C/R. En självklarhet?

Ofta kan man läsa på sociala medier "C/R en självklarhet" eller liknande formuleringar. Och visst är det självklart. Att slå ihjäl mer fisk än vad man kan äta färsk är rovfiske. Tivolifiskar från put & takesjöarna är undantagna. De regnbågar och rödingar jag pimplar upp under vintern hamnar i frysen för vidare befordran till släkt och vänner. Det är ju liksom syftet med dessa fiskar.



Trots att det för mig är självklart att släppa tillbaka den vilda fisk jag inte behöver reagerar jag då och då på fenomenet Catch & Release. Det jag reagerar över är inte det självklara i att släppa tillbaka fisk utan det rovfiske som ibland blir konsekvenserna av C/R-fisket. C/R har blivit som en religion, någonting sektliknande. Det primära är att släppa tillbaka all fisk man fångar, helst efter det att man tagit en bild som läggs ut på Facebook eller Instagram. Allt annat verkar oviktigt. En kultur jag har svårt att känna mig hemma i och förstå.



 Det händer då och då att någon sportfiskare blir uthängd på sociala medier för att hen slagit ihjäl en fin fisk. Sportfiskaren i fråga får löpa gatlopp och anses vara en dålig sportfiskare som inte förstår att C/R är det enda rätta. Detta trots att regelverket i det aktuella vattnet tillåter att man slår ihjäl den aktuella fisken. Samma personer kan samtidigt hylla den som på en dag fångar och återutsätter 48 harrar och skriver "C/R, en självklarhet" på sociala medier. Det här beteendet är särskilt vanligt hos de yngre tatuerade livsstillsflugfiskarna. Det är som om det blivit en tävling, mest C/R vinner. Priset verkar vara bekräftelse på sociala medier. Ett slags bevis på att man duger, att man är välkommen in i sekten.

Det är alltså en dödssynd att ta upp en fisk till middag, men helt ok att fånga och återutsätta 48 st? Att visa respekt för naturen och för de fiskar som är målet för vår hobby borde vara självklart. Jag menar att det är respektlöst mot naturen att fånga 48 harrar på en dag, även om samtliga återutsätts. Eftersom det alltid finns en risk att skada fisken vid återutsättning så kan inte C/R handla om att släppa tillbaka fisk enbart för att kunna fortsätta sitt fiske.

Det bästa vore om det fanns någon  form av fångstbegränsning inom ramen för C/R. När man fångat (och återutsatt) det maximala antalet fiskar som regelverket tillåter har man helt enkelt fiskat klart för den dagen.

Det fina med vår hobby är att sportfiske är så mycket mer än att bara fånga fisk. Det kan vara allt från en strapatsrik vandring till fiskevattnet till minnesvärda möten med djur eller andra naturupplevelser. Det kan också handla om litteratur, att tillverka egna flugor, spön, knivar, håvar och annan utrustning. Sportfisket kan ge upphov till andra intressen som fotografering eller entomologi. Det är så mycket mer än att bara blöta en krok.

Det är i mina ögon rovfiske och inte sportfiske att fånga och släppa tillbaka 48 harrar på en dag och dessutom skryta över det. Man har blivit fartblind och drabbats av girighet, en av våra största dödssynder. Jag har också varit girig och fångat kanske inte 48 harrar, men mer fisk än jag kan försvara på en dag. Länge trodde jag att det var meningen med mitt fiske. Mina flugor bands i syfte att fånga så mycket fisk som möjligt. De blev tyngre och tyngre och gick till slut knappt att  kasta med. Det löste jag med längre spön och extremt taperade wf-linor, då går det hjälpligt att få ut tjecknymfen. En dag tröttnade jag, vadade iland och blev sittande länge på stranden tomt stirrande.

Sakta men säkert växte en insikt fram. Tjecknymfen är ingen fluga utan ett tävlingsredskap, utvecklat för tävlingsfiske och inte för flugfiske.Tävlingsfiske handlar om att fånga så mycket fisk som möjligt och då är det självklart att onödiga delar av sportfisket är överflödiga. De försvårar ju möjligheterna att vinna fisketävlingen. Överför vi detta tänk på flugfiske har flugfisket förlorat sin själ. Jag har därför slutat med tjecknymfer och andra bly eller tungstensförtyngda flugor. Jag har också slutat att fånga 48 harrar på en dag. En bra dag vid fiskevattnet gör jag många uppehåll i mitt fiske, jag fikar, antecknar, fotograferar. Kanske har jag en bok med mig. Jag fiskar mindre men upplever mer. Jag slutar att fiska för dagen om jag får upp emot tio harrar. Det troliga är att samtliga återutsatts. Jag kommer aldrig skriva på sociala medier. "En bra dag vid ån. Tio fina harrar. C/R, en självklarhet!" Om jag skriver något så handlar det om upplevelsen. Jag behöver inte flugfiskebekräftelse på Facebook. Min flugfiskestig leder mig bort från sekten, mot friheten, mot ensamheten.

Flugfiskeåret 2015. Tankar inför 2016

Ytterligare ett flugfiskeår är till ända. Vilka steg har jag tagit på min flugfiskestig? Har jag blivit klokare? Har jag lärt känna mig själv och mitt flugfiske bättre? Vet inte, jag har i alla fall funderat och dragit en del slutsatser om mitt flugfiske, vilket gör att det känns som min vandring har blivit mer målmedveten. Jag vågar numera lita på mina egna erfarenheter när jag vandrar på min flugfiskestig.

Vad hände då egentligen 2015? Sett i backspegeln var det ett år där jag kände att jag hela tiden låg steget efter. En riktig skitsäsong om man bara ser till fångstresultatet. En säsong som gav andra erfarenheter och från det perspektivet var givande. Säsongen började bra med ett par öringar under premiärhelgen i Älvkarleby. Inga stora fiskar, men ändå. Senvinter och vårfisket i Bollnäsströmmarna gav ett par öringar, men ingen fisk att skryta över. Fick också ett par regnbågar runt kilot. Fina fiskar i god kondition helt utan odlingsskador. Ingen vet var de kommer från, man har inte planterat regnbåge i Ljusnan på 15-20 år. Vårfisket i Ljungan skedde i hög och kall älv. Eftersom jag ogillar att fiska med strykjärnslinor blev fisket lite knepigt. Ingen Ljunganöring under våren. Hittade några nya spännande fiskeplatser som jag ska fiska de närmsta åren. Med kanot kan man ta sig över älven och fiska av platser som sällan fiskas. Hann inte med vårfisket i Harmångersån. Ån är mycket intressant, särskilt efter restaurering och nya fiskeregler.

Det blev liksom aldrig vår, inte heller sommaren kom igång ordentligt. Jag tog mod till mig och besökte Hans Lidmans Svartån för första gången. Mitt nya splitcanespö, signerat Ulf Löfdal fiskar fantastiskt fint tillsamman med min dubbeltaperade silkeslina. Lyckas fånga min första svartåöring på en March Brown i st 12. En av årets fiskar.

En annan fisk värd att nämnas var en öring på ca 35 cm som jag fick en blåsig dag i Hylströmmen på samma March Brown. I övrigt hände inte mycket under vår och försommar. Missade rockenfisket på grund av mycket annat att göra.


Orkla vecka 26. Felkrokar min första lax på flugspö. Den stod kanske 1.5 meter ut från stranden och den fastnade när jag tog hem lina för att göra ett nytt kast. Fick springa nerför forsen mellan Svingen och Gropen. Det var spännande ända till jag insåg att den var felkrokad. Att fisken stod så nära stranden där jag normalt vadar var en tankeställare. Man kan nog inte röra sig nog försiktigt efter stranden vid fiske. Ett par dagar senare får jag en fin lax på 78 cm efter ett nästan perfekt kast. Enhandsspö, flytlina och en Royal Coachman bunden på en sexans dubbelkrok.

Tillbaka i Norge i slutet på Augusti. Säsongens höjdpunkt. Gloppenelva och finfiske med hotell och helpension. Fick en blank lax på 79 cm på lätt utrustning och en March Brown i bunden på en tians enkelkrok. Helt klart årets fisk. Fick också en del havsöringar, men ingen skrytfisk.









Harrfisket i Ljungan spolieras av högvatten. Får ett par bättre harrar i favoritgropen i Viforsen, det är allt. Ser en hel del lax i Ljungan, hör rykten om fångster av stora öringar, men ligger som sagt var steget efter hela tiden. Höstfisket i Ljungan avslutas med att jag blev bestulen på två flugfiskeutrustningar.



Fiskade som vanligt en hel del i Galvån. Älskar den ån men bestämde mig en bit in i sommaren att inte åka dit något mer förrän ån är återställd efter flottningen. Ibland känns det som om jag är för känslig. I alla fall när det gäller Galvån. När jag vandrade och fiskade efter åns övre delar och inom mig ser hur fantastisk ån skulle kunna vara bara man öppnade upp sidofårorna och lade tillbaka sten i ån var det som om något i mig brast. Sura griniga markägare sätter stopp för åtgärder bara för att de kan. Har inte hört ett enda logiskt argument på vilket sätt en flottledsåterställning av Galvån skulle vara skadlig. Ingen förlorar på att man återställer ån, alla vinner. Främst öringen och naturen. Övriga åtgärder som utrivning av dammen och en ny tröskel vid Galvens utlopp där ån börjar eller fiskvägar eller utrivning av kraftverken i Åsbacka är också livsviktigt, men är inte lika akut som återställningen efter flottningen.

Har jag då lärt mig något av säsongen? När det gäller flugor har jag kommit till insikten att flugan inte är så viktig. Därför kan man fiska med de flugor man trivs med. En bra insikt som gör att jag kan fortsätta att fiska med och utveckla mina favoritmönster. Det blir då viktigare att presentera flugan rätt samt att uppträda försiktigt vid vattnet.


2016 kommer jag att balansera upp mitt fiske med mer enhandsfiske i bortglömda hälsingevatten. Vatten som troligen inte innehåller de största fiskarna, men kanske det största äventyren? En fortsättning på mitt inre sökande. Jag kommer också att prioritera fiske i gränslandet mellan skog och fjäll. Balans är viktigt. Laxfisket är fortfarande det häftigaste som finns i flugfiskeväg, men känns mer och mer som en status och adrenalinjakt än en inre resa. Det är ju inte adrenalinkickar jag egentligen jagar. Kanske hittar jag laxfiskebalansen i Ljungan? Drömmen om en blank ljunganlax lever.

Årets händelse är nog boken Längs stigarna med Hans Lidman, biografin om Hans Lidman. Författarparet Göran Eriksson och Hans Malmsten har gjort ett helt otroligt jobb med boken. Ni som fascineras av Hans Lidmans böcker kommer att finna stort nöje av boken. Den kommer att vara en viktig del i min fortsatta vandring längs min flugfiskestig. En annan bok värd att nämna är Made in Sweden, Möt 12 Flugbindare utgiven på Flugfiske i Nordens förlag. Fina porträtt av 12 st flugbindare som visar bredden inom dagens flugfiske.

Trots få skrytfiskar och högvatten så ser jag 2015 som ett viktigt och lärorikt år. Jag är en klokare och tryggare flugfiskare idag jämfört med för ett år sedan. Med nyfiket sinne vågar jag trampa okända fiskestigar. Stigar som leder bort och hem. Min förhoppning för 2016 är att jag blir bättre på att skriva fiskedagbok samt att jag blir en bättre fotograf. Jag hoppas också att restaureringen av Galvån äntligen kommer igång.

Kompromisslöst flugfiske. Vandring på den smala fiskestigen

Vad är egentligen flugfiske? Räcker det med att kasta med ett flugspö så är det per definition flugfiske? Eller finns det regler, skrivna och oskrivna som måste uppfyllas för att det ska räknas som flugfiske? Är det flugspöt? Flugan? Linan? Annat? Flugfiske är enligt mig så mycket mer än själva fisket. En kombination av metod och förhållningssätt till såväl sitt fiske som till fisken, men även ett förhållningssätt till naturen, miljön och annat som påverkar fisket. Ett förhållningssätt till själva livet.

Flugfiske är för mig frihet, frihet för såväl kropp som för själ. Flugfisket är även en resa, en resa i mitt inre, ett sökande efter svaren som jag vet finns, men som jag ännu inte funnit. Det är sökandet som är de viktiga. Om jag finner svaren har jag mest troligt fiskat klart. Då är min resa över. Flugfisket öppnar dörrar till mitt inre jag inte ens visste fanns. Jag vill bli utmanad, såväl som flugfiskare som person. Utmaningen för mig inom flugfisket handlar om våga hålla sig inom ganska smala ramar och fiska när förutsättningarna är de rätta. Att se möjligheterna i begränsningen. Flugfiske är också en frizon, dit jag flyr när omvärlden är på väg att kväva mig. Flugfisket blir då en plats där jag slipper kompromissa. Som flugfiskare vill jag inte bli stöpt i en form jag inte känner mig bekväm i. Det påverkar naturligtvis min syn på flugfisket och mitt sätt att flugfiska.

Ett annat skäl till att jag blir mer och mer kompromisslös i min syn på vad som är flugfiske är att jag reagerar starkt på hur det ser ut i flugfiskets värld idag. Flugfiske har alltid varit en prylsport, men nu börjar det gå lite för långt. Det mesta verkar handla om att prångla ut mer eller mindre nödvändiga prylar som ingen egentligen frågat oss om vi behöver. Artiklar i flugfiskepressen verkar vara köpta antingen av flugfiskeentrepenörer som säljer flugfiskeresor, utrustning eller flugbindningsmaterial. Man ser flugfisket som vilken marknad som helst där mängden sålda produkter avgör hur het marknaden är. Flugfiskets inre värden får stå tillbaka. Rätt märken på kläder och utrustning verkar vara viktigast. Viktigt är också att följa trender och mode inom flugfisket istället för att finna sin egen flugfiskestig. Känslan för naturen har bytts mot catch & releasehysteri, samtalen om stort och smått vid kaffeelden är ersatt med upplevelsegalenskap på sociala medier. Man pratar om upplevelseindustri som en framtidsbransch. Upplevelseindustri är ju oftast en produkt, tillrättalagd för att passa så många som möjligt. Kanske är det så att vi idag inte har tid att söka våra egna fiskestigar och därför istället köper en upplevelse? Jag förstår att den världen är viktig och en del av det samhälle vi lever i idag. Tillrättalagd och marknadsanpassad. Den flugfiskevärlden är inte min värld.

Jag har helt enkelt tröttnat. Själva utgångspunkten för ordet sport i sportfisket är ju att göra det svårare än det behöver vara att fånga fisken. Sporten ligger i att med så enkla medel som möjligt och inom ganska smala regelverk fiska med utrustning och beten som attraherar vårt byte. Inom regelverket är man självklart fri att experimentera med såväl beten som spö och lina. Däri ligger utmaningen. Går man däremot utanför regelverket blir det fel. Man genar i sin strävan att skapa så effektiva fångstmetoder som möjligt med flugspö. Det är enligt mig fel att köpa flugor som byggsatser som är exakta kopior av den insekt vi vill imitera. Utmaningen är att med hår, fjäder och tinsel skapa en fluga som har rätt egenskaper för att imitera de sländor som kläcker.

Det är också fel att med hjälp av färdigblandad dubbing med glitter i rätt färg binda flugor. Sporten ligger i att blanda naturdubbing, vax och bindtråd i rätt färger och proportioner och därigenom skapa illusionen av den insekt man vill imitera. Eftersom såväl lax som öring, harr och röding stiger till ytan för att ta våra flugor blir det då fel att fiska med bly eller tungstensförtyngda flugor. Kopparförtyngning räcker. Det är också fel med flugor som har en inbyggd egen rörelse. Man får helt enkelt vänta till förutsättningarna är de rätta. Annars uppträder man osportsligt gentemot fisken.

Jag söker mig därför till flugfiskets ursprung för att finna gränserna för mitt flugfiske. Till splitcanespön, klassiska rullar, våtflugor och torrflugor av klassiskt snitt. Till silkeslinor. Litteratur, poesi, konst och musik som har koppling till de frågor flugfisket ställer. Thoreau, Hemingway, Lidman, Smedman. Walton är en självklarhet. Tranströmmer, Boye, Dan Andersson, Thåström. Att bryta helt med den tid vi lever i är naturligtvis omöjligt, jag ser självklart på mitt fiske med 2015 års ögon. Utrustning av gammalt snitt är självklart inte nödvändig, det går utmärkt att bedriva flugfiske på mitt sätt med modern utrustning. Däremot är det osportsligt att utnyttja övertaget gentemot fisken som den tekniska utvecklingen ger oss. Flugfiske handlar om förhållningssätt, inte om prylar. Det innebär att toppknutet långspö och bäckmete med fluga kan vara flugfiske.

För mig har det varit nödvändigt att byta utrustning för att finna min flugfiskestig. 
Den gamla utrustningen kräver ett långsammare tempo och tvingar på så sätt mig att stanna upp, att ta det lugnt. Mitt splitcanespö är tillsammans med min silkeslina optimerad för korta till medellånga kast. Korta kast innebär ett annat uppträdande efter ån/älven, ett uppträdande på naturens villkor. Silkeslinan kräver torkning och underhåll mellan fiskepassen, vilket gör att jag blir mer sparsam i mitt kastande. Med dagens utrustning är det för lätt att kasta långa kast och då är det också lätt att slarva vid stranden. Jag är fortfarande något av en prylgalning, fast idag tänker jag efter före vilka prylar som är viktiga. Mina prylar och accessoarer går numera mer mot hantverk och konsthantverk. Dyrare, javisst men troligen mer klimatvänliga och jag vet att pengarna gör nytta lokalt. Jag köper också mer begagnade prylar idag.

Jag har självklart inte ensamrätt på sanningen. Finner andra glädje i sitt fiske med flugspö och kallar det för flugfiske är det helt ok för mig. Deras sanning är lika sann som min sanning. Deras resa är deras val. Jag behöver inte kompromissa om jag inte vill. Trots att det är 2015 och att det idag finns fler än någonsin som fiskar med fluga finns det fiskevatten där jag kan fiska på mitt sätt utan att vara i vägen för andra. Så länge dessa vatten finns blir det aldrig för trångt för mig. Så länge det inte känns för trångt behöver jag inte kompromissa. Den dagen jag tvingas kompromissa mot min egen vilja slutar jag med flugfiske.

Säsongsavslutning i moll

Flugfiskesäsongen har varit konstig. Det känns som om jag legat steget efter hela sommaren. Vad det beror på vet jag inte. Ibland hamnar man ur fas helt enkelt. Nya spännande arbetsuppgifter borde ha gjort att jag hamnat i bra fas med mitt inre, vilket jag är i allt utom i flugfisket. Säsongen började bra med ett par havsöringar i Älvkarleby. På vägen ner var det snökaos på E-4:an, sen blev det fint väder. Därefter tog det stopp. Våren kom liksom aldrig igång och när försommarens sjösandsländor kläckte var jag upptagen med jobb.

I mitten på maj levererades mitt nya splitcanespö. En dröm att fiska med. Ett känsligt verktyg som tillsammans med en handslagen silkeslina från Terenzio i Italien kan presentera de små dunkrokarna försiktigt och delikat. Spöt har fångat några fiskar, inte mer än så. Spöt vill testa mig. Är jag värdig att hantera ett så känsligt instrument? Känsliga instrument kräver övning innan de samspelar med sin ägare. Har köpt ett träningsflugspö för inomhusbruk.




Säsongen har egentligen bara haft tre ljuspunkter. Svartån verkar ha accepterat mig. En liten bärnstensöring gav den mig en kylig kväll i början på juni. Vecka 26 och årets Orklavecka gav en drömlax på runt 80 cm. Jag fick till ett näst intill perfekt kast när flugan landade ovanför en undervattenssten. När flugan simmat över stenen stannade linan upp och laxen var krokad. En härlig fisk tagen på ett enhandsspö och en laxvariant av Royal Coachman. Gloppen i Augusti gav en lika stor lax fångad på en March Brown bunden på tians laxkrok. En drömfisk fångad i en drömälv.

Ljungan har gått hög hela sommaren, vilket påverkat mitt sommarfiske negativt. Jag känner inte igen mina fiskeplatser och hittar därför inte harren sommartid. De ljunganturer jag gjorde gav klent resultat. Trots det mår jag bra under dessa turer. Ljungan är lite av ett andningshål för mig. En plats där jag kan stänga in mig i mig själv en tid. Det sitter hos mig. Fiskarna finns ju där och därför bör jag kunna finna och fiska efter dem.




Fiskade en del i Galvån. Ån som rinner genom min själ. Det var där jag lärde mig flugfiske, det var där en stor del av barndomens äventyr utspelade sig.  Idag ser jag ån med andra ögon. Jag ser såren i ån. Såren som vägrar att läka. Mådde så pass dåligt av att gå efter åns stränder och se förstörelsen efter ån. Ån måste flottledsåterställas för att kunna bli levande på riktigt igen. Jag vandrar efter ån skogen växer i åns torra sidofåror, jag snubblar över stenar som schaktats upp ur vattnet, till gagn förr timret som en gång flottades i ån. Dynamit och schaktmaskiner skövlade öringens livsmiljö. Till slut gick det inte längre. Jag bestämde jag mig för att hålla mig borta från ån fram till dess att restaureringen är inledd. Jag fixar helt enkelt inte förstörelsen och oviljan från en del markägare att återställa ån. Det blev tydligt efter en tur till Simeån, en liten å som rinner ut i Orsjön. Trots att ån är mindre finns det mer öring i ån jämför med Galvån. Den mår helt enkelt bättre eftersom den inte är lika hårt flottningsrensad. Galvåns potential är enorm, det är viljan som saknas. Jag har nu sagt adjö till min å. Att se den lida som den gör av människans ovilja gör att jag håller mig därifrån fram till dess flottledsåterställningen inleds.


Flugfiskesäsongen avslutades förra helgen med en tur till Ljungan. Jag och svärsonen kom till campingen sent på fredag kväll. Vi ställde i ordning spöna för ett tidigt morgonfiske. När vi klev upp tidigt på lördagmorgonen var två av spöna borta, stulna. Ett säsongsavslut i moll. Jag vet inte om jag blev förvånad. Mitt favoritspö, väl infiskat för alltid borta! Det kändes nästan som ett självklart slut på en riktig skitsäsong.

Polisen utreder inte stölden med motiveringen "Det är uppenbart att brottet inte går att utreda"

Må nästa säsong ligga i fas med mitt inre!

Öringlek

Det finns några få vatten med stor vildöring i Hälsingland. Skogsöringar som människan inte klarat av att utrota med dammar och vattenkraft. Under helgen besökte jag ett sådant vatten.

Bäcken som avvattnar sjön är troligen för liten för att kunna flotta timmer i. Ändå är sjöns utlopp kraftigt påverkad av mänsklig aktivitet. Kanske har det legat en kvarn i utloppet av sjön? Bäcken är hårt kanaliserad den första biten. Man gjorde så för att få undan vattnet så att kvarnhjulet skulle kunna snurra i tillräcklig hastighet. Därför var det viktigt att vattnet rann undan snabbt. Kvarnarna och de riktigt gamla dammarna var sällan ett hinder för öringen. Kvarnen användes bara delar av året. Övrig tid rann vattnet i bäckfåran eller i ån. Vid flottning användes ofta vårflodens högvatten till flottningsrännorna. Det var dynamiten, schaktmaskinerna och vattenkraften som tog skogens öringar.

Efter kanske 50 meter återfår bäcken sin ursprungliga fåra. Inga stenar verkar ha flyttats från bäcken. Därför finns det ett svagt bestånd av öring i sjön. I bäcken råder fiskeförbud hela året, vilket är klokt.

Smyger man försiktigt kan man få se öringar stå och vila i bäcken. Är leken över? Solen skiner och det är lätt att bli lurad av skuggorna i vattnet. Det är en speciell känsla att vandra efter en bäck som är relativt opåverkad. Det finns för få sådana bäckar idag. De flesta är rensade på ett eller annat sätt. Dessutom har de flesta bäckar och åar på skogen dammar, flottningsdammar som stoppat och till slut utrotat öring och flodpärlmussla. I sjöarna har gäddan tagit över och den spillra av öring som finns kvar i en del av bäckarna kan inte vandra ut i sjöarna på grund av de gamla dammarna. Om dammarna försvann skulle öringen åter kunna vandra ut i sjöarna. Eftersom de flesta dammar saknar tillstånd borde det vara ganska enkelt att åtgärda detta. Verkligheten är tyvärr inte lika enkel. Därför finns dammarna kvar och åarna ligger där som sterila kanaler. Åarnas stenar ligger på land. Mossbelupna, uppkastade som minnen över en tid då arbetet var hårt och framtiden oändlig.

De bäckar och sjöar som fortfarande håller vildöring är därför värdefulla. Hårda fiskerestriktioner i sjöarna och fiskeförbud i bäckarna borde vara en självklarhet.










Det plaskar till! En skugga flyr uppströms. Jag stannar upp, andas häftigt några sekunder. Sätter mig sedan ner. Där ser jag en! Eller är det en skugga? På kanske 15 centimeters djup står en öring  och vaggar i den svaga strömmen bakom en sten. Den är fin, 35-40 cm.

Ser ni fisken?

Jag skrämmer några fler öringar innan jag lyckas smyga mig nära. I nästan varje hölja som håller lekgrus står en eller två öringar. Någon är riktigt stor, minst 50 cm. Jag försöker ta några bilder. Det är svårt. Solen och skuggorna skapar reflexer som inte helt försvinner trots polariserande filter på linsen. Måste lära mig fotografera. Tackar digitalkameran som gör att jag kan ta hundratals bilder. Kanske blir någon riktigt bra.

Trots att varje hölja håller öring är de inte särskilt många. Bäcken är liten och kan därför inte hålla så många lekande öringar. Bäcken, sjön och dess invånare måste skyddas. De är lättstörda, deras miljö är känslig. Det kan räcka med en felaktig markberedning vid en skogsavverkning. Sediment kan då rinna ner i bäcken och slamma igen lekbottnar och kväva övriga bottnar och därigenom döda insektslivet i bäcken. Bäcken är då död. Viktigt är också att spara tillräckligt med skog efter bäcken vid avverkning.

Efter ett par timmar lämnar jag bäcken och dess öringar. Tillbaka vid sjön gör jag upp en liten eld, grillar en korv, kokar kaffe. En gråhund tittar förbi hälsar, försöker sno min korv innan den sniffande ger sig av. Den kommer tillbaka ett par gånger, hälsar och springer vidare. Jag släcker elden och åker hem. Tänker på mötet om Kilåns framtid för ett tag sen. Det jag upplevt idag ser Hanebo framtids ordförande Irene Frank som ett hot mot Kilån. Jag hoppas att Kilåns dammar kan öppnas upp för fiskvandring så att Bergvikens öringar åter kan leka och på sikt bilda ett naturligt bestånd av vildöring.

Ensamhetens lov

Gunnar Westrin menar att det är kamratskapen är en viktig del i hans fiske, kanske den viktigaste. Han har i många artiklar och i sina böcker beskrivit en djup och livslång vänskap, sorgen när vännerna faller ifrån. Mina fiskevänner är mycket viktiga för mig och jag trivs oerhört bra i deras sällskap, men är det därför jag fiskar? Oavsett vad man har för intressen är familj och vänner det viktigaste i livet. Jag har under hela mitt liv känt ett behov att vara ensam, ett behov att fly in i mig själv. Jag fiskar nog för ensamhetens och frihetens skull. I mitt fiske finns en annan, djupare dimension som har mycket lite att göra med tävlingsmomentet i fisket. En dimension Thoreau, Hans Lidman och kanske någon mer beskriver. Ensamhetens läkande kraft.

En fiskehelg i ensamhetens våld är helande för mig. Hans Lidman gav sig ut på vandringar, träffade okända människor, övernattade i skogskojor eller kåtor. Gjorde han det för att närma sig sitt innersta, det som finns i själens djupaste avgrund? Läser man hans böcker får man den uppfattningen. Jag har skaffat en husvagn. Den har blivit min skogskoja. Där njuter jag av tystnad och ensamhet. Jag fiskar, läser, funderar, kopplar av, lär känna mig själv lite bättre. Ibland får jag fisk, men oftast är fiskelyckan skral. Det viktiga med dessa fisketurer är inte fiskelyckan, fast om inte jakten på fiskelycka fanns kom jag aldrig iväg. Jag fiskar ofta på de mindre populära fiskeplatserna under mina ensamturer.


Ibland träffar jag andra fiskare på ensamhetens fisketur. Ett kort samtal om fisket, tips om platser, flugor, metoder och ibland djupare samtal. Mitt splitcanespö väcker nyfikenhet. En del säger sig vilja byta till splitcane, men det inre steget är ofta långt. Jag kanske är för hetsig och vill därför ha snabba spön är en vanlig kommentar. Kanske det svarar jag.Tänker på en låt av Syster Sol. "Ta det långsamt". Vi lever för snabbt och missar därför ibland det viktiga, detaljerna. Splitcane kanske är långsammare än ett modernt grafitspö, betyder det att det är sämre? Ta det långsamt så upplever du mer!

Finns det något skönare än att ensam vänta in det första gryningsljuset? Nattens dofter och ljud tystnar, drömmarna bleknar bort som flyktiga minnen. Morgonkaffets speciella doft. Stillheten, ljuset. Laxar och öringar som välver i vattenytan, gula löv som sakta sugs med i den tunga strömmen. De första kasten, lite trevande, men snart i harmoni med den vindstilla stillheten. Denna gryningstimme då dröm och verklighet möts. Gryningen möter man bäst i ensamhet.

Expedition March Brown. Tre dagar i Gloppen

March Brown är min favoritfluga. En gammal klassiker vars ursprung kanske är äldre än flugfisket. Det sägs att den första beskrivningen på flugan finns i The Book of St Albans från 1400-talet. Boken är skriven av Dame Juliana Berner och ett av kapitlen avhandlar fiske med krok och spö och sägs vara det första som beskriver det vi idag kallar flugfiske. Hur som helst är March Brown i sin enkelhet en fantastisk vacker fluga. Gråbrun, med en näst intill perfekt mix av gult silke, rappöna, ull från harens mask och en vinge av fasanhöna. Den fungerar hela säsongen och sägs vara en dålig imitation av den slända den ska imitera men en utmärkt imitation av i stort sett alla andra sländor som finns i våra vatten. Rätt fiskad kan den imitera både dag och nattsländor.

March Brown  bunden som klassisk våtfluga

Som laxfluga är March Brown bortglömd. Gamle AHE Woods, flytlinefiskets fader hade March Brown som en av sina favoritflugor för lax. Han menade i och för sig att flugmönstret inte var så viktigt. Det sägs att han en gång fick en fråga av en kamrat varför han inte enbart fiskade med March Brown. Han svarade, då gör jag så resten av säsongen. Han fick lika mycket lax som han brukade fånga. Jag tror som gamle Woods att flugmönstret egentligen inte är så viktigt, däremot är flugan viktig. Storlek och presentation är viktigare än mönster. Eftersom flugmönstret inte är viktigt kan man fiska med sina favoritflugor och ändå få fisk.

March Brown som laxfluga

Jag har en dröm att fånga en lax eller havsöring på en March Brown. Har försökt två år i Laerdalsälven utan att lyckas. Det ställer en del krav. Sensommarfiske med små flugor är en av förutsättningarna. Mina March Brown ska nämligen vara bundna på enkelkrok och ska jag kunna följa mönstret med en vinge av fasanhöna går gränsen någonstans vid krokstorlek 8. Sen måste man byta material och jag har inte funnit någon större fjäder som i färg och mönster stämmer överens med fasanhönan. Kalkonfjädern är i mina ögon aningen för ljus. Kanske funkar tjäderhönans vingpennor? Min laxversion av March Brown följer originalmönstret förutom att jag byter ut stjärtspröten av rapphöna mot guldfasancrest och den gula silkesribben mot silverrib.

I år går augustiresan till Gloppen. Ett exklusivt fiske där boende på Gloppen hotel med helpension är en förutsättning för att få fiska i älven. Ett helt nytt sätt för mig att fiska. Vi behöver bara fokusera på fisket samt att vara i tid till frukost och middag. Det är förutom jag, Christian och Peter några personer jag aldrig tidigare fiskat tillsammans med. Vi har tre fiskedagar. Peter har varit här förr och han menar att det är en mycket bra älv. Vi fiskar med lätt utrustning. Jag har ett 10 fots enhandsspö i klass 8 samt ett tvåhands switchspö på 10.6 fot i klass 7. Mitt 12.4 Yellow Line är med som reservspö. Jag gillar lätt utrustning.

Resan är lång, vi åker genom ett allt vackrare norskt landskap. Det norska Vestlandet är nog bland världens vackraste platser man kan fiska lax och havsöring på. Resan påbörjas dagen innan. Det är viktigt att inte stressa på väg till sitt fiske. Om man stressar tar man stressen med sig till älven och då går fisket dåligt. Tråkigt bara att vi kan åka i min lilla sportbil. Tyvärr har jag inte funnit ett sätt att få plats med all laxfiskepackning i sportbilen. De norska smala, slingrande vägarna är som gjorda förr sportbilar.

Vi installerar oss på hotellet, vilar en stund innan det är dags för genomgång av fisket och reglerna.  Helge är vår värd. Eftersom vi är många som fiskar som måste vi ha någon slags poolschema. Helge delar upp oss tio i två grupper som fiskar varsin sida av älven i 8-timmarspass. Jag fiskar tillsammans med Christian. De övriga grupperar sig parvis eller väljer att fiska ensamma.

Första kvällen är varm och solig. Fisket är svårt i det badkarsklara vattnet. Fiskar med clear/intermediatespets och lång tafs. Vi får en och annan liten havsöring, fiskar på 25-35 cm. Starka och småtrevliga att fånga. March Brown fungerar utmärkt på de små öringarna. Vi fiskar hela kvällen och en bit in på natten. Det är tredje året jag fiskar norsk natthavsöring. Det är mycket svårt. Det ska helst vara mulet väder och kolmörkt. Vadar du skrämmer du fisken, kastar du underhandskast skrämmer du fisken, visar du dig mot horisonten skrämmer du fisken, kastar du överhandskast fastnar du i buskarna. Vi packar ihop, beslutar oss för att kliva upp tidigt och fiska sista nattmörkret istället.

Klockan är ställd på fyra och sängarna är nästan för bekväma för att lämna frivilligt. Vi kliver upp, fyller termosen med kaffe och ger oss iväg till Seapool. Bara småöring hemma. Tappar räkningen på hur många jag får. Ett par stycken är mellan 35 och 40 cm, men ingen av dem räknas egentligen. Det är bara fisk över kilot som får skrivas in i hotellets fångstbok. Kl nio avbryter vi för frukost. Hungriga och i underställen intar vi hotellets frukostmatsal. Känner mig uttittad, men ingen tittar. Ingen annan av de som fiskat under morgonen har fått några bättre fiskar. Efter frukosten är det sidbyte. Jag börjar vid Sanden, Christian kör Seapool från hotellsidan. Han såg några fina fiskar där under morgonen. Sanden ger inget, jag går upp till North pool och fiskar mig neråt. March Brown sitter på kroken. Vid Platform finns det en djup grop. Efter några kast stannar linan upp och jag lyfter spöt. Känner genast att det är en skaplig fisk. Lax eller öring? Känns som lax. Den följer med ganska snällt och jag kliver av bryggan för att landa den vid ett bakvatten nedanför. Där tar det stopp. Fisken rusar och mitt hjärta börjar pumpa på allvar. Mitt switchspö får jobba hårt. Jag inser att den här fisken landar jag inte utan hjälp. Ringer Christian med ena handen, håller spöt och drillar fisken med den andra handen. Jag vallar fisken 100 meter nedströms mot Sanden. Där finns en stentrappa ner i älven En bra plats att håva fisken. Ingen Christian inom synhåll, paniken börjar komma. Det är en viktig fisk, min första i Gloppen, min första bättre på March Brown. Kommer inte Christian snart måste jag släppa ner den ytterligare 50 meter. Där kan jag stranda den. Helge kommer i bil. Han har hjälpt ett par av norrmännen med kastteknik nere på Seapool. Christian ropade till honom över älven. Helge är minst lika glad som jag. Spänd, lätt panikslagen är nog en bättre beskrivning av mitt tillstånd. Med Helge på plats har jag läget under kontroll.Det enda som kan hända är att kroken lossnar, den risken tar jag, jag tar fisken så hårt jag kan. Fisken ska återutsättas och då ska man ta fisken hårt och bestämt. En allt för lång och försiktig fight gör den för trött. Drabbas den av mjölksyrechock dör den efter återutsättningen.  Det vill jag undvika.

Laxen högg vid bryggan mitt i i bilden

Vattnet är klart och ändå har jag inte sett fisken. Det har blänkt till några gånger i vattnet, fisken år osynlig trots det klara vattnet. Där bryter den ytan, en spetsig stjärtfena visar sig. En lax, en blank augustilax! Pulsen ökar! Hur länge håller kroken sitt grepp? Det är ju trots allt bara en tians enkelkrok! Helge filmar, Helge försöker håva, men fisken skräms och rusar ut i älven. Min gamla Record Doublé knarrar fint. Helge filmar vidare innan han gör ett nytt försök med håven. Där ligger den i garnet! Jag skriker ut min lycka samtidigt som tårarna är nära. Jag är nära att explodera av känslor.

Under bröstfenan syns skadan från ett sälangrepp

Ska du fiska Sanden nu frågar Helge. Jag ska sätta mig ner och smälta min upplevelse svarar jag. Helge ler och förstår. Laxen som är skadad av en säl tas upp och överlämnas till hotellet. Den hade inte överlevt med de skador den har. Helge åker med laxen till hotellet och jag blir ensam med mina tankar och känslor. Återigen är tårarna nära. Platsen, spöt, rullen, flugan och laxen. Inramningen kunde inte vara mer perfekt. 80 cm och 5,3 kg. En kopp kaffe och en Mackmyra ur eget fat avrundar stunden. Jag är i fullständig harmoni. Jag sänder en tanke till gamle Woods och tackar för March Brown.

March Brown som fisken ser den

För den som vill veta vad som egentligen hände under de tre dagarna i Gloppen rekommenderar jag länken nedan. https://www.youtube.com/watch?v=ekVay8irgkY