Black Zulu. Tillbaka till Framtiden

 Black Zulu var en av de första flugorna jag lärde mig att binda. Jag var kanske 12 år och jag hade flugbindning som fritt valt arbete i skolan. Jag borde ha gått i sexan eftersom jag gick i skolan i byn. Farsan hade gjort ett primitivt, men fungerande bindstäd och vi fick ett litet häfte med mönster att binda. Har tyvärr varken bindstäd eller mönsterhäfte kvar. Black Zulu har sedan dess har legat i flugasken utan att ha gjort något särskilt intryck på mig. Den har sällan suttit på tafsen och de fiskar jag fått på den palmerhacklade våtflugan har varit få.

Det var så här det började. Ett enkelt bindstäd och palmerlindade våtflugor

Det är som om att man ser ner på de enkla flugorna. Red Tag, Påfågelnymfen och de palmerlindade våtflugorna. Nybörjarflugor för nybörjarfiskare. Match the hatch eller Dry or die är de dogmer som sedan länge styrt flugfiskets trender. Våtflugefiske anses av en del som inte riktigt rumsrent eftersom våtflugor sällan imiterar de sländor som fisken äter. Vi flugfiskare vill ju gärna visa att vi hänger med genom att fånga våra fiskar med flugor bundna med de för säsongen hetaste mönstren och innematerialen. Och så har det nog alltid varit. Eftersom det idag är lätt att följa trenderna via sociala medier och jämfört med tidigare lever nya flugmönster sällan tillräckligt länge för att bli klassiker, trots att de har klassikerpotential. Hade Royal Coachman Fan Wing, March Brown, Greenwells Glory, Europatolvan och andra blivit klassiker om de kommit fram idag? Eller hade de fallit i glömska efter  att ha dansat en sommar? 

Även jag har varit i där. Jagat och följt trender framtill att jag hamnade i en återvändsgränd, i en slags flugfiskekris. Det var så illa att jag övervägde att helt sluta med flugfiske efter harr och öring. Efter stor möda hittade jag tillbaka till en flugfiskestig jag fortfarande finner spännande och intressant att vandra på. En flugfiskestig där gamla erfarenheter och nya insikter präglar min vandring. En stundtals fortfarande febrig vandring, men med ett lugn, en eftertänksamhet jag tidigare saknat. En flugfiskestig som också flugfiskets förgrundspersoner vandrat på. Rolf Smedman och Hans Lidman är nog de mest kända av de tidiga vandrarna. Man kan säga att de tillsammans med Lars-Åke Olsson, Gunnar Westrin och Mikael Engström på olika sätt lärt mig att flugfiske varken är en materialsport eller en prestationsidrott. Flugfiske är en helhetsupplevelse där den omgivande naturen är en mycket viktig del av flugfisket. På min stig har också britter som Stewart och Pritt vandrat, men även amerikaner som Leisenring och Hidy. Konstigt nog känner jag inte lika stor dragningskraft till Halford och de tidiga pionjärerna från de sydengelska kalkströmmarna. De som kanske satt allra störst prägel på flugfisket. Inte heller till Nils Färnström trots att hans betydelse för svenskt flugfiske är monumentalt. Jag har naturligtvis läst det mesta som utkommit på svenska om dessa mästare, men jag har trots idoga försök inte kunna finna en plats för dem i mitt eget fiske. Jag dras mer mot våtflugfisket och den nordengelska traditionen. Det av många bespottade, men i mina ögon variationsrika fisket som rätt utfört täcker en hel säsongs fiske i strömmande vatten. Ett fiske som passar väl i de vatten jag fiskar. Vatten med relativt snabba strömmar. Genom att att anpassa tekniken kan man med enkla mönster imitera det mesta som fisken äter. Eller med flugor som Red Tag, Butcher och andra fantasiflugor, som fiskas på traditionellt våtflugevis. Ett flugfiske med ena benet i gamla tiders allmogefiske och det andra i den nordengelska traditionen. Kanske dras jag dit för att jag känner mig mer hemma bland allmogen än i den brittiska överklassen?

Black Zulu är ett gammalt mönster. Hur gammalt vet jag inte. Men palmerlindade våtflugor beskrevs redan av Walton på 1600-talet. Den tillhör med andra ord en en mycket gammal flugtyp. Den ska enligt uppgift fiska bra sent på säsongen när det är ruskväder. Black Zulu har som sagt alltid funnits i min flugask, men aldrig egentligen använts. Som om den legat där och mognat. 

Eller om den väntat på att jag ska mogna?

Sensommar 2025. 

Jag fick ett par dagar över. Tog husvagnen och åkte till min jämtländska å. Lite på vinst och förlust eftersom man biotopvårdar ån, vilket orsakar att den periodvis är mycket grumlig. Planen var att fiska tjecknymf om den var grumlig och våtfluga om den var klar. 

När jag kom upp torsdag eftermiddag var ån som oboy.

Efter att ha ställt ordning husvagnen och ätit middag tog jag bilen till min tänkta fiskeplats. Det är ca 20 minuters promenad från parkeringen till fiskeplatsen. Kvällen närmade sig. Solen sken och det var tryckande varmt. På andra sidan ån mullrade det och gråsvarta åskmoln tornade upp sig bortom trädtopparna. Vilken väg skulle åskvädret ta? Jag ser gärna att de mörka molnen skymmer solen när jag fiskar, men kraftigt åskregn är långt ifrån mitt favoritväder. Arbetet i ån skulle enligt uppgift avslutas vid 18-tiden. Det innebar uppemot ett par timmars tjecknymffiske i grumligt vatten denna torsdagkväll. Även om det inte är min favoritmetod nyttjar jag den med viss regelbundenhet. Vid högvatten eller andra tillfällen då andra metoder inte funkar. För ändamålet har jag byggt ett elvafots spö i klass tre.

Efter att ha gjort i ordning min lilla lägerplats, kokat kaffe på mitt gasolkök och tacklat nymfspöt med en guldskalleförsedd harörenymf som ändfluga och en upphängare med påfågelfärgad tinselkropp började jag mitt fiske. Det kändes ganska hopplöst att svinga de tunga nymferna när siktdjupet var knappt 10 cm. Trots det lyckades jag locka fyra skapliga harrar att ta min harörenymf. Det är intressant att just harörat med guldskalle är den tjecknymf jag har mest framgång med jämfört med experternas rekommendationer att fiska med mer färgglada  tjecknymfer.

Åskan och regnet närmade sig. När det började regna avbröt jag fisket, vadade iland, drog på mig min regnjacka innan jag drack upp det sista av kaffet. Ån började klarna och jag riggade mitt 7.6 fots Kullespö. Hur bör jag tänka när jag väljer flugor? De sländor jag såg gav inga tydliga svar. Det är i mitten på augusti, jag såg endast sporadiska kläckningar av mindre dagsländor. Någon enstaka bäckslända irrade vilset efter stranden. Jag öppnade min flugask, funderade en stund innan jag bestämde mig. Som upphängare knöt jag på sommarens succéfluga, March Brown No: 13 ur T. E. Pritts bok North Country Flies från 1885. Som ändfluga kändes Red Tag som rätt val. Trots det tvekade jag. Jag erinrade mig att jag läst någonstans att Black Zulu var ett säkert val vid mörkt och regnigt väder. Och det var ju sådant väder som var på väg. Minns inte om det var Rolf Smedman eller Lars-Åke Olsson som skrivit om den svarta palmerflugans attraktionskraft vid dåligt väder. 

I min ask fanns en Black Zulu i storlek 12. Den har legat oanvänd i asken under många år. Jag knöt på den, vadade ut och påbörjade mitt fiske. Kullespöts lite märkliga aktion passar bra ihop med min silkeslina från Phoenix. Linan svävar fram och åter rytmiskt genom luften och landar där jag vill. Först korta tvärströmskast som mendas upp för att flugorna ska flyta opåverkade. I takt med att kasten blev längre fiskar jag mer traditionellt, 45 graders nedströmskast, mendning av linan innan flugorna sveper av platserna. Harren nappade med regelbundenhet och det var i de flesta fall Black Zulu som lockade.

Trots grumligt vatten nappade harren!

Åskan drog förbi på andra sidan ån. Jag fortsatte att fiska mig nedströms. Strömkanter och gropar fiskades noggrant av. Harren nappade. På lång lina lossnade de flesta, vilket kanske inte är så konstigt. Harrens käft är ganska mjuk och sitter flugan ytligt lossnar den lätt. Särskilt om strömmen är stark. Det är därför klokare att försöka vada i position och kasta korta kast än att slita med långa kast. Det blev aldrig mer än duggregn, solen trängde periodvis genom de mörka molnen. Kvällen började gå mot sitt slut. Jag hade glömt pannlampan hemma, så jag måste avbryta fisket innan det blev allt för mörkt. 

Jag lät mina flugor en sista gång svepa över en nacke och när kastet nästan var utfiskat hoppade en jätteharr högt över vattenytan när den tog min Black Zulu! Det var den största harr jag någonsin sett. Jag fick en på 1,3 kg ifjol och den var liten i jämförelse med denna gigant! Den gjorde en kort rusning innan den på storharrars vis med tydliga knyckar borrade sig ner mot botten. Jag får den aldrig tänkte jag. Lång lina och nästan rakt nedströms när den högg gör att risken stor att den sitter för ytligt. Jag påbörjade drillningen, påtagligt nervös. Sakta men säkert fick jag kontroll över kampen. Jag tog in någon meter och harren tog tillbaka nästan all lina jag vunnit. Jag vann mer och mer lina. Det kanske går! Jag började skönja tafsen och lösgjorde därför håven från sin hållare i vadarbältet. Fisken vägrar att lämna botten och Kullespöts lite märkliga lätt paraboliska aktion syns tydligt i hur spöt böjer sig. Mittensektionen på spöt är liksom rakare än topp och bottensektionen.

Sedan hände det jag befarade. Flugan sprätte tillbaka, spöt raknade. Kaos i mitt inre. Besvikelse och svordomar över att jag inte fick rekordharren i håven. Den hade varit kronan på en märklig säsong i den jämtländska ån. En säsong där jag trots svåra förutsättningar fångat eller varit i kontakt med stor harr vid varje resa. Samtidigt en bekräftelse på att jag gjort rätt som åkte hit trots risk för grumligt vatten och svårt fiske. 

Och Black Zulu! Den i min flugask under alla år förbigångna fluga. Bland de första jag lärde mig att binda och som till sist visat vilken fantastisk fluga den är under ruskvädersdagar lite senare på säsongen. 

Jag avslutade fisket. Bättre avslut än så här kan det knappast bli. En storharr som etsat sig fast på näthinnan blir den drömfisk som håller modet, humöret och lusten till flugbindning uppe under kalla, dystra vinterkvällar när flugasken kompletteras med Black Zulu i storlekarna 12-18. Även Red Tag och Hedefugorna Skomakaren, Svartöga, Fetkusen och Harrtösen kommer att bindas upp. Kanske hinner jag binda upp några inför denna säsongs final, även om jag inte kommer att hinna besöka min jämtländska å fler gånger. Ljungan vid Viforsen kanske också uppskattar askens nybörjarflugor?

Jag ser min återupptäckt av de gamla palmerlindade flugmönstren som att jag tagit ett korrigerande steg bakåt på min vandring längs min smala och krokiga flugfiskestig.

Epilog

Det blev inget höstfiske i Viforsen. Tiden och vattenståndet medgav inte att jag prioriterade harrfiske i Ljungan denna höst, främst eftersom jag hade två dagars fiske i Iidsjöströmmen inbokade. Jag band upp några Black Zulu utifall det skulle bli ruskväder, vilket det stundtals blev. Dagarna i Idsjöströmmen vände upp och ned på många av mina föreställningar om harrflugfiske. Om det återkommer jag när jag är redo.

 

Vägen hem

 Vandrar sakta på den knappt synliga stigen. Här och var försvinner den bland blåbärsriset för att dyka snart dyka upp igen. Omkullfallna träd tvingar mig att tillfälligtvis lämna stigen. Känslan att vandra i orörd vildmarks bryts av plastband med texten ”Naturhänsyn”. Jag vandrar i en slags kuliss där skogsbolaget sparat en rimpa skog närmast ån. Dystra tankar far genom mitt huvud, men skingras en del när jag tänker att det är bättre att spara lite grann närmast ån än att inte spara någonting alls. Och skogen ska naturligtvis brukas. Men kanske med en större varsamhet än vad som görs idag.

Min jämtländska å restaureras. Det gamla förfallna kraftverket som stört fiskens vandring revs för något år sedan. Vägen dit var slitsam och många hårda ord utväxlades. Det verkar vara regel innan åtgärder genomförs i vattendrag. Det var likadant när Galvåns kraftverk var på tapeten. Jag fick i tydliga och hårda ordalag klart för mig att jag inte var välkommen att fiska i ån eftersom jag menar att kraftverken i ån borde rivas. Har därför sökt mig till andra vatten. Idag tror jag att ingen egentligen saknar det gamla kraftverket. Jag hoppas åtminstone det. Och ingen skulle nog sakna Galvåns kraftverk om dessa revs. Nu restaureras även Galvån och de starka känslorna verkar ha lagt sig. Fiskvägar ska byggas vid kraftverken. Tiden kanske börjar bli mogen för mig att återse den å som format mig till den jag är?

Säsongen går mot sitt slut. I alla fall i denna å. Det är kanske därför tankarna går åt det dystra hållet. Ån har bjudit på en märklig säsong. När jag var här första gången i början på juni var det kallt och högt vatten. Trots det fiskade ytligt fiskade flugor bäst. March Brown No:13 från Pritts North Country Flies var den bästa flugan på den resan. Jag trodde att det skulle krävas tunga tjecknymfer när förhållandena var tuffa. Sju grader i luften och sex grader i vattnet. Det regnade på tvären. Jag fick visserligen några fina harrar på tjecknymf men ytligt fiske gav betydligt bättre utdelning.

När jag kommer till bilen har det börjat att skymma trots att solen ännu inte gått ner bakom de svarta åskmoln som under hela kvällen vandrat fram och tillbaka på åns motsatta sida. Men molnen gör att det är skymningsljust. Jag packar ihop mitt elvafots nymfspö. Även idag fick jag några skapliga harrar på tjecknymf. Det var innan ån klarnade. Den pågående restaureringen gör ån periodvis mycket grumlig. Och då funkar enbart tjecknymf. Jag byggde spöt i vintras. Ett åt mig och ett åt svärsonen. Det är långt ifrån mitt favoritfiske, men jag nyttjar metoden med viss regelbundenhet.

Vid mitt andra besök efter ån var den vårflodshög, vilket försvårade fisket ordentligt. Men jag lyckades att finna några platser som höll fin fisk. Platser som vid normalt sommarvatten är för grunda för åns större harrar. Även då lyckades jag bäst med March Brown No:13. En liten ganska oansenlig fluga som jag binder på Partridge Classic Spider-krokar i storlek 14-16. Orange bindtråd tunt dubbad med hår från rävens öra och ett hackel från morkullans vinge. Som flugfiskare är det bra att ha kompisar som är jägare. Annars har det varit svårt att få tag på rävöron. Morkullan sköt farsan för många år sedan innan EU förbjöd jakt på sträckande Morkulla.

Små oansenliga flugor har fiskat bäst denna sommar.

Vid elvatiden på förmiddagen flöt Rocken i en fin rad efter en strömkant. Då hade harren kalas. I sin iver att ta för sig av läckerheterna tog de ibland fel och i stället min imitation med foamkropp. Det gav mig några riktigt fina harrar. Men perioden var kort, max 20 minuter. 

Även under den resan trodde jag att tjecknymf skulle gå bäst. Jag hade återigen till min stora glädje fel.

Sätter mig i bilen. Blir sittande några minuter innan jag åker iväg. Jag låter mitt 7.6 fots splitcanespö vara ihopsatt. Kanske hinner jag göra några kast under förmiddagen innan jag packar ihop husvagnen för vidare färd mot Ö-vik där jag har dotter och barnbarn. Det här besöket är spontant och oplanerat. När jag en eftermiddag/kväll fick en lucka tog vi omvägen över Jämtland. Det är därför jag glömde pannlampan.

Jag har under de senaste åren funnit en bra balans mellan vardag, familj och fiske. Det kan bäst förklaras med att vi skaffat husvagn. Hustrun följer gärna med på mina äventyr även om hon inte flugfiskar. Då varvar vi utflykter och gemensamma aktiviteter med fiske. Tack vare husvagnen kommer jag iväg oftare, kan åka på kort varsel när läget uppstår. Om behov finns kan jag jobba på distans från husvagnen. Det som inte hinns med är trädgården, men det gör inte så mycket eftersom varken jag eller hustrun är särskilt intresserade av trädgårdsskötsel. Vi har heller inget särskilt behov av att ha välstädat hemma. Hellre en helg i husvagnen än vår och höststädning…

Ett par matfiskar togs upp ur ån. Harr är en av de godaste fiskar som finns.

Mitt nya splitcanespö fiskar bra även om jag trivs bättre med min gamla Mentor i samma längd och linklass. Kullespöt har ett annorlunda, lite kortare handtag som inte riktigt passar min hand. Dessutom passar de röda lindningarna inte riktigt min smak. Men jag vill inte bygga om det eftersom spöt en gång byggdes åt Rolf Smedman. Den för spöt för dyra pengar inköpta silkeslinan från Phoenix passar spöt som hand i handske. Jag köper nog en likadan till mitt Mentor. 

Apropå spöns olika temperament läste jag en intressant artikel av Carl Anderberg om spöns olika egenskaper i en gammal Flugfiske i Norden. Beroende på hur man fiskar och hur man är som kastare är mycket viktigt vid val av spö. Artikeln är intressant och jag får en förklaring varför jag trivs bra med mina bägge 7.6 fots splitcanespön. Jag som är en tämligen medioker kastare och som helst fiskar med relativt korta kast bör enligt artikeln ha ett spö med djupare aktion åt det paraboliska hållet. Kullespöt borde därför passa mig mycket bra. Trots det trivs jag aningen bättre med Mentorn som är ett snabbare spö med mindre djup aktion.

Efter att skingrat tankarna rullar jag iväg mot husvagnen. Landskapet är hårt brukat och kalhyggena avlöser varandra. Skönt att man lämnat relativt mycket skog opåverkad efter ån. Kulissen verkar fylla sin funktion ganska väl. Livet efter ån verkar vara stabilt. Gott om fisk, även om öringen gått tillbaka. Insektslivet är så pass tillräckligt att harren växer sig stor och fet. Djuren verkar trivas. Jag ser regelbundet skogsfågel och rådjur. Och spåren efter älg och bäver är färska. Men oron finns där. Uppgifter om att insektslivet är på tillbakagång finns och sedan något år får man inte ta upp öring från ån.

Min tredje resa till ån var dagarna innan den höga vattentemperaturen stängde ån för fiske. Den var 16 grader när jag lämnade ån. Fick några fina harrar, men denna gång fick jag den största på tjecknymf. Haröra med guldskalle. Harörat är min bästa nymf oavsett om den är oförtyngd eller kraftigt förtyngd. Undrar varför det är så? Tjecknymfexperterna rekommenderar ju slankare flugor med en tydligt markerad huggpunkt helst bundna på jiggkrok. Flugor som sjunker snabbare. Sådana fungerar betydligt sämre för mig. Beror det på att jag inte gett dem tillräckliga chanser eller handlar det om att jag inte behärskar den teknik dessa flugor kräver? Eller sitter det i skallen? Att jag omedvetet fiskar de flugor jag tror på bättre än de flugor som ännu inte fått mitt fulla förtroende?

Jag hade också ett spännande öringfiske den gången. Jag bytte min nymflina mot en några klasser tyngre fluglina och fiskade streamer med mitt elvafots nymfspö. Det gick till en början trögt, men när jag satte fart på streamern började fisken visa intresse. En fisk högg på flugan. Jag gjorde mothugg men missade. När jag snabbt tog in lina för ett nytt kast blev det en bula på vattenytan som följde flugan. Jag drog in snabbare, fisken högg och jag lyckades kroka den. Även om öringen inte var större än en halvkilo var det pulshöjande att se bulan på vattenytan följa flugan. 

När jag parkerar vid husvagnen håller hustrun och svärmor på att ruska husvagnens mattor. Flygmyror har svärmat och fyllt husvagnen trots att alla fönster och myggnät varit stängda utom myggnätet toalettens taklucka. Där hade hundratals små flygmyror hittat in. Skrattande tar jag av mig vadarna, häller upp en öl och tänker tillbaka på kvällen.

Denna, min sista resa till ån för säsongen har varit mycket intressant. När vi under eftermiddagen ställde i ordning husvagnen var ån oboyfärjad av grävningarna uppströms. De skulle enligt uppgift vara klara för dagen vid 18-tiden så jag var inte särskilt orolig. Ett par timmar med tjecknymf innan jag kan fiska mer ytligt. Så var i alla fall planen. Vi åt middag innan jag vid 16-tiden tog bilen till min tänkta fiskeplats. Från parkeringen är det 20 minuters promenad till min fiskeplats. Egentligen vore det bättre om promenaden var längre. Då får kropp och själ mer tid att ställa om till det tempo som bra fiske kräver. Det är ju så lätt att börja stressa när man kommer till ån och bara har en fiskekväll på sig. Trots att jag vet att stress aldrig lönar sig blir jag ofta otålig och rusar till de bästa fiskeplatserna. Resultatet blir alltid detsamma. Dåligt fiske. För att tygla den otåligheten börjar jag numera med att koka kaffe på mitt gasolkök när jag kommer till min fiskeplats. Det tvingar mig att varva ner. En kopp kaffe och en spaning ut över ån lugnar kropp och själ, samtidigt som jag kan se om det kläcker några sländor som kan påverka mitt flugval. Eftersom ån denna eftermiddag är grumlig så börjar jag med att rigga nymfspöt. På andra sidan ån svävar mörka åskmoln tungt. Det mullrar på avstånd.

Fiske i grumligt vatten!

Jag börjar mitt fiske. Trots ett siktdjup på knappt tio centimeter får jag fyra skapliga harrar innan ett lätt regn gör att jag avbryter fisket. Vadar iland, sätter på mig regnjackan och dricker en kåsa kaffe. Kåsan är ny för säsongen. Hustrun köpte den i julklapp på Bredbyns julmarknad. En vacker liten kåsa med ett lodjur graverat på det horninlagda skaftet. Kaffet smakar gott ur den kåsan.

Åskvädret håller sig borta och det väntade hällregnet uteblir. Endast ett lätt duggregn faller trots de mörka molnen. Ån börjar att klarna. Grävningarna tycks ha upphört. Jag spanar ut över vattenytan. Sporadiska kläckningar av dagsländor. Någon enstaka bäckslända irrar fram över en slät vattenyta. Inga vak. Jag riggar mitt splitcanespö. Som upphängare väljer jag March Brown No.13. Sommarens säkraste kort. Men vilken ändfluga ska jag välja? Kanske en Red Tag? Det är ju relativt sent på säsongen, mitten av augusti. Då brukar ju den funka bra. Bredvid flugaskens rad av Red Tag sitter en ensam Black Zulu i storlek 12. Jag kanske ska ge den en chans? Den sägs ju vara bra vid mörkt och regnigt väder. Visserligen duggregnar det bara, men de mörka molnen gör att det känns mörkt och lite ruggigt. Black Zulu får det bli. Jag vadar ut och påbörjar mitt fiske. Harren visar stort intresse för Black Zulu och jag får snabbt utdelning. March Brown ignoreras för första gången denna sommar.

Skymningen närmar sig och det börjar bli dags att avbryta för kvällen. Jag har glömt pannlampan hemma och vill inte snubbla fram på den smala stigen i mörker. Jag gör ett sista kast över nacken. När kastet nästan är utfiskat hoppar en jätteharr upp och tar Black Zulu! Hela fisken är ovan vattenytan och den är klart större än den 1,3 kilosfisk jag fick ifjol. Den drar ut någon meter lina innan jag får kontroll över kampen. Känslan är att den är dåligt krokad. Fiskar som hugger på rak eller nästan rak lina brukar sitta ytligt, och harren är ju mycket skör i de ytliga delarna på dess käft. Jag tar det därför försiktigt, men ändå bestämt. Den knycker på storharrvis och håller sig vid botten. Sakta men säkert tar jag in lina. Strömmen är stark och oron växer. Kommer det att gå vägen? Spöt sprätter till och flugan lossnar. En besviken svordom passerar mina läppar. Jag vevar in, vadar iland och pustar ut. Besvikelsen vänds till en stilla glädje och en slags tacksamhet. Jag har funnit en ny vän i Black Zulu. En vän att lita på under sensommar och tidig höst när himlen är mörk av regntunga moln. Det står stor harr på mina ställen och jag får kontakt med dem bara jag ruskar ur vardagen ur min kropp. Men det är klart, hade jag fått harren i håven hade jag haft ett nytt personligt rekord. Och den fisken hade nog renderat en skrytbild på sociala medier.

Ölen är urdrucken. När jag går ut för kvällspissningen lyses horisonten upp av tysta blixtar. De är långt borta bortom de berg vars konturer syns tydligt när himlen lyses upp av de tysta blixtarna. Jag somnar och i drömmen ser jag gång på gång harrens breda sida när den tar min Black Zulu. 

Den växer för varje gång den tar.

Två spön. Lika, men ändå olika

Att jämföra bra flugspön är näst intill omöjligt. Vilken typ av spö som passar en bäst hänger ihop med din person. En del föredrar snabba spön och andra lite långsammare. Vissa gillar toppaktion och andra en djupare aktion.

Trots det tänker jag drista mig till att jämföra tre av mina splitcanspön. Ett som jag byggt själv med en klinga i klass 4-5 från Hi Level som ska vara en tapering som heter Driggs river som den amerikanske spöbyggaren Paul Young tagit fram. Ett 7.6” Mentor i klass 5 byggt av Ulf Löfdal och ett 7.6”  #4-5 byggt av Nils Kulle åt Rolf Smedman.

Mentorn har en tapering som Löfdal beskriver som sammansatt (compound) och Kullespöt har en egen tapering som sägs vara åt de paraboliska hållet. Vill man läsa om flugspöns aktion rekommenderar jag Lars-Åke Olssons Flugfiskets mästare eller Öring och Flugspö av Nils Färnström. Jag kan egentligen ganska lite om flugspöns olika taperingar, mer än vad jag läst mig till i böcker om flugfiske. Har inte kastat med så många olika spön för att kunna ha en åsikt om vilken tapering som passar mig bäst. 

Vilka lindningar som är snyggast är en smaksak. Bägge håller hög klass.Såväl Löfdal och Kulle håller hög hantverksmässig nivå på sina spön. Enligt mitt tyckande är Löfdals Mentor det snyggaste av de bägge spöna. Diskreta bambufärgade nästan genomskinliga lindningar och ett rullfäste i masurbjörk. Att jag anser det är inte så konstigt eftersom det spöt är byggt efter mina anvisningar när det gäller handtag, rullfäste och lindningar. Mentorns lite längre handtag ligger bättre i min hand jämfört med Kullespöt. Mentorns lite längre rullfäste möjliggör fler val av rulle. Exempelvis passar inte min Hardy LRH Lightweight Kullespöt. 

Hardy LRH Lightweight passar inte på Kullespöts korta rullfäste.

Kullespöt har mörkröda lindningar och rullfäste i rosewood. Det är byggt åt Rolf Smedman 1995 kanske efter Smedmans syn på hur ett spö ska se ut?

Mentor har ett längre och för min smak behagligare handtag.

Jag fiskar helst i små åar där korta kast med precision krävs. Och för det är bägge spöna utmärkta redskap. Eller snarare instrument. Ordet redskap känns trubbigt och orättvist när det gäller så delikata spön som dessa. Jag menar att de ska ses som finstämda instrument som kan plocka fram flugfiskets renaste toner.

Jag fiskar bägge spöna med silkeslina. Mentorn med en DT från italienska Terenzio och Kullespöt med en Phoenix från Frankrike. Linorna skiljer sig ganska mycket åt, särskilt ytan. Phoenix har en ganska mjuk och slät yta medan Terenziolinan är strävare. Bägge är ypperliga linor som passar spöna mycket bra. Fina delikata presentationer utan onödigt plaskande. Eftersom det är silkeslinor saknar de helt minne, vilket är en stor fördel.

När jag var i Jämtland testade jag Mentorn med silkeslinan från Phoenix och jag upplever den som en bättre, eller snarare smidigare lina. Det är nog möjligt att jag köper en till Phoenix i vinter. Sommarens fiske får avgöra. Jag behöver jämföra linorna vid fler fiskesituationer än vad jag gjort hittills för att kunna bedöma om linan från Phoenix är så pass mycket bättre att det motiverar de 190€ en ny lina kostar. 

Vilket spö är då bäst?

Bägge gör jobbet på ett ypperligt sätt, men med lite olika temperament. Jämfört med det spö jag byggt själv är de relativt snabba, men inte så snabba så att de kräver en bättre teknik än vad jag behärskar. De har en relativt djup aktion som underlättar rollkast, vilket är viktigt eftersom jag ofta fiskar på trånga ställen. Min favorit av de bägge är Ulf Löfdals Mentor. Helt enkelt för att det är i mina ögon ett vackrare spö och har en förhållande till min förmåga något bättre prestanda vid längre kast. 

Fast jag tror trots det att Kullespöt blir det spö jag fiskar mest med denna sommar. Det är nämligen en mycket speciell känsla att fiska med ett spö som ägts av Rolf Smedman, en av de personer som format mig som flugfiskare och min syn på fiske och natur. Att drilla en harr som tagit en påfågelnymf eller en europatolva blir som att förvalta en del av den svenska flugfiskehistorien.

Mitt egenbyggda med Klinga från Hi Level och handtag i trä och en Hardy Viscount.

Det tredje spöt, det jag byggt själv. Hur ser jag på det? Det går helt enkelt inte att jämföra med de två precisionsinstrumenten jag beskrivit ovan. Rinningar i lacken, för tjockt lager lack över spöringarna, men helt okej kastegenskaper vid korta kast. Detta spö kräver nog även en lättare lina än #5 för att komma till sin rätt. 

Kanske bygger jag om det som ett vinterprojekt?

Flugfiskefunderingar

Funderar över hur jag är som flugfiskare.

Det är något speciellt med ljudet från rinnande vatten. Min själ behöver den lilla skogsåns alla ljud. Vattenytans försynta vakringar. Fågelsången. Myggsurret. Skogens alla kusar. Granskogens täta mörker som plötsligt öppnar upp sig till vackra gläntor. 

Där kan jag bli sittande länge. 

Det känns på ett sätt kravlöst att veta att ån endast håller småöring. Kravet på att prestera går inte att uppfylla efter ån. Jag slappnar av, sinnena öppnar sig för skogens nyanser. Plötsligt blir haren inte lika rädd. Den skuttar långsamt bort, enbart för att slippa sällskapet.

Vinden lägger sig. Fågelsången tilltar i styrka. Göken visar ingen rädsla när den flyger förbi gläntan endast ett par meter från mitt huvud.

Jag greppar mitt spö. Lösgör min lilla våtfluga och gör ett försiktigt kast mot den lilla vakringen. 

Det plaskar till och en intensiv dans inleds. 

Försiktigt lossar jag den hullinglösa kroken från öringens mun. Med stjärtfenan vinkar den farväl. 

Eller kanske På återseende?

Jag fyller kåsan med kaffe. 

Känner mig rikast i världen.

Nynnar tyst Thomas Andersson Wij:s Hälsingland.

”Hälsingland, du farsans land

Det kväll, jag tar min dotters hand

Och går den lilla stigen ned mot tjärnen

Åkern badar som i guld

Och bergen lyfter av min skuld

Dom säger, "Sjung din sång igen så ska vi svara"

Hälsingland

Du morsans land

Världen är nån annanstans

Jag har vart där ute men alltid vänt tillbaka

Till markens doft av evighet

Till dum och simpel långsinthet

Och spåren genom skogen till mitt hjärta”

Jag reser mig upp, letar mig tillbaka till stigen som leder hemåt.