Flugfiskeåret 2015. Tankar inför 2016

Ytterligare ett flugfiskeår är till ända. Vilka steg har jag tagit på min flugfiskestig? Har jag blivit klokare? Har jag lärt känna mig själv och mitt flugfiske bättre? Vet inte, jag har i alla fall funderat och dragit en del slutsatser om mitt flugfiske, vilket gör att det känns som min vandring har blivit mer målmedveten. Jag vågar numera lita på mina egna erfarenheter när jag vandrar på min flugfiskestig.

Vad hände då egentligen 2015? Sett i backspegeln var det ett år där jag kände att jag hela tiden låg steget efter. En riktig skitsäsong om man bara ser till fångstresultatet. En säsong som gav andra erfarenheter och från det perspektivet var givande. Säsongen började bra med ett par öringar under premiärhelgen i Älvkarleby. Inga stora fiskar, men ändå. Senvinter och vårfisket i Bollnäsströmmarna gav ett par öringar, men ingen fisk att skryta över. Fick också ett par regnbågar runt kilot. Fina fiskar i god kondition helt utan odlingsskador. Ingen vet var de kommer från, man har inte planterat regnbåge i Ljusnan på 15-20 år. Vårfisket i Ljungan skedde i hög och kall älv. Eftersom jag ogillar att fiska med strykjärnslinor blev fisket lite knepigt. Ingen Ljunganöring under våren. Hittade några nya spännande fiskeplatser som jag ska fiska de närmsta åren. Med kanot kan man ta sig över älven och fiska av platser som sällan fiskas. Hann inte med vårfisket i Harmångersån. Ån är mycket intressant, särskilt efter restaurering och nya fiskeregler.

Det blev liksom aldrig vår, inte heller sommaren kom igång ordentligt. Jag tog mod till mig och besökte Hans Lidmans Svartån för första gången. Mitt nya splitcanespö, signerat Ulf Löfdal fiskar fantastiskt fint tillsamman med min dubbeltaperade silkeslina. Lyckas fånga min första svartåöring på en March Brown i st 12. En av årets fiskar.

En annan fisk värd att nämnas var en öring på ca 35 cm som jag fick en blåsig dag i Hylströmmen på samma March Brown. I övrigt hände inte mycket under vår och försommar. Missade rockenfisket på grund av mycket annat att göra.


Orkla vecka 26. Felkrokar min första lax på flugspö. Den stod kanske 1.5 meter ut från stranden och den fastnade när jag tog hem lina för att göra ett nytt kast. Fick springa nerför forsen mellan Svingen och Gropen. Det var spännande ända till jag insåg att den var felkrokad. Att fisken stod så nära stranden där jag normalt vadar var en tankeställare. Man kan nog inte röra sig nog försiktigt efter stranden vid fiske. Ett par dagar senare får jag en fin lax på 78 cm efter ett nästan perfekt kast. Enhandsspö, flytlina och en Royal Coachman bunden på en sexans dubbelkrok.

Tillbaka i Norge i slutet på Augusti. Säsongens höjdpunkt. Gloppenelva och finfiske med hotell och helpension. Fick en blank lax på 79 cm på lätt utrustning och en March Brown i bunden på en tians enkelkrok. Helt klart årets fisk. Fick också en del havsöringar, men ingen skrytfisk.









Harrfisket i Ljungan spolieras av högvatten. Får ett par bättre harrar i favoritgropen i Viforsen, det är allt. Ser en hel del lax i Ljungan, hör rykten om fångster av stora öringar, men ligger som sagt var steget efter hela tiden. Höstfisket i Ljungan avslutas med att jag blev bestulen på två flugfiskeutrustningar.



Fiskade som vanligt en hel del i Galvån. Älskar den ån men bestämde mig en bit in i sommaren att inte åka dit något mer förrän ån är återställd efter flottningen. Ibland känns det som om jag är för känslig. I alla fall när det gäller Galvån. När jag vandrade och fiskade efter åns övre delar och inom mig ser hur fantastisk ån skulle kunna vara bara man öppnade upp sidofårorna och lade tillbaka sten i ån var det som om något i mig brast. Sura griniga markägare sätter stopp för åtgärder bara för att de kan. Har inte hört ett enda logiskt argument på vilket sätt en flottledsåterställning av Galvån skulle vara skadlig. Ingen förlorar på att man återställer ån, alla vinner. Främst öringen och naturen. Övriga åtgärder som utrivning av dammen och en ny tröskel vid Galvens utlopp där ån börjar eller fiskvägar eller utrivning av kraftverken i Åsbacka är också livsviktigt, men är inte lika akut som återställningen efter flottningen.

Har jag då lärt mig något av säsongen? När det gäller flugor har jag kommit till insikten att flugan inte är så viktig. Därför kan man fiska med de flugor man trivs med. En bra insikt som gör att jag kan fortsätta att fiska med och utveckla mina favoritmönster. Det blir då viktigare att presentera flugan rätt samt att uppträda försiktigt vid vattnet.


2016 kommer jag att balansera upp mitt fiske med mer enhandsfiske i bortglömda hälsingevatten. Vatten som troligen inte innehåller de största fiskarna, men kanske det största äventyren? En fortsättning på mitt inre sökande. Jag kommer också att prioritera fiske i gränslandet mellan skog och fjäll. Balans är viktigt. Laxfisket är fortfarande det häftigaste som finns i flugfiskeväg, men känns mer och mer som en status och adrenalinjakt än en inre resa. Det är ju inte adrenalinkickar jag egentligen jagar. Kanske hittar jag laxfiskebalansen i Ljungan? Drömmen om en blank ljunganlax lever.

Årets händelse är nog boken Längs stigarna med Hans Lidman, biografin om Hans Lidman. Författarparet Göran Eriksson och Hans Malmsten har gjort ett helt otroligt jobb med boken. Ni som fascineras av Hans Lidmans böcker kommer att finna stort nöje av boken. Den kommer att vara en viktig del i min fortsatta vandring längs min flugfiskestig. En annan bok värd att nämna är Made in Sweden, Möt 12 Flugbindare utgiven på Flugfiske i Nordens förlag. Fina porträtt av 12 st flugbindare som visar bredden inom dagens flugfiske.

Trots få skrytfiskar och högvatten så ser jag 2015 som ett viktigt och lärorikt år. Jag är en klokare och tryggare flugfiskare idag jämfört med för ett år sedan. Med nyfiket sinne vågar jag trampa okända fiskestigar. Stigar som leder bort och hem. Min förhoppning för 2016 är att jag blir bättre på att skriva fiskedagbok samt att jag blir en bättre fotograf. Jag hoppas också att restaureringen av Galvån äntligen kommer igång.

Kompromisslöst flugfiske. Vandring på den smala fiskestigen

Vad är egentligen flugfiske? Räcker det med att kasta med ett flugspö så är det per definition flugfiske? Eller finns det regler, skrivna och oskrivna som måste uppfyllas för att det ska räknas som flugfiske? Är det flugspöt? Flugan? Linan? Annat? Flugfiske är enligt mig så mycket mer än själva fisket. En kombination av metod och förhållningssätt till såväl sitt fiske som till fisken, men även ett förhållningssätt till naturen, miljön och annat som påverkar fisket. Ett förhållningssätt till själva livet.

Flugfiske är för mig frihet, frihet för såväl kropp som för själ. Flugfisket är även en resa, en resa i mitt inre, ett sökande efter svaren som jag vet finns, men som jag ännu inte funnit. Det är sökandet som är de viktiga. Om jag finner svaren har jag mest troligt fiskat klart. Då är min resa över. Flugfisket öppnar dörrar till mitt inre jag inte ens visste fanns. Jag vill bli utmanad, såväl som flugfiskare som person. Utmaningen för mig inom flugfisket handlar om våga hålla sig inom ganska smala ramar och fiska när förutsättningarna är de rätta. Att se möjligheterna i begränsningen. Flugfiske är också en frizon, dit jag flyr när omvärlden är på väg att kväva mig. Flugfisket blir då en plats där jag slipper kompromissa. Som flugfiskare vill jag inte bli stöpt i en form jag inte känner mig bekväm i. Det påverkar naturligtvis min syn på flugfisket och mitt sätt att flugfiska.

Ett annat skäl till att jag blir mer och mer kompromisslös i min syn på vad som är flugfiske är att jag reagerar starkt på hur det ser ut i flugfiskets värld idag. Flugfiske har alltid varit en prylsport, men nu börjar det gå lite för långt. Det mesta verkar handla om att prångla ut mer eller mindre nödvändiga prylar som ingen egentligen frågat oss om vi behöver. Artiklar i flugfiskepressen verkar vara köpta antingen av flugfiskeentrepenörer som säljer flugfiskeresor, utrustning eller flugbindningsmaterial. Man ser flugfisket som vilken marknad som helst där mängden sålda produkter avgör hur het marknaden är. Flugfiskets inre värden får stå tillbaka. Rätt märken på kläder och utrustning verkar vara viktigast. Viktigt är också att följa trender och mode inom flugfisket istället för att finna sin egen flugfiskestig. Känslan för naturen har bytts mot catch & releasehysteri, samtalen om stort och smått vid kaffeelden är ersatt med upplevelsegalenskap på sociala medier. Man pratar om upplevelseindustri som en framtidsbransch. Upplevelseindustri är ju oftast en produkt, tillrättalagd för att passa så många som möjligt. Kanske är det så att vi idag inte har tid att söka våra egna fiskestigar och därför istället köper en upplevelse? Jag förstår att den världen är viktig och en del av det samhälle vi lever i idag. Tillrättalagd och marknadsanpassad. Den flugfiskevärlden är inte min värld.

Jag har helt enkelt tröttnat. Själva utgångspunkten för ordet sport i sportfisket är ju att göra det svårare än det behöver vara att fånga fisken. Sporten ligger i att med så enkla medel som möjligt och inom ganska smala regelverk fiska med utrustning och beten som attraherar vårt byte. Inom regelverket är man självklart fri att experimentera med såväl beten som spö och lina. Däri ligger utmaningen. Går man däremot utanför regelverket blir det fel. Man genar i sin strävan att skapa så effektiva fångstmetoder som möjligt med flugspö. Det är enligt mig fel att köpa flugor som byggsatser som är exakta kopior av den insekt vi vill imitera. Utmaningen är att med hår, fjäder och tinsel skapa en fluga som har rätt egenskaper för att imitera de sländor som kläcker.

Det är också fel att med hjälp av färdigblandad dubbing med glitter i rätt färg binda flugor. Sporten ligger i att blanda naturdubbing, vax och bindtråd i rätt färger och proportioner och därigenom skapa illusionen av den insekt man vill imitera. Eftersom såväl lax som öring, harr och röding stiger till ytan för att ta våra flugor blir det då fel att fiska med bly eller tungstensförtyngda flugor. Kopparförtyngning räcker. Det är också fel med flugor som har en inbyggd egen rörelse. Man får helt enkelt vänta till förutsättningarna är de rätta. Annars uppträder man osportsligt gentemot fisken.

Jag söker mig därför till flugfiskets ursprung för att finna gränserna för mitt flugfiske. Till splitcanespön, klassiska rullar, våtflugor och torrflugor av klassiskt snitt. Till silkeslinor. Litteratur, poesi, konst och musik som har koppling till de frågor flugfisket ställer. Thoreau, Hemingway, Lidman, Smedman. Walton är en självklarhet. Tranströmmer, Boye, Dan Andersson, Thåström. Att bryta helt med den tid vi lever i är naturligtvis omöjligt, jag ser självklart på mitt fiske med 2015 års ögon. Utrustning av gammalt snitt är självklart inte nödvändig, det går utmärkt att bedriva flugfiske på mitt sätt med modern utrustning. Däremot är det osportsligt att utnyttja övertaget gentemot fisken som den tekniska utvecklingen ger oss. Flugfiske handlar om förhållningssätt, inte om prylar. Det innebär att toppknutet långspö och bäckmete med fluga kan vara flugfiske.

För mig har det varit nödvändigt att byta utrustning för att finna min flugfiskestig. 
Den gamla utrustningen kräver ett långsammare tempo och tvingar på så sätt mig att stanna upp, att ta det lugnt. Mitt splitcanespö är tillsammans med min silkeslina optimerad för korta till medellånga kast. Korta kast innebär ett annat uppträdande efter ån/älven, ett uppträdande på naturens villkor. Silkeslinan kräver torkning och underhåll mellan fiskepassen, vilket gör att jag blir mer sparsam i mitt kastande. Med dagens utrustning är det för lätt att kasta långa kast och då är det också lätt att slarva vid stranden. Jag är fortfarande något av en prylgalning, fast idag tänker jag efter före vilka prylar som är viktiga. Mina prylar och accessoarer går numera mer mot hantverk och konsthantverk. Dyrare, javisst men troligen mer klimatvänliga och jag vet att pengarna gör nytta lokalt. Jag köper också mer begagnade prylar idag.

Jag har självklart inte ensamrätt på sanningen. Finner andra glädje i sitt fiske med flugspö och kallar det för flugfiske är det helt ok för mig. Deras sanning är lika sann som min sanning. Deras resa är deras val. Jag behöver inte kompromissa om jag inte vill. Trots att det är 2015 och att det idag finns fler än någonsin som fiskar med fluga finns det fiskevatten där jag kan fiska på mitt sätt utan att vara i vägen för andra. Så länge dessa vatten finns blir det aldrig för trångt för mig. Så länge det inte känns för trångt behöver jag inte kompromissa. Den dagen jag tvingas kompromissa mot min egen vilja slutar jag med flugfiske.

Säsongsavslutning i moll

Flugfiskesäsongen har varit konstig. Det känns som om jag legat steget efter hela sommaren. Vad det beror på vet jag inte. Ibland hamnar man ur fas helt enkelt. Nya spännande arbetsuppgifter borde ha gjort att jag hamnat i bra fas med mitt inre, vilket jag är i allt utom i flugfisket. Säsongen började bra med ett par havsöringar i Älvkarleby. På vägen ner var det snökaos på E-4:an, sen blev det fint väder. Därefter tog det stopp. Våren kom liksom aldrig igång och när försommarens sjösandsländor kläckte var jag upptagen med jobb.

I mitten på maj levererades mitt nya splitcanespö. En dröm att fiska med. Ett känsligt verktyg som tillsammans med en handslagen silkeslina från Terenzio i Italien kan presentera de små dunkrokarna försiktigt och delikat. Spöt har fångat några fiskar, inte mer än så. Spöt vill testa mig. Är jag värdig att hantera ett så känsligt instrument? Känsliga instrument kräver övning innan de samspelar med sin ägare. Har köpt ett träningsflugspö för inomhusbruk.




Säsongen har egentligen bara haft tre ljuspunkter. Svartån verkar ha accepterat mig. En liten bärnstensöring gav den mig en kylig kväll i början på juni. Vecka 26 och årets Orklavecka gav en drömlax på runt 80 cm. Jag fick till ett näst intill perfekt kast när flugan landade ovanför en undervattenssten. När flugan simmat över stenen stannade linan upp och laxen var krokad. En härlig fisk tagen på ett enhandsspö och en laxvariant av Royal Coachman. Gloppen i Augusti gav en lika stor lax fångad på en March Brown bunden på tians laxkrok. En drömfisk fångad i en drömälv.

Ljungan har gått hög hela sommaren, vilket påverkat mitt sommarfiske negativt. Jag känner inte igen mina fiskeplatser och hittar därför inte harren sommartid. De ljunganturer jag gjorde gav klent resultat. Trots det mår jag bra under dessa turer. Ljungan är lite av ett andningshål för mig. En plats där jag kan stänga in mig i mig själv en tid. Det sitter hos mig. Fiskarna finns ju där och därför bör jag kunna finna och fiska efter dem.




Fiskade en del i Galvån. Ån som rinner genom min själ. Det var där jag lärde mig flugfiske, det var där en stor del av barndomens äventyr utspelade sig.  Idag ser jag ån med andra ögon. Jag ser såren i ån. Såren som vägrar att läka. Mådde så pass dåligt av att gå efter åns stränder och se förstörelsen efter ån. Ån måste flottledsåterställas för att kunna bli levande på riktigt igen. Jag vandrar efter ån skogen växer i åns torra sidofåror, jag snubblar över stenar som schaktats upp ur vattnet, till gagn förr timret som en gång flottades i ån. Dynamit och schaktmaskiner skövlade öringens livsmiljö. Till slut gick det inte längre. Jag bestämde jag mig för att hålla mig borta från ån fram till dess att restaureringen är inledd. Jag fixar helt enkelt inte förstörelsen och oviljan från en del markägare att återställa ån. Det blev tydligt efter en tur till Simeån, en liten å som rinner ut i Orsjön. Trots att ån är mindre finns det mer öring i ån jämför med Galvån. Den mår helt enkelt bättre eftersom den inte är lika hårt flottningsrensad. Galvåns potential är enorm, det är viljan som saknas. Jag har nu sagt adjö till min å. Att se den lida som den gör av människans ovilja gör att jag håller mig därifrån fram till dess flottledsåterställningen inleds.


Flugfiskesäsongen avslutades förra helgen med en tur till Ljungan. Jag och svärsonen kom till campingen sent på fredag kväll. Vi ställde i ordning spöna för ett tidigt morgonfiske. När vi klev upp tidigt på lördagmorgonen var två av spöna borta, stulna. Ett säsongsavslut i moll. Jag vet inte om jag blev förvånad. Mitt favoritspö, väl infiskat för alltid borta! Det kändes nästan som ett självklart slut på en riktig skitsäsong.

Polisen utreder inte stölden med motiveringen "Det är uppenbart att brottet inte går att utreda"

Må nästa säsong ligga i fas med mitt inre!

Öringlek

Det finns några få vatten med stor vildöring i Hälsingland. Skogsöringar som människan inte klarat av att utrota med dammar och vattenkraft. Under helgen besökte jag ett sådant vatten.

Bäcken som avvattnar sjön är troligen för liten för att kunna flotta timmer i. Ändå är sjöns utlopp kraftigt påverkad av mänsklig aktivitet. Kanske har det legat en kvarn i utloppet av sjön? Bäcken är hårt kanaliserad den första biten. Man gjorde så för att få undan vattnet så att kvarnhjulet skulle kunna snurra i tillräcklig hastighet. Därför var det viktigt att vattnet rann undan snabbt. Kvarnarna och de riktigt gamla dammarna var sällan ett hinder för öringen. Kvarnen användes bara delar av året. Övrig tid rann vattnet i bäckfåran eller i ån. Vid flottning användes ofta vårflodens högvatten till flottningsrännorna. Det var dynamiten, schaktmaskinerna och vattenkraften som tog skogens öringar.

Efter kanske 50 meter återfår bäcken sin ursprungliga fåra. Inga stenar verkar ha flyttats från bäcken. Därför finns det ett svagt bestånd av öring i sjön. I bäcken råder fiskeförbud hela året, vilket är klokt.

Smyger man försiktigt kan man få se öringar stå och vila i bäcken. Är leken över? Solen skiner och det är lätt att bli lurad av skuggorna i vattnet. Det är en speciell känsla att vandra efter en bäck som är relativt opåverkad. Det finns för få sådana bäckar idag. De flesta är rensade på ett eller annat sätt. Dessutom har de flesta bäckar och åar på skogen dammar, flottningsdammar som stoppat och till slut utrotat öring och flodpärlmussla. I sjöarna har gäddan tagit över och den spillra av öring som finns kvar i en del av bäckarna kan inte vandra ut i sjöarna på grund av de gamla dammarna. Om dammarna försvann skulle öringen åter kunna vandra ut i sjöarna. Eftersom de flesta dammar saknar tillstånd borde det vara ganska enkelt att åtgärda detta. Verkligheten är tyvärr inte lika enkel. Därför finns dammarna kvar och åarna ligger där som sterila kanaler. Åarnas stenar ligger på land. Mossbelupna, uppkastade som minnen över en tid då arbetet var hårt och framtiden oändlig.

De bäckar och sjöar som fortfarande håller vildöring är därför värdefulla. Hårda fiskerestriktioner i sjöarna och fiskeförbud i bäckarna borde vara en självklarhet.










Det plaskar till! En skugga flyr uppströms. Jag stannar upp, andas häftigt några sekunder. Sätter mig sedan ner. Där ser jag en! Eller är det en skugga? På kanske 15 centimeters djup står en öring  och vaggar i den svaga strömmen bakom en sten. Den är fin, 35-40 cm.

Ser ni fisken?

Jag skrämmer några fler öringar innan jag lyckas smyga mig nära. I nästan varje hölja som håller lekgrus står en eller två öringar. Någon är riktigt stor, minst 50 cm. Jag försöker ta några bilder. Det är svårt. Solen och skuggorna skapar reflexer som inte helt försvinner trots polariserande filter på linsen. Måste lära mig fotografera. Tackar digitalkameran som gör att jag kan ta hundratals bilder. Kanske blir någon riktigt bra.

Trots att varje hölja håller öring är de inte särskilt många. Bäcken är liten och kan därför inte hålla så många lekande öringar. Bäcken, sjön och dess invånare måste skyddas. De är lättstörda, deras miljö är känslig. Det kan räcka med en felaktig markberedning vid en skogsavverkning. Sediment kan då rinna ner i bäcken och slamma igen lekbottnar och kväva övriga bottnar och därigenom döda insektslivet i bäcken. Bäcken är då död. Viktigt är också att spara tillräckligt med skog efter bäcken vid avverkning.

Efter ett par timmar lämnar jag bäcken och dess öringar. Tillbaka vid sjön gör jag upp en liten eld, grillar en korv, kokar kaffe. En gråhund tittar förbi hälsar, försöker sno min korv innan den sniffande ger sig av. Den kommer tillbaka ett par gånger, hälsar och springer vidare. Jag släcker elden och åker hem. Tänker på mötet om Kilåns framtid för ett tag sen. Det jag upplevt idag ser Hanebo framtids ordförande Irene Frank som ett hot mot Kilån. Jag hoppas att Kilåns dammar kan öppnas upp för fiskvandring så att Bergvikens öringar åter kan leka och på sikt bilda ett naturligt bestånd av vildöring.

Ensamhetens lov

Gunnar Westrin menar att det är kamratskapen är en viktig del i hans fiske, kanske den viktigaste. Han har i många artiklar och i sina böcker beskrivit en djup och livslång vänskap, sorgen när vännerna faller ifrån. Mina fiskevänner är mycket viktiga för mig och jag trivs oerhört bra i deras sällskap, men är det därför jag fiskar? Oavsett vad man har för intressen är familj och vänner det viktigaste i livet. Jag har under hela mitt liv känt ett behov att vara ensam, ett behov att fly in i mig själv. Jag fiskar nog för ensamhetens och frihetens skull. I mitt fiske finns en annan, djupare dimension som har mycket lite att göra med tävlingsmomentet i fisket. En dimension Thoreau, Hans Lidman och kanske någon mer beskriver. Ensamhetens läkande kraft.

En fiskehelg i ensamhetens våld är helande för mig. Hans Lidman gav sig ut på vandringar, träffade okända människor, övernattade i skogskojor eller kåtor. Gjorde han det för att närma sig sitt innersta, det som finns i själens djupaste avgrund? Läser man hans böcker får man den uppfattningen. Jag har skaffat en husvagn. Den har blivit min skogskoja. Där njuter jag av tystnad och ensamhet. Jag fiskar, läser, funderar, kopplar av, lär känna mig själv lite bättre. Ibland får jag fisk, men oftast är fiskelyckan skral. Det viktiga med dessa fisketurer är inte fiskelyckan, fast om inte jakten på fiskelycka fanns kom jag aldrig iväg. Jag fiskar ofta på de mindre populära fiskeplatserna under mina ensamturer.


Ibland träffar jag andra fiskare på ensamhetens fisketur. Ett kort samtal om fisket, tips om platser, flugor, metoder och ibland djupare samtal. Mitt splitcanespö väcker nyfikenhet. En del säger sig vilja byta till splitcane, men det inre steget är ofta långt. Jag kanske är för hetsig och vill därför ha snabba spön är en vanlig kommentar. Kanske det svarar jag.Tänker på en låt av Syster Sol. "Ta det långsamt". Vi lever för snabbt och missar därför ibland det viktiga, detaljerna. Splitcane kanske är långsammare än ett modernt grafitspö, betyder det att det är sämre? Ta det långsamt så upplever du mer!

Finns det något skönare än att ensam vänta in det första gryningsljuset? Nattens dofter och ljud tystnar, drömmarna bleknar bort som flyktiga minnen. Morgonkaffets speciella doft. Stillheten, ljuset. Laxar och öringar som välver i vattenytan, gula löv som sakta sugs med i den tunga strömmen. De första kasten, lite trevande, men snart i harmoni med den vindstilla stillheten. Denna gryningstimme då dröm och verklighet möts. Gryningen möter man bäst i ensamhet.

Expedition March Brown. Tre dagar i Gloppen

March Brown är min favoritfluga. En gammal klassiker vars ursprung kanske är äldre än flugfisket. Det sägs att den första beskrivningen på flugan finns i The Book of St Albans från 1400-talet. Boken är skriven av Dame Juliana Berner och ett av kapitlen avhandlar fiske med krok och spö och sägs vara det första som beskriver det vi idag kallar flugfiske. Hur som helst är March Brown i sin enkelhet en fantastisk vacker fluga. Gråbrun, med en näst intill perfekt mix av gult silke, rappöna, ull från harens mask och en vinge av fasanhöna. Den fungerar hela säsongen och sägs vara en dålig imitation av den slända den ska imitera men en utmärkt imitation av i stort sett alla andra sländor som finns i våra vatten. Rätt fiskad kan den imitera både dag och nattsländor.

March Brown  bunden som klassisk våtfluga

Som laxfluga är March Brown bortglömd. Gamle AHE Woods, flytlinefiskets fader hade March Brown som en av sina favoritflugor för lax. Han menade i och för sig att flugmönstret inte var så viktigt. Det sägs att han en gång fick en fråga av en kamrat varför han inte enbart fiskade med March Brown. Han svarade, då gör jag så resten av säsongen. Han fick lika mycket lax som han brukade fånga. Jag tror som gamle Woods att flugmönstret egentligen inte är så viktigt, däremot är flugan viktig. Storlek och presentation är viktigare än mönster. Eftersom flugmönstret inte är viktigt kan man fiska med sina favoritflugor och ändå få fisk.

March Brown som laxfluga

Jag har en dröm att fånga en lax eller havsöring på en March Brown. Har försökt två år i Laerdalsälven utan att lyckas. Det ställer en del krav. Sensommarfiske med små flugor är en av förutsättningarna. Mina March Brown ska nämligen vara bundna på enkelkrok och ska jag kunna följa mönstret med en vinge av fasanhöna går gränsen någonstans vid krokstorlek 8. Sen måste man byta material och jag har inte funnit någon större fjäder som i färg och mönster stämmer överens med fasanhönan. Kalkonfjädern är i mina ögon aningen för ljus. Kanske funkar tjäderhönans vingpennor? Min laxversion av March Brown följer originalmönstret förutom att jag byter ut stjärtspröten av rapphöna mot guldfasancrest och den gula silkesribben mot silverrib.

I år går augustiresan till Gloppen. Ett exklusivt fiske där boende på Gloppen hotel med helpension är en förutsättning för att få fiska i älven. Ett helt nytt sätt för mig att fiska. Vi behöver bara fokusera på fisket samt att vara i tid till frukost och middag. Det är förutom jag, Christian och Peter några personer jag aldrig tidigare fiskat tillsammans med. Vi har tre fiskedagar. Peter har varit här förr och han menar att det är en mycket bra älv. Vi fiskar med lätt utrustning. Jag har ett 10 fots enhandsspö i klass 8 samt ett tvåhands switchspö på 10.6 fot i klass 7. Mitt 12.4 Yellow Line är med som reservspö. Jag gillar lätt utrustning.

Resan är lång, vi åker genom ett allt vackrare norskt landskap. Det norska Vestlandet är nog bland världens vackraste platser man kan fiska lax och havsöring på. Resan påbörjas dagen innan. Det är viktigt att inte stressa på väg till sitt fiske. Om man stressar tar man stressen med sig till älven och då går fisket dåligt. Tråkigt bara att vi kan åka i min lilla sportbil. Tyvärr har jag inte funnit ett sätt att få plats med all laxfiskepackning i sportbilen. De norska smala, slingrande vägarna är som gjorda förr sportbilar.

Vi installerar oss på hotellet, vilar en stund innan det är dags för genomgång av fisket och reglerna.  Helge är vår värd. Eftersom vi är många som fiskar som måste vi ha någon slags poolschema. Helge delar upp oss tio i två grupper som fiskar varsin sida av älven i 8-timmarspass. Jag fiskar tillsammans med Christian. De övriga grupperar sig parvis eller väljer att fiska ensamma.

Första kvällen är varm och solig. Fisket är svårt i det badkarsklara vattnet. Fiskar med clear/intermediatespets och lång tafs. Vi får en och annan liten havsöring, fiskar på 25-35 cm. Starka och småtrevliga att fånga. March Brown fungerar utmärkt på de små öringarna. Vi fiskar hela kvällen och en bit in på natten. Det är tredje året jag fiskar norsk natthavsöring. Det är mycket svårt. Det ska helst vara mulet väder och kolmörkt. Vadar du skrämmer du fisken, kastar du underhandskast skrämmer du fisken, visar du dig mot horisonten skrämmer du fisken, kastar du överhandskast fastnar du i buskarna. Vi packar ihop, beslutar oss för att kliva upp tidigt och fiska sista nattmörkret istället.

Klockan är ställd på fyra och sängarna är nästan för bekväma för att lämna frivilligt. Vi kliver upp, fyller termosen med kaffe och ger oss iväg till Seapool. Bara småöring hemma. Tappar räkningen på hur många jag får. Ett par stycken är mellan 35 och 40 cm, men ingen av dem räknas egentligen. Det är bara fisk över kilot som får skrivas in i hotellets fångstbok. Kl nio avbryter vi för frukost. Hungriga och i underställen intar vi hotellets frukostmatsal. Känner mig uttittad, men ingen tittar. Ingen annan av de som fiskat under morgonen har fått några bättre fiskar. Efter frukosten är det sidbyte. Jag börjar vid Sanden, Christian kör Seapool från hotellsidan. Han såg några fina fiskar där under morgonen. Sanden ger inget, jag går upp till North pool och fiskar mig neråt. March Brown sitter på kroken. Vid Platform finns det en djup grop. Efter några kast stannar linan upp och jag lyfter spöt. Känner genast att det är en skaplig fisk. Lax eller öring? Känns som lax. Den följer med ganska snällt och jag kliver av bryggan för att landa den vid ett bakvatten nedanför. Där tar det stopp. Fisken rusar och mitt hjärta börjar pumpa på allvar. Mitt switchspö får jobba hårt. Jag inser att den här fisken landar jag inte utan hjälp. Ringer Christian med ena handen, håller spöt och drillar fisken med den andra handen. Jag vallar fisken 100 meter nedströms mot Sanden. Där finns en stentrappa ner i älven En bra plats att håva fisken. Ingen Christian inom synhåll, paniken börjar komma. Det är en viktig fisk, min första i Gloppen, min första bättre på March Brown. Kommer inte Christian snart måste jag släppa ner den ytterligare 50 meter. Där kan jag stranda den. Helge kommer i bil. Han har hjälpt ett par av norrmännen med kastteknik nere på Seapool. Christian ropade till honom över älven. Helge är minst lika glad som jag. Spänd, lätt panikslagen är nog en bättre beskrivning av mitt tillstånd. Med Helge på plats har jag läget under kontroll.Det enda som kan hända är att kroken lossnar, den risken tar jag, jag tar fisken så hårt jag kan. Fisken ska återutsättas och då ska man ta fisken hårt och bestämt. En allt för lång och försiktig fight gör den för trött. Drabbas den av mjölksyrechock dör den efter återutsättningen.  Det vill jag undvika.

Laxen högg vid bryggan mitt i i bilden

Vattnet är klart och ändå har jag inte sett fisken. Det har blänkt till några gånger i vattnet, fisken år osynlig trots det klara vattnet. Där bryter den ytan, en spetsig stjärtfena visar sig. En lax, en blank augustilax! Pulsen ökar! Hur länge håller kroken sitt grepp? Det är ju trots allt bara en tians enkelkrok! Helge filmar, Helge försöker håva, men fisken skräms och rusar ut i älven. Min gamla Record Doublé knarrar fint. Helge filmar vidare innan han gör ett nytt försök med håven. Där ligger den i garnet! Jag skriker ut min lycka samtidigt som tårarna är nära. Jag är nära att explodera av känslor.

Under bröstfenan syns skadan från ett sälangrepp

Ska du fiska Sanden nu frågar Helge. Jag ska sätta mig ner och smälta min upplevelse svarar jag. Helge ler och förstår. Laxen som är skadad av en säl tas upp och överlämnas till hotellet. Den hade inte överlevt med de skador den har. Helge åker med laxen till hotellet och jag blir ensam med mina tankar och känslor. Återigen är tårarna nära. Platsen, spöt, rullen, flugan och laxen. Inramningen kunde inte vara mer perfekt. 80 cm och 5,3 kg. En kopp kaffe och en Mackmyra ur eget fat avrundar stunden. Jag är i fullständig harmoni. Jag sänder en tanke till gamle Woods och tackar för March Brown.

March Brown som fisken ser den

För den som vill veta vad som egentligen hände under de tre dagarna i Gloppen rekommenderar jag länken nedan. https://www.youtube.com/watch?v=ekVay8irgkY

Svartån i mitt hjärta

I år är det 70 år sedan Hans Lidmans klassiker Det nappar i Svartån kom ut. Ån var redan då dödsdömd. Han var en av de första som reagerade på reglerings och flottledsrensningsvansinnet. Svartåns öde präglade Hans Lidmans författarskap. Det finns en sorg, en saknad i hans berättelser jag känner stor samhörighet med. Svartån dog men levde vidare och lever än idag i Hans Lidmans odödliga böcker. Människan dödade i stort sett alla skogsåar med schaktmaskiner och dynamit. under några år i mitten av förra seklet. När man var klar upphörde flottningen.

Brist på eftertänksamhet och framförhållning var den egentliga orsaken. man borde ha insett att flottning inte var framtidens sätt att frakta timmer. Jakten på välfärd var viktigare än livet i våra vatten. Lösningen fanns ju i form av utplantering av odlad öring, regnbåge och bäckröding. Skräpfisken tog man kål på med rotenon. Det skulle alltid finnas ädelfisk för oss flugfiskare. Svartåns öde kom till slut ikapp oss och 2001 kom en vattendom som ingav hopp för Svartån. Minimitappning och fiskväg.

Woxnadalens flugfiske fick förtroendet att förvalta en del av ån. Restaurering efter flottning genomfördes, öring av Svartåstam planterades ut och hårda fiskeregler infördes. Sakta men säkert återvänder livet. Det kommer aldrig att bli som förr så länge man inte river dammen vid sjön, men det finns tillräckliga förutsättningar för att ån ska kunna leva på egen kraft. Naturen har en otrolig förmåga att läka sår, bara den får chansen.

Jag har en lite komplicerad relation till Svartån. Det är mina drömmars å, den finns inte på riktigt trots att den rinner där, de fiskar Hans Lidman skriver om har fångats i Mållongsboån som Svartån egentligen heter, många av de klassiska bilderna från Svartån är tagna i Tälningsån som ligger högre upp i systemet. Svartån är så mycket mer. Svartån och åns öringar binder ihop berättelser som inte alltid handlar om fiske. Berättelser om människor, människor som inte alltid passade in i samhället. Udda, utstötta ur samhällsgemenskapen. Novellerna har ett djup som jag inte finner hos andra författare som skriver om fiske. Svartån är en del av mig som har funnits i mitt liv sedan tidiga tonår. Hans Lidmans värld var min under många år. Böckerna blev en verklighetsflykt, en längtan, en parallell verklighet där jag levde mitt riktiga liv. En värld där ensamheten gav sinnesfrid. När jag till slut lämnade den världen fanns det ett tomrum i mitt inre. Ett tomrum som strävan efter materiell välfärd omöjligt kunde fylla. Lidmans kritik riktade sig egentligen inte mot välfärdssamhället. Den riktades mot hastigheten, tempot i samhällsbygget. Ett tempo som inte medgav hänsyn och varsamhet gentemot naturen och människorna som levde i gränslandet mellan skog och det framväxande moderna samhället, en samhällsstruktur som utrotat eftertänksamhet och långsiktighet. Industrin och skövlingen av vattendragen skapade såväl välfärd som konstgjord natur med konstgjorda fiskevatten. Framtiden sågs som oändlig.

Nu sitter jag vid Svartåns strand och väntar på att öringen ska vaka. Jag är tillbaka i Hans Lidmans värld. Det har tagit mig många år att komma hit. Ån lockar och skrämmer på en gång. De inre bilderna får inte ta över verklighetens Svartån. Att närma sig Svartån är som att närma sig mitt eget innersta. Man måste respektera de värden ån står för. Drömmen om det perfekta flugfisket, en eftertänksamhet industrisamhället och dagens hetsiga informationssamhälle inte har tid med. Ån lockar och skrämmer på samma gång. Är jag värdig att beträda åns stränder, att blöta en fluga i åns vatten, att fånga åns legendariska varelser? Öringarna som det svenska flugfisket vilar på.


Det kläcker en och annan dagslända, fisken vakar inte. Är kläckningarna för glesa? Kan vattnet vara för högt? De finns här, de gulbukiga bärnstensöringarna. Jag såg öringlek lite högre upp för ett par år sedan. Det var då jag bestämde mig för att fiska i ån. Om åns varelser visar sig för mig är de nog beredda att ge mig chansen.

Industrisamhällets lösningar med DDT, PCB, freon och annat var kortsiktiga lösningar. När pilgrimsfalk, havsörn och andra av naturens varelser försvann och vi insåg att det var miljögifterna var orsaken förbjöds dessa. Pilgrimsfalken och  havsörnen är tillbaka. Vi är klokare idag men har ännu inte modet att helt släppa taget. Det är därför det finns ett omlöp vid dammen istället för en tröskel och en naturligt utlopp vid sjön. Det är också därför det går så sakta att övertyga de styrande om behovet av en ny lagstiftning som skyddar och återställer våra vattendrag. Trots att samhället inte längre är beroende av Svartåns vatten.

En March Brown i storlek 12 sitter på tafsen. I Svartån fiskar man med Hans Lidmans flugor. Allt annat vore fel. Ån är vacker. Knipan och hennes ungar simmar på lugnvattnet, sädesärlan fångar sländor ovan vattenytan, spåren efter bäver gör åns stränder svårframkomliga. Lidman fick aldrig se bäver i Svartån. Den sista bävern i Ovanåker sköts 1842 skriver Hans Lidman i "Den sjungande dalen". Näckrosorna har ännu inte kommit upp, de finns där strax under vattenytan, böljar i höljornas och i lugnvattnets svaga ström. Jag sluter ögonen förnimmer röken från törvedsbrasan, hör Svartåöringens snyftande vak när de tryggt och värdigt fångar döende sländor.







Jag vaknar till, påbörjar fisket. Fiskar mig sakta ner mot Svartåfallet. Fisken vägrar att nappa. Kan det vara högvattnet? I söndags morse i regnet tappade jag en gulbuk strax ovanför Svartåfallet. Vattnet är högre nu, kanske även kallare. Är det därför kläckningarna är sparsamma? En kopp kaffe vid kojan. Sotpannan och kaffeelden är utbytt mot termosvatten och snabbkaffe. Fortsätter nedströms. Vid Porten vakar en fisk, men den är omöjlig att nå.

Kvarndammen. Den sista fiskeplatsen. Jag sitter länge och spanar efter vak innan jag till slut smyger ut min fluga. Ån är ganska smal och det går utmärkt att rolla ut flugan, menda linan och styra flugan. Trots mitt korta spö har jag full kontroll. Det plaskar till, en fisk har tagit min fluga. Den drar ut lite lina, känns stark. Kan det vara en gulbuk, en bärnstensöring? Eller är det en harr som tagit min våtfluga? Fisken går till väders. En öring! En ättling till Lidmans svartåöringar. Mitt hjärta stannar, måtte den vara väl krokad. Snart ligger den i håven. Mörk, mystisk med en bärnstensgul buk. Min rädsla för ån är över.

Hur jag blev flugfiskare

Varför är vi den vi är? Har vi alltid varit den vi är utan att egentligen veta om det? Hur ofta ser vi oss själva i spegeln, tar en ordentlig titt och verkligen begrundar det vi ser? Jag försöker göra det lite då och då. Varför är jag flugfiskare?

Det började med metspö och rödvitt flöte på en brygga i Lillrösten där vi hade sommarstuga några år. Det är inte mycket jag minns från den tiden, bara att jag var lycklig och nyfiken. En sak minns jag tydligt. Min storebror tog ibland med mig på skogspromenader. En gång skrämde vi upp en tjäder. Det var här någonstans mitt liv som flugfiskare började. Känslan av trygghet, nyfikenhet och äventyr skogen förmedlade när tjädern skrämde livet ur oss är den känsla jag fortfarande söker. Stugan såldes och vi flyttade från lägenheten på Bonden till ett hus på Brånan. Huset byggdes av min pappa och brorsan fick hjälpa till med husbygget. Jag och min andra bror var för små. Vi fiskade i Björktjäratjärn. På den tiden arrenderades tjärnen av en fiskeklubb och det planterades ut öring och regnbåge. När jag var sex år fick jag mitt första kastspö. Ett himmelsblått glasfiberspö och en inkapslad rulle som hette Royal eller något sånt. Den höll en halv sommar, sen fick jag en Abumatic 120. Den håller fortfarande. Vid Grens brygga fick jag min första öring. Slirbromsen på min royalrulle fick jobba hårt den dagen, nästan lika hårt som mitt hjärta pumpade. Brorsan försökte få mig lugn, men han var mer vild än vad jag var. Allt gick bra och till slut låg öringen död på bryggan. Jag vet inte vem som var stoltast, brorsan eller jag. Sen började paniken komma, var öringen för liten? Vi mätte fisken mot måttbandet som fanns på fiskeväskan, en sån där fiskeväska med fjäderstålförsedd öppning så att väskan alltid var stängd. En bra väska som jag inte har kvar. Man la fisken i det stora facket på väskan och nästa år fick man en ny väska i födelsedagspresent eftersom stanken som utvecklades gjorde att väskan till slut hamnade i soporna. Öringen sträcktes ut till sin fulla längd och den var då prick 25 centimeter som var det stipulerade minimimåttet i Björktjäratjärn. Det här utspelades på den tiden då ingen fiskeklubb hade råd att plantera ut annat än tvåsomrig fisk som fick växa till sig. Tjuvfisket var också väl utbrett och gubbarna var värst, så det var sällan en öring eller en regnbåge nådde upp till minimimåttet. De enda som fiskepoliserna vågade ge sig på var oss barn, därför var vi nog de enda som följde reglerna. Det är nog också en av anledningarna till att min generation följer fiskereglerna än idag. Vi är fortfarande livrädda för fiskepolisen. Generationen efter oss har en annan inställning, de tänker på att vårda bestånden, att behandla vattnets varelser och naturen med respekt. Vi följer reglerna av rädsla för att åka dit för tjuvfiske.

Väl hemma var nog farsan stoltast av oss alla. Hans två yngsta söner var nu riktiga fiskare. Brorsan fick nästa födelsedag en ABU 333. Det var nästan det bästa en unge kunde ha på den tiden. Det bästa var en ABU 444, men en sådan fanns det inte pengar till. Min äldsta brorsa hade en Abumatic 170, han var mer jaktintresserad än fiskeintresserad. Jag var ännu inte redo för en öppen haspel så min Abumatic 120 fick hänga med ett tag till. Gränsen låg vid ungefär 10 år. Då kunde man hantera en öppen haspel. Det var ungefär samtidigt som man lärde sig cykla utan att hålla i styret. Hur som helst var jag fast i fisketräsket. Senare samma sommar fick brorsan en abborre på över kilot på en bingospinnare. Eftersom både rulle och spö var från ABU fick han även en bronsnål. Brorsan var den sommaren gatans hjälte, en bronsnål från Recordfisken var nästan omöjligt att få för en grabb på den tiden.

Sommaren efter fiskade jag mer än någonsin. Brorsan hade börjat med tjejer, det var färdigfiskat för honom. Tjejerna var inte imponerade av varken kilosabborrar eller bronsnålar. Men av platåskor. Brorsan hade de häftigaste platåskorna av alla killar och tjejerna hängde efter honom i klasar. Min Abumatic 120 fick jobba hårt den sommaren. Mest abborrar, men även en och annan regnbåge fångades. Farsan hade köpt en båt som låg i Herten. Där metade och sommarpimplade vi efter abborre. Kastspöt var aldrig med. Gädda är skitfisk menar farsan. Han hade ätit sig trött på gädda under hungeråren i hans barndoms Finland. Abborrarna var stora och många i Herten. Farsan tröttnade aldrig på abborre. Mitt hemmavatten var ändå Björktjäratjärn. En kväll fiskade jag från bryggan vid badplatsen tillsammans med Peter, en ett år äldre kompis. Han var mer intresserad av att vara kompis än att fiska, vi hade kul tillsammans. Jag bottenmetade och Peter metade med kastflöte. Efter ett par timmar nappade det på mitt bottenmete och det var en enorm fisk som svalt min mask. Det slutade med att jag föll i sjön och fisken hoppade av ren förskräckelse upp på bryggan. Vi bestämde vikten till 1kg. Den vägde kanske 6 hekto och den var tillräckligt stor för att mina föräldrar skulle förstå att jag ramlat i under kampen. Det blev heller inga reprimander för att jag kommit hem två timmar efter utsatt tid. Farsan har alltid fattat att klockan lämnar man hemma vid fiske.

Det blev min sista sommar vid Björktjäratjärn. Vi flyttade till Röste. Björktärajärnen höll på att gå under av syrebrist på grund av övergödning. Fiskeklubben slutade med utplanteringar och någon planterade ut gädda i tjärnen. Röste var rena paradiset för en naturintresserad tioåring. I skolan fanns en lärarinna som var naturintresserad och som verkligen stimulerade mig till upptäcktsfärder i trakterna runt Röste. Jag fick en fågelbok i födelsedagspresent av brorsan. Kanske den bästa present jag någonsin fått. Med den lärde jag mig snabbt namnen på de fåglar som fanns i Röste på den tiden. Den blå kärrhöken var vackrast av alla vårfåglar när den under några veckor svävade över åkrarna. Jag har fortfarande fågelboken kvar och använder den idag i min flugbindning. Det är nämligen så att fågelnamnen finns förutom på svenska även på engelska och latin. Ovärderligt om man ska översätta engelska bindbeskrivningar. Skogen var proppfull av älg och i Röste rann ån. Ån blev min redan vid vårt första möte. I ån fanns öring och harr, det dröjde ett par år innan jag fick någon. Det var för det mesta abborren som nappade på mina beten. Jag fiskade och badade mycket nedanför holmodammen. Jag såg mycket harr genom cyklopet men de vägrade nappa när jag metade efter dem. En dag bytte jag masken mot en blå våtfluga. Då fick jag några stycken. Jag fiskade med ett blått glasfiberspö och en ABU 333 haspelrulle. Flugan fastnade i min själ. När det blev höst och skola så valde jag fiske och flugbindning i skolans fritt valt arbete. Farsan tillverkade ett enkelt bindstäd och jag band mina första flugor. När jag fyllde 13 år fick jag mitt första flugspö. Det hette Astroblack och rullen var en Medalistkopia. Vadarstövlar behövdes inte på den tiden. Jag minns inte att jag fick så mycket fisk, men kul var det. Min kompis Magnus hade också fått ett flugspö och eftersom han bodde vid Dönje kraftverk så blev Klumpströmmen vårt hemmavatten. På den tiden var grinden vid kraftverket låst så man kunde inte ta sig till Klumpströmmen från röstesidan. Magnus far arbetade på kraftverket och hade nyckel till grinden. Harrarna som fångades var så gott som alltid under minimimåttet (25 cm) men vi fick ganska många.

En kväll när vi fiskade vid Klumpströmmens utlopp träffade vi en riktig flugfiskare. Han hade vadarstövlar, flugfiskeväst och slokhatt. Han berättade att han fått ett par stora harrar på en fluga som hette Europa 12. Vi pratade en stund och han visade sin utrustning, sina flugor och gav oss en del tips i hur vi skulle kasta med våra spön, hur vi skulle invänta att linan sträckte ut innan framkastet. Det är ett flugspö och inte en piska ni har i era händer sade han. Efter den kvällen flög våra flugor ett par meter längre ut, det räckte för att en och annan av harrarna skulle växa till ca 30 cm.

Farsan hade en fiskebok, Vi tokiga sportfiskare av Gerald V Kuss. Han hade även en del fisketidningar. Dessa läste jag sönder. Namn som Nils Färnström, Rolf Smedman, Bengt Öste och Hans Lidman började bli bekanta. Färnström var för mycket teknik och utrustning. Jag saknade drömmarna, äventyret i det Färnström skrev. Minns heller inte så mycket av Smedmans texter, däremot hans teckningar och akvareller. Det var också Smedman som illustrerat Vi tokiga sportfiskare. Smedman var också med och gjorde Naturrutan på tv. Ett tv-program som präglade mig djupt. Lidman var den som påverkade mig mest. Det var ungefär som när jag hörde Clash första gången. Punk och flugfiske hör intimt ihop för mig. Lidmans berättelser om fisket, naturen och människorna gjorde mig förhäxad. Det var en värld som var på väg att försvinna, en värld vars ljud och dofter ännu fanns kvar i Röste under slutet av 70-talet. Gubbarna, gummorna, originalen som bodde och levde i byn, deras berättelser om livet förr, om öringarna i ån, om laxen i Ljusnan. Det enda sättet att få vara med om detta var att låta sig uppslukas av Lidmans berättelser. Hans Lidmanböckerna på biblioteket lånades om och om igen.

Sen kom puberteten, denna skärseld av känslor, hormoner och sökande. Allt man gjorde var fel. I alla fall om omgivningen fick bestämma. Fel vänner, fel tjejer, fel musiksmak, fel val till gymnasiet, fel, fel, fel. Tror inte jag hämtat mig än. Fiskade inte så mycket under dessa år, det blev en del gäddfiske i Växsjön tillsammans med Magnus. Jag blev punkare för att kunna överleva. Mina punkarkompisar fiskade och det var de som fick mig tillbaka på fiskestigen. Jag fick familj, barn och jobb, fick pengar över till flugspön, flugbindning, fiskeresor och fiskeböcker. Runt millennieskiftet vågade jag mig på lax och havsöringsfiske med fluga och 2005 fick jag min första lax. Åren lunkar på och jag hittar hela tiden tillbaka till min flugfiskestig när jag hamnar vilse i tillvaron. Jag har lärt mig att stanna upp, se mig i spegeln, ta ett djupt andetag och fråga mig själv vad jag håller på med. Stick ut och fiska så blir det bra svarar Stefan Sundström varje gång. Flugfisket har tillsammans med min familj blivit min trygghet, min livlina, mitt riktmärke på livets irrfärder. En del irriteras över min flugfiskestig och dit stigen leder mig när det gäller synen på flugfiske och på livet i allmänhet. Jag skakar av mig, jag vet att jag alltid kommer att vara flugfiskare oavsett vad som händer i mitt liv. En å, en kaffeeld och ett flugspö är allt jag behöver.

Tenkarafiske och småöring

Svetsarn har skaffat en Tenkaraflugspö. Tenkara är en japansk toppknuten variant av flugfiske. Borde passa perfekt i våra mindre åar och bäckar. Vi åkte upp till hans barndoms å idag. Jag med mitt korta splitcane, han med sitt 12 fots Tenkara.

Ån är smal, men har en del bredare lite djupare höljor. Det är mycket sten i ån, en perfekt öringbiotop. Redan i den första höljan hakar en mindre öring på min March Brown. Den lossnar. Vi fiskar oss neråt, terrängen är hemsk, busk, tistlar, brännässlor och ormbunkar. Svetsarn har en klar fördel med sitt Tenkaraspö. Han kan stå lite högre upp från stranden och precisionsdoppa sin torrfluga. Jag behöver mer utrymme med mitt flugspö och får därför leta lite mer öppna platser.

Jag hittar en fin hölja, smyger mig fram och sätter mig på en sten och väntar. Efter en stund börjar jag fiska. Jag fiskar av höljan utan att se eller känna en fisk. När jag vevar in rycker det till i mitt spö. En bättre fisk som härjar ordentligt i hela höljan innan den går runt en vasstuva och lossnar. Svetsarn filmar en del av kampen.

Vi fortsätter fisket nedströms, får en ganska många öringar. Samtliga är små, i bästa fall 15 cm. Kul ändå. Vi åker en bit uppströms till skogen och fiskar av ett par höljor. Det finns öring även där.

Tenkaraspöt har verkligen sina fördelar vid precisionsfiske där hög spöföring är en nödvändighet. Dessutom är spöt lätt att fälla ihop i och med att det är teleskopiskt. Det underlättar när buskagen är täta.

En härlig eftermiddag i ett nytt vatten. Många öringar, svårt fiske. Såg en tornfalk ta en sork. Massvis med blåbär i skogen. Det borde gå att finna lite bättre fisk om man tar sig tid att lära sig ån. Bättre fisk är halvkilosfiskar. Själen har återfunnit balansen efter den senaste tidens dystra tankar. Tack Svetsarn för att du visade mig din barndoms å!

Är flugfiskare mer dystra än andra?

Är vi flugfiskare större dysterkvistar än folk i gemen? De flesta flugfiskare jag känner har en tungsint sida. Svartvita bilder, melankoliska författare och tungsint musik. Hans Lidman, Susanna Alakoski, Dan Andersson, Thåström. Jag hemfaller ibland i ett tillstånd som kan liknas vid melankoli. Jag ger aldrig upp, blir bara så trött ibland. Om det är en del av min personlighet eller om jag enbart påverkas av det jag ser när jag är ute på mina flugfisketurer vet jag inte.

Ibland får jag reaktioner på min flugfiskedysterhet. En del vill muntra upp och andra vill visa att jag har fel. Det är bra att man reagerar. Många gör ett jättejobb för att förbättra tillståndet för våra vattendrag. Det gör mig glad. Det gör också att jag vågar släppa ut min dysterhet. Jag vet att den fångas upp av någon eller några som vänder den till konstruktiva tankar och aktiva handlingar. På så sätt blir min melankoli konstruktiv. Även jag blir konstruktiv. Utanför flugfisket är jag inte alls lika dyster.

Det som förmörkar mina tankar den här sommaren är Galvåns öde. Jag vill fånga min drömöring i ån. Den står vid en sten i ån. I en hölja där vattnet stoppas upp av de stenar som åter ligger i ån efter restaureringen. Höljan har en djupkant där öringen söker skydd när den vilar. Uppe vid sjön har en tröskel ersatt den bortsprängda nacken och utloppet ur sjön är så bra återskapat som det är möjligt. Min drömöring kan därför väga två kilo eller mer. Troligtvis väger den nog inte ens ett kilo. Det gör inget. En öring behöver inte vara stor för att vara en drömöring.

För ett år sedan var jag hoppfull. De planer som finns för ån ger mig möjlighet att fånga min drömöring inom en inte allt för avlägsen framtid. Planer alla inblandade myndigheter ställer sig bakom. Nu känns det tyngre. Den förhoppning jag kände då mörkar mitt sinne idag. Några markägare vill att återställningen av ån avgörs av domstol istället för att glädjas åt att kommun och länsstyrelse vill och är beredd att finansiera en återställning från de skador flottledsrensningen orsakat ån. Jag förstår inte varför en del markägare resonerar som de gör. Vill de verkligen att ån återställs? I media säger man att man egentligen inte är emot en återställning, i Länsstyrelsens minnesanteckningar från mötet i juni är man mer kritisk.

Inte undra på att vi flugfiskare blir dystra. Även om vår läggning från början kanske inte är så dyster så blir den det när man ser konsekvenserna av människans rädsla för förändringar. Ingen förlorar på att ån återställs efter flottningen. Öringarna i ån får bättre förutsättningar att leva och fortplanta sig på egen hand. Kraftverksägarna förlorar eventuellt på att de måste miljöanpassa det enda fungerande kraftverket efter ån och riva det kraftverk som är ur funktion. Ingen förlorar egentligen heller på att dammen vid sjön ersätts av en tröskel, en ny nacke som säkerställer att sjöns vattenyta hålls på en tillräcklig nivå.

Felet kanske är att vi är för känsliga. Jag är i alla fall för känslig. När jag ser stenarna uppschaktade på stranden hugger det till i magen och det känns som om jag måste vika mig dubbel. När jag ligger där dubbelvikt får jag en spark i magen av de som motsätter sig en restaurering. Hittills har jag rest mig upp varje gång. Senaste gången tog jag mig nästan inte upp. Därför vågar jag inte åka till ån längre.

Jag hoppas att vi blir fler som jobbar för levande sjöar och vattendrag. Vi är många redan idag som gör ett jättejobb. Det räcker tyvärr inte. Vi måste bli fler och vi måste nå ut bättre till den breda allmänheten, till beslutsfattare. Fler måste inse att vattenkraften inte är miljövänlig. Den kan bli hyfsat miljövänlig om man bygger fiskvägar och river ut de kraftverk som inte kan leva upp till modern miljölagstiftning. Småskaliga kraftverksägare kanske kan få hjälp att ställa om. Delägarskap i annan modern hållbar energiproduktion som alternativ till den förödande småskaliga vattenkraft de idag värnar om. Det måste finnas sätt att finna vägar bort från den småskaliga vattenkraften. Vi behöver den inte, elnätet skulle inte ens märka om dessa kraftverk försvann imorgon.

"Beväpna dig med vingar, med vingar med vingar" sjunger Thåström. Jag är beväpnad till tänderna, med allting som jag längtat och drömde om en gång.

Svårmod vid ån

Ibland drabbas jag av svårmod. Svårmod som beror på människans dumhet och oförmåga att ställa tillrätta det människan en gång förstört. Svårmodet kommer över mig ibland när jag fiskar efter ån. Ån och dess stränder är skyddade i lag. Den rinner igenom ett naturreservat och skyddet borde då rimligtvis säkerställa att ån återställs från de skador människan åsamkat den när ån gjordes om till flottningsled. De försök till restaurering som gjordes på 90-talet var bara försök. Försök som misslyckades.

Vi har lagar i vårt land, lagar som ger tillstånd att bedriva verksamhet i vattendrag. Numera är lagen ganska hård för nya vattenverksamheter. De gamla får leva vidare på de tillstånd som gällde när verksamheten startade. När verksamheten upphör ska vattendraget återställas till ursprungligt skick. Så säger lagen. Trots att lagen är tydlig fortsätter ån att vara en flottningsränna. Varför? Fiskevårdområdena efter ån, kommunen och länsstyrelsen är överens om att ån ska återställas efter flottningen. Pengar finns, åns skador är inventerade. Ändå händer inget. Varför? När jag frågar får jag beskedet att några markägare ännu inte accepterat att ån ska återställas. Man kan inget göra om alla markägare inte är med på tåget.

Det är då svårmodet sköljer över mig. Trots att flottningen upphört för många år sedan, trots att lagen är tydlig att ån ska återställas när verksamheten upphört, trots att pengar finns till åtgärderna kan alltså enskilda markägare sätta stopp. Vad är då lagen värd egentligen?

Stenar som schaktats på land för att inte vara i vägen för timmer vid flottning. Bakom stenarna finns den gamla stranden

Vad skulle hända om vi som fiskar efter ån vid varje fisketur baxar i en eller ett par av de stenar som en gång schaktats upp ur ån? Bryter man mot lagen då? Samma lag som gör det omöjligt att återställa ån på grund av att enskilda markägare med lagens rätt kan sätta sig över lagen? Jag har ställt frågan till de som jobbar med ån och blivit uppmanad att låta bli. Ska man göra något måste det göras på rätt sätt, enligt gällande regelverk.



Försök till restaurering. En sidofåra har öppnats. Stenarna lades tyvärr aldrig tillbaka i ån

Inom mig växer två alternativ fram. Ån har funnits i min värld sedan 1976. Det var då vi flyttade till byn. Det var vid ån en del av min barndoms lekar och äventyr utspelade sig. Jag fiskade, snorklade, såg kräftor, abborrar, en och annan gädda. Det var vid ån jag lärde mig flugfiska 1979. Ån rinner helt enkelt genom min själ.




Om min själs svårmod ska kunna hanteras måste jag antingen sluta fiska i ån fram till dess ån är restaurerad eller fortsätta mitt fiske och när svårmodet blir för stort baxa i sten i ån. 40 somrar efter ån har satt djupa spår i min själ.


Jag får nog leta efter andra åar att fiska i. Åar jag inte har starka känslomässiga band till.  Det finns en del åar att fiska i, åar som är restaurerade, som jag kan bygga en relation till. Ån får leva i mina drömmar så länge.

Andningshål

Nedre Ljungan är ett av mina andningshåll, där Allsta fiskecamp är centrum. En ganska primitiv camping. Några elstolpar i ett grustag, utedass och ett servicehus med dusch, bastu och diskmöjligheter. Helt i min smak. Det är som om tiden går lite långsammare efter Nedre Ljungan. Jag känner det redan när jag hakar på husvagnen hemma. Med husvagn är det omöjligt att stressa. Det får ta den tid det tar att åka upp. Ett bra sätt att skaka av sig vardagsstressen.




Idag säger de flesta retreat. Jag är lite gammaldags så jag säger andningshål. Ibland kan jag irriteras över att vi allt för lättvindigt byter ut väl fungerande ord mot engelska yttryck. Det känns som om orden eller innehållet i orden måste marknadsanpassas för att passa in i den tid vi lever i. Jag avskyr marknaden när jag flugfiskar och föredrar därför äldre icke marknadsanpassade ord i mitt flugfiske.

Flugfiskeutrustning för harr, lax och havsöring

Vår och höst är det havsöringen som hägrar. Sommar är det lax och harr. Egentligen harr och lax. Jag är inte en tillräckligt driven laxfiskare, jag har laxgrejorna med utifall att. Inte för att jag tror att jag får någon. Ett par timmar morgon och kväll före och efter harrfisket. Av det skälet får jag nog aldrig en blank Ljunganlax. Det andra skälet är att jag troligen fiskar med för lätta linor. Det ska vara tunga snabbsjunkande linor för ljunganlaxen. Älven är djup och fisken står oftast djupt. Så säger i alla fall ljunganexperterna. Jag struntar i det och fiskar ytligare istället. Det känns bättre, jag får helt enkelt en skönare harmoni i kastandet om jag fiskar med lätta linor. Harmoni är viktigt i ett andningshål. Laxflugfiskarna verkar vara så stressade, de far fram efter älven som osaliga andar.

Harrfisket ger mig ro, harmoni. Chansen finns att fånga stor harr i Ljungan och den lockar mer än laxen. En blank ljunganlax är en dröm, en kilosharr är en realitet. Även här krånglar jag till det. Har slutat med guldskallar och andra sjunkbomber i mitt fiske. Det är harmoni jag söker och då får jag gott vänta på att förutsättningarna är de rätta. Ätande fisk på nära kastavstånd. Flugor av klassiskt snitt bundna i naturmaterial. Ett fiske på fiskens villkor. Ett fiske för själen. Färre fiskar, färre kast men en större helhetsupplevelse.

I år har jag kompletterat min utrustning med en kanot. Det gör att jag kan nå svårtillgängliga fiskeplatser och därigenom ökar mina möjligheter att kunna fiska helt på mina egna villkor. Att glida fram i en kanot efter älven ger en annan dimension till fisket. Tyst, lugnt, harmoniskt glider kanoten fram. Inga gnisslande årtullar.

Nedre Ljungan är i sanning min Söndre Boulevard.