för mig själv och är inte beroende av "gilla".
Jag söker inte uppskattning, möjligtvis respekt. Jag vill visa att det går att vandra på sin egen flugfiskestig, bort från den breda kommersiella låtsasvärlden som vi lever i idag. Det ger mig en känsla av frihet att skriva och tycka vad jag vill om den värld jag lever i och betraktar som flugfiskare. En frihetskänsla som är svår att förklara, men som jag åtrår med en oförklarlig hetta. Den frihet jag söker leder också till att jag ofta fiskar ensam. Ensamhet är den yttersta konsekvensen av min frihetslängtan. Söker jag gemenskap måste jag anpassa mig till andra och därmed minskar min frihet. Det är en svår balansgång. Ibland faller man hårt när man försöker balansera på den slaka lina som hålls uppe av grundpelarna Frihet och Gemenskap. Jag väljer oftast frihetens stig framför gemenskapen i mitt flugfiske. Det går att vandra på frihetens stig även när man umgås med andra. Det kräver dock fiskevänner med stor tolerans. Jag har några sådana fiskevänner.
Jag inspireras av Thoreau, Hans Lidman, Dan Andersson, men också av Susanna Alakoski, Thåström och Väinö Linna och av Freddie Wadlings musik. Kanske inte helt självklart om man vill beskriva flugfiske. Flugfiske för mig är långt ifrån en hobby, kanske till och med långt ifrån en livsstil. Flugfisket är både karta och kompassnål i mitt liv. Det finns naturligtvis även andra kartor och andra kompassnålar i mitt liv. För det mesta pekar de åt samma mål, men i de fall de skiljer sig åt är det flugfisket som i de allra flesta fall styr min vandring.
Det har blivit för mycket marknad i dagens flugfiske. Marknaden är överetablerad när det gäller utrustning och konsekvensen är att fokus blir på prylar istället för på inre värden, den egna resan eller på naturupplevelsen. Utifrån mitt perspektiv finns det idag inga dåliga grejer på marknaden om man väljer något av de mer kända varumärkena. Man behöver inte köpa nya utrustningar varje år. Det räcker med att komplettera allt eftersom ens intresse utvecklas. Det gäller helt enkelt att hitta utrustningar som passar det egna fisket och den egna personligheten. Några av mina favoritspön har några år på nacken och trots att det idag troligen finns "bättre" spön väljer jag istället att renovera och bygga om dem än att köpa nya spön. Köpte i och för sig ett nytt fantastiskt 12.6 fots spö ifjol höst, men det var för att mitt gamla spö blev stulet.
Jag är kanske lite gammaldags, men för mig handlar flugfiske om så mycket mer än ett antal "gilla" på sociala medier. Mina hjältar är ju också av den gamla stammen. Kufar som Lidman, Smedman, Westrin och Engström. Dessa skrev eller skriver sällan om prylar. Deras berättelser handlar om ett sökande efter något som finns bortom horisonten. Som Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa.
Mina perspektiv är lite annorlunda. Hantverk i spön, askar och håvar. Klassiska våt och torrflugor i naturmaterial, smygfiske i mindre vattendrag, litteratur, poesi, funderande och filosoferande är bärande delar i mitt flugfiske. Evolutionens sega urkraft bär mig framåt. Vandrar man med små eftertänksamma steg upptäcker man återvändsgränden tidigare än om man följer strömmen utan att riktigt fundera på varför.
Kommer aldrig att tatuera mig eller sälja min själ för att få ett sponsorkontrakt. Jag vill som flugfiskare vara så fri som jag bara kan. Jag känner att det är nödvändigt om jag ska kunna få hela mitt liv att fungera. Min vardag lever jag i politikens helt vidöppna värld. En utochinvärld där det är omöjligt att få vara ifred. Ett liv där kompromisser är en del av vardagen. Jag trivs i den världen, men den är inte livsviktig. Flugfisket är däremot på liv och död och fungerar som en reträttplats där jag inte behöver kompromissa.
En gång i tiden drömde jag om att ägna mitt liv åt flugfiske och poesi. Poesin drömmer jag om fortfarande.
fredag 23 december 2016
Vinter. Drömmarnas tid
Ännu en flugfiskesäsong lagd till handlingarna. Alltid med en känsla av vemod. Hann som vanligt inte med allt jag planerat. Försommarens öringjakt i Hälsingeskogarna kom av sig i början på juni. Varför vet jag inte. Har i alla fall tagit en del steg framåt på min flugfiskestig, funnit några nya intressanta vatten. När jag bläddrar bland mina minnen och mina texter och bilder från säsongen längtar jag till sommar, myggsurr och kläckande sländor.
Vinter innebär också uppladdning och planering inför kommande säsong. Laxfiske i Orkla v 26 är redan bokat. Tänker också fortsätta att utforska Hälsinglands bortglömda öringvatten. Har funnit några och med hjälp av gamla texter och artiklar nosat upp några andra. En hel del bokläsning är också planerad. Ska läsa om en del Lidmanböcker.
Har lärt mig en del om Lidmans författarskap och hoppas därför att finna nyanser och djup i texterna som jag inte uppfattat vid tidigare läsningar. Har även en del andra böcker att fördjupa mig i. Masters on the nymph är en bok på engelska där några mycket skickliga nymffiskare skriver om nymffiske. Gunnar Westrin ska enligt uppgift även komma ut med en ny bok. Även litteratur som inte är fiskelitteratur kan vara till hjälp om man vill ta steg på sin flugfiskestig.
Den stora frågan jag har att brottas med är om jag ska nöja mig med en laxresa och istället söka mig upp mot fjällen eller inte. Har aldrig blivit fjälltagen. Jag är mer av en skogsmulle, en riktig fjällresa kanske ger mig blodad tand? Fjällfiske kräver dock ett nytt tält, vilket är en rejäl investering. Det tält jag har klarar skog, men troligen inte hårt fjällväder.
Laxfisket är dröm och mardröm på samma gång. Känslan när laxen hugger är svår att beskriva. Det den absolut häftigaste jag någonsin upplevt alla kategorier. Samtidigt är laxfisket det mest psykiskt nedbrytande fiske man kan hålla på med. Laxfiske är som en drog. Jag både älskar och hatar det.
Det finns massvis med drömvatten kvar att fiska i. Storån, Idsjöströmmen, Stavre, Miekak, Kaitum, Vindelälven vid Ammarnäs. Skottland och vårfiske efter springer är också en dröm. Listan kan göras hur lång som helst. Det som i drömmarnas tid ändå lockar mest är Hälsinglands djupa skogar. Jag är övertygad om att mitt drömvatten finns närmare än jag tror. Ett drömvatten behöver inte betyda troféfiskar. Ett drömvatten handlar om annat. En plats där man blir ett med omgivningen.
Pyssel med flugspön, rullar och annan utrustning är också en trevlig vintersysselsättning. Sist men inte minst flugbindning. Jag har sedan några år fiskat med klassiska flugor vid harr och öringfiske. Jag fortsätter på den vägen med några få undantag. Främst hjorthårspuppan och klinkhammervarianter bundna i naturmaterial. Flugor som är moderna klassiker. För laxfisket är ambitionen att fiska med färre mönster. Ju fler laxsäsonger jag lägger bakom mig desto större blir min övertygelse om att flugmönstret inte är viktigt. Det är presentationen, sättet att fiska flugan som är den enskilt viktigaste pusselbiten för ett lyckat laxfiske. Därför kan jag fiska med de flugor jag gillar att binda. Sunray shadow, Ratflugor, Thunder & lightning, Black & silver i olika storlekar blir basen. För havsöringsfisket i Harmångersån blir shrimpflugor stommen i flugasken.
Havsöring i Harmångersån! Där börjar flugfiskeåret 2017. Det lossnade för mig på allvar i år och jag föll pladask för den lilla ån. Den passar min syn på flugfiske perfekt. Relativt lätt utrustning, lätta linor, precisionsfiske i en mycket trevlig miljö. Säsongen är kort och intensiv.
Köpte en ny kamera i somras. En enkel, men funktionell och vattentät kamera. Den har en del funktioner som gör att jag kan ta mitt fotograferande framåt. Det innebär också att mitt skrivande kan utvecklas. Svartvita bilder och färre ord är målet med nästa säsong. Jag kommers att skriva en del texter om mina tankar och funderingar kring flugfiskets utveckling. Min utgångspunkt blir då självklart mitt eget perspektiv. Flugfiske för mig är så mycket mer än att locka en fisk att sluka en dunkrok. Vintern är en utmärkt tid att samla ihop sommarens erfarenheter, beskriva dem så att ord och bild bildar ett sammanhang, en djupare mening, i bästa fall en vägvisare i livet.
Vintern är drömmarnas tid. Flugfuske handlar om drömmar. Utan drömmar tappar flugfisket sin mening.
Har lärt mig en del om Lidmans författarskap och hoppas därför att finna nyanser och djup i texterna som jag inte uppfattat vid tidigare läsningar. Har även en del andra böcker att fördjupa mig i. Masters on the nymph är en bok på engelska där några mycket skickliga nymffiskare skriver om nymffiske. Gunnar Westrin ska enligt uppgift även komma ut med en ny bok. Även litteratur som inte är fiskelitteratur kan vara till hjälp om man vill ta steg på sin flugfiskestig.
Laxfisket är dröm och mardröm på samma gång. Känslan när laxen hugger är svår att beskriva. Det den absolut häftigaste jag någonsin upplevt alla kategorier. Samtidigt är laxfisket det mest psykiskt nedbrytande fiske man kan hålla på med. Laxfiske är som en drog. Jag både älskar och hatar det.
Pyssel med flugspön, rullar och annan utrustning är också en trevlig vintersysselsättning. Sist men inte minst flugbindning. Jag har sedan några år fiskat med klassiska flugor vid harr och öringfiske. Jag fortsätter på den vägen med några få undantag. Främst hjorthårspuppan och klinkhammervarianter bundna i naturmaterial. Flugor som är moderna klassiker. För laxfisket är ambitionen att fiska med färre mönster. Ju fler laxsäsonger jag lägger bakom mig desto större blir min övertygelse om att flugmönstret inte är viktigt. Det är presentationen, sättet att fiska flugan som är den enskilt viktigaste pusselbiten för ett lyckat laxfiske. Därför kan jag fiska med de flugor jag gillar att binda. Sunray shadow, Ratflugor, Thunder & lightning, Black & silver i olika storlekar blir basen. För havsöringsfisket i Harmångersån blir shrimpflugor stommen i flugasken.
Köpte en ny kamera i somras. En enkel, men funktionell och vattentät kamera. Den har en del funktioner som gör att jag kan ta mitt fotograferande framåt. Det innebär också att mitt skrivande kan utvecklas. Svartvita bilder och färre ord är målet med nästa säsong. Jag kommers att skriva en del texter om mina tankar och funderingar kring flugfiskets utveckling. Min utgångspunkt blir då självklart mitt eget perspektiv. Flugfiske för mig är så mycket mer än att locka en fisk att sluka en dunkrok. Vintern är en utmärkt tid att samla ihop sommarens erfarenheter, beskriva dem så att ord och bild bildar ett sammanhang, en djupare mening, i bästa fall en vägvisare i livet.
Vintern är drömmarnas tid. Flugfuske handlar om drömmar. Utan drömmar tappar flugfisket sin mening.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)